Archives for: March 2008

Fara för liv och hälsa?

March 31st, 2008

Vid min toalettstol hänger en gul wettextrasa som används till toaletten. Därför blir jag inte så glad när jag ser hemtjänsten använda den till att damma, torka köksbord och allting annat i köket. Och i städskåpet ligger tonvis med oanvända trasor.

Egentligen blir jag ledsen. Man tror ju att de ska ha lite kunskaper i hur man städar och konsekvenser vid bakteriespridning. Dessutom får jag betala för detta. Samtidigt vet jag inte om jag bara besitter lite mer ständkunskap än andra eftersom jag haft som mitt yrke (en gång i tiden) att städa. Men nog finns det väl något som heter sunt förnuft? Är jag överdrivet petig?

Inför dator nr 5

March 31st, 2008

Jag går i datortankar. Det börjar bli hög tid att köpa ny dator. Så sa jag förra året också och det lär dröja till slutet av året innan jag kommer till skott. Det finns nämligen några saker som får mig att tveka. Microsofts nya operativsystem har fortfarande många barnsjukdomar att komma till rätta med. Och jag vet inte vilken prisklass jag ska lägga mig i för att få en bra dator. Trots allt är jag nöjd med den jag har även om den börjar bli stenålders (Compaq, bärbar, sex år gammal).

Vad vill jag ha ut av en dator? Tja, inget märkvärdigt. Jag spelar inte spel och då krävs inte så mycket. Det som däremot är väsentligt är att den är tyst. Har man tinnitus så kan fläktljudet reta en till vansinne. Självklart vill jag ha ännu en bärbar dator och då bryr jag mig inte så mycket om bildskärmar o.s.v., då jag använder den bärbara som stationär dator. Jag kopplar in extern skärm, tangentbord och mus, men vill ha friheten att kunna frikoppla datorn och ta den med mig. Det kan jag inte göra med nuvarande bärbara dator. Den är av ett tröskverks storlek och tung.

För drygt ett år sedan såg jag en "stöttest" med bärbara datorer. De flesta tål inte stötar (inte elektriska, jag menar när man slår till datorn) och det är väl oundvikligt för en bärbar? Okej, tunn och stötsäker. Där har vi mina krav. Men jag vet inte vad jag letar efter då prismässigt och vilken tillverkare. Förslag och tips?

Big drama!

March 31st, 2008

Detta får väl ses som en fortsättning på Dagens drama.

I förr veckan kände jag att något tryckte i ryggen där jag låg och sov på rygg. Äh, det var ju bara Gazzy. Hon hade krupit närmre och sedan hade jag rullat över på rygg. Men hon bryr sig inte om sådana bagateller, utan sover lugn vidare. Hon sover väldigt hårt. Jag sover också hårt, särskilt när jag har en katt under mig som trycker in i ryggraden.

Det senaste är att hon inte längre vill sova bredvid mig. Vi brukar annars dela på sängen, hon tar höger halva och jag vänster, eller vice versa. Eller hon brukar väl snarare ta två tredjedelar av sängen. Hon kan bre sig också. Hon är betydligt större än vad jag är. Trots allt så väger hon 3 kg. Ja, och hon blir fem meter lång när hon sträcker ut sig.

Nej, numera vill hon sova ovanför mig i sängen. Hon tar övre halvan och jag tar nedre. Det innebär att jag inte har någon kudde eftersom det är hennes nya sovplats. Det innebär också att jag sover med underbenen utanför sängen. En 205 cm lång säng är inte nog åt oss båda.

Hon visade tydligt att hon ville ha kuddarna för sig själv och att jag mest var i vägen med mitt huvud. Jag vaknade en natt av att något tryckte mot min hjässa. Gazzy. Hon sov med ryggen mot min hjässa. Eftersom mitt huvud pressade ner kudden så hade hon rullat ner och låg mot mitt huvud. Det var lite obekvämt för mig, så jag satte mig upp i sängen. Och Gazzy rullade runt över kuddarna och ner i sängen när där inte längre var ett "hjässtopp" (hjäss-stopp). Hon blev lite förgrymmad av denna kullerbytta eftersom hon faktiskt sov. Så det är därför jag sover med benen utanför sängen. Obekvämt. Men huvudsaken är ju att det är bekvämt för kissen.

När jag var på konferens fick jag en dubbelsäng på hotellet. Jag sov ytterst på kanten och höll på att falla i golvet. Så van är jag vid att ha en katt bredvid mig att jag även utan henne anpassar mig till henne.

Några år senare

March 30th, 2008

I kväll öppnade jag ett brev som jag fick i september 2006. Mycket riktigt var det vad jag trodde. En inbjudan från min fars församling om minnesstund för honom. Jag vägrar fortfarande att acceptera kyrkans inblandning i hans bortgång.

Tio minuter senare
Efter att ha skrivit ovan gick jag för att tända fönsterbelysningen. Då exploderade glödlampan och gnistor for i luften. Självklart är jag skakad. Inte för glödlampans skull. Men några kanske minns vad som hände när jag tände lampan för drygt två år sedan? Då jag på natten fundera på om min far dött och fick tanken "med en smäll" till mig? Och glödlampan exploderade med en smäll. Min bekräftelse som sedan verifierades av ett telefonsamtal med dödsbudet. Och inte för att tala om hur lamporna blinkade oavbrutet när jag var nere i Skåne för begravning. Det verkar som om någon vill mig något. Bli ihågkommen. Eller rättare sagt bekräfta sin närvaro när jag kommer ihåg.

Kollektivet

March 30th, 2008

Tidigare i morse läste jag (på text-tv) om att BO vill förbjuda kollektiva straff för skolbarnen. Hon har säkert rätt. Jag lägger ingen värdering i det. Istället började jag fundera på om jag blivit kollektivt bestraffad och om jag då varit skuld till det.

I grundskolan hände det kanske en eller två gånger att hela klassen fick kvarsittning. Men det var andra som låg bakom, som var orsaken. Vad minns jag inte. Har ett vagt minne av att jag på högstadiet fick sitta kvar på en mattelektion.

I gymnasiet gick jag i en busklass. Studierektorn stod och gapade och skrek på oss i klassrummet en gång per vecka. För där var några rötägg. Men bestraffade blev vi aldrig kollektivt men ovettet fick vi kollektivt. Rötäggen fick straff. Så varför vi andra ständigt blev indragna vet jag inte. Däremot så fick vi en kollektiv bestraffning en gång i rättskunskap. Tror det var rötäggen, igen, som hånade den demente läraren. Ganska kul så här i efterhand att tänka på kollektiv bestraffning i rättskunskap.

Kollektiv bestraffning? Är det inte det vi gör genom att betala skatt? Klart kollektiv bestraffning förekommer i vuxenlivet.

Mannens ynkedom 3

March 30th, 2008

Det blev ingen arbetsdag i dag. Okej, magen har lugnat sig något men istället gör den ont. Jag har jättejätteont i magen. Brukar man ha det? Vad vet jag egentligen? Jag brukar ju aldrig vara sjuk annat än i ms-relaterade åkommor. Märkligt. Jag kontaktas och ger råd i andras sjukdomstillstånd, men mitt eget kan jag inte bedöma. Dr Jontas är rådvill.

Mannens ynkedom 2

March 29th, 2008

Gud! Det känns som om jag genomgått en vaginal trillingförlossning. Hur trött och utmattad kan man egentligen bli? Min största önskan är att få lägga mig, men jag vet att det är lönlöst. Det tar för lång tid att krångla sig ur täcket för att rusa till, ni vet vad.

Jag önskar jag hade något trevligare att skriva om. Men jag kommer inte på något. Även om jag tycker det är trevligt att tänka på trillingförlossningar. (Feberyrar jag?)

Åh, nu mår jag illa också...

Mannens ynkedom

March 29th, 2008

Mmmm... som i mums. Sedan i går kväll har jag mmmm... migrän. Sedan tidigare i dag är jag mmmm... magsjuk. Det gör mig väldigt mmmm... matt och svimfärdig. Frossa men svettas. Det är inte alls mums. Det blev ändå en halv arbetsdag (innan sfinktern öppnade sig, också känt som pärleporten eller Carola talar till massorna) men frågan är om jag vågar i morgon. Med den magen. Och det huvudet som ändå inte klarar av att vara på topp. Kvällen blir avgörande.

Och så vill jag ha sagt detta: Ynk...!

Update: Nej, i morgon vågar jag inte lämna mitt hem.

Testping

March 28th, 2008

Eftersom det inte funkade för någon dag sedan, så gör jag om det. Jag pingar Nyligen för att komma med på Bloggkartan.

En föränderlig värld

March 28th, 2008

För ungefär fem år sedan blev jag tvångspensionerad 25 %. Egentligen ville FK att det skulle vara 50 % men jag sa nej. De gick inte efter min arbetsförmåga. De gick efter hur mycket jag var sjukskriven precis innan pension. Då hade jag ett skov och var av den anledningen sjukskriven. När jag inte befinner mig i ett skov kan jag jobba. I vilken grad bestäms av vad min ms klarar av kontra de arbetsuppgifter jag har.

Själv är jag övertygad om att jag kan arbeta heltid. Självbedrägelse säger doktorn. Men ärligt så vet jag inte vem som har rätt, för jag har aldrig fått testa heltid i kombination med anpassad arbetsbelastning.

Den nya given om att tvinga folk till att byta jobb för att klara heltid har jag inte så mycket åsikter om. Jag blir inte upprörd när jag hör att folk får sluta sina jobb för att söka något annat för att gå upp i arbetstid för att komma ifrån sjukdom. Jag vet helle inte om jag ingår i den kategorin. Min inställning är att vi lever i ett överbeskyddat land där man inte ska skyddas in absurdum.

En tanke jag leker med, om jag tvingas gå upp på heltid, är att testa på det fasansfulla jobbet som sekreterare på distans. Där man skriver journaler på distans. Man gör det på ackord och får cirka 1 krona och 40 öre per rad. Vad gör jag när jag blir förlamad i armarna? Det händer ju lite då och då. Under perfekta förhållanden är jag en snabbskrivare. Okej, andra skriver säkert snabbare och jag vet inte hur många rader sex nedslag per sekund genererar rent ekonomiskt och per rad. Och förmodligen ett ganska trist jobb efter vad jag hört. Men 25 % hade kanske gått?

Vi lever i ett samhälle med förändring. Gott så. Därför måste jag mentalt börja förbereda mig, för jag vet inte vad framtiden för med sig.

Och vissa dagar ångrar jag att jag inte nappade på FK:s önskemål om 50 % förtidspensionering. För ärligt är det för mycket med 75 % arbete. Jag orkar ingen fritid då all tid går åt till sömn. Men å andra sidan så har jag ingen fritid att sakna.

Mejla maj sen

March 28th, 2008

Det är illa. Jag gör alltid fel när jag ska skicka mejl från mitt Outlook-program. Anledningen är att jag så sällan skriver eller får mejl att jag ständigt gör fel. Istället för att besvara råkar jag vidarebefordra. Eller ska jag skriva nytt blankt mejl råkar jag besvara med någon annans mejladress.

Om jag får mejl? Massvis! Reklam som jag raderar redan på mejlservern. Om jag skickar mejl? Ett tiotal per dag, men då via jobbet (i tjänsten, inte privata mejl). Där har vi Lotus.

Vill jag ha mejl? Nja. Det finns väl en anledning till att jag inte lagt ut min mejladress här. Vill man mig något kan man skicka det som formulär via mina bloggtexter.

Nu ska jag besvara ett mejl. Jag gjorde fel och det gav upphov till den här posten.

Dagens drama

March 27th, 2008

De senaste nätterna har Gazzy sovit så lugnt och stilla bredvid min huvudkudde. Annars har hon varje natt hoppat fram och tillbaka i sängen av lycka sedan jag kom hem från konferensen för någon vecka sedan. Det som till sist lugnade henne var att jag lade en handduk på sängen som var mörk. Hon älskar att sova på mörkt underlag.

Därför har jag nu några nätter lugnt kunnat röra mig i sängen utan att först behöva kolla var hon befinner sig. I natt sträckte jag njutningsfullt ut mitt ben och kände hur det tog emot. Jag hade trasslat in mig i täcket. Trodde jag. Jag sparkar i väg benet med kraft för att komma ur täcket och hör sprattel, sprattel, duns. En katt i golvet. En hårt sovande katt som väcktes abrupt av att göra en ofrivillig luftfärd. Det där sprattlandet var som hon försökte hänga sig kvar i sängramen för att undvika golvdunsen. Hon misslyckades.

Så någon gång i natt fick jag trösta en förvirrad kisse. Fick prata lite lugnt med henne. Hon svarade någonstans från golvhöjd, hoppade upp i sängen och började spinna. Det sista säkert bara för att hon sovit och inte sett att jag var skuld (eller min 47:a till fot) till händelsen. Men konsekvensen blev att hon inte lade sig vid mina fötter igen. Det kändes åter tryggare att ligga med arslet i ansiktet på mig.

Tveksamheter

March 26th, 2008

Mitt andra årsmöte för året är avklarat. Det kändes väldigt ynkligt. Vi var 7-8 medlemmar förutom styrelsen. För en avdelning med 320 medlemmar. Lyckligtvis undkom jag att bli invald i någon styrelse. Been there, done that. Samma förbund, annan lokalavdelning.

Men ännu en gång fick jag nyfikna frågor om vem jag var, för de hade aldrig hört talas om en man med mitt yrke. Så jag fick dra det lite snabbt. Och fick önskemål om att skriva en artikel i medlemstidningen. När jag påpekade att jag redan gjort det, för typ tio år sedan, blev de lite tysta. För att direkt istället kommma på att jag skriver en uppföljning på den gamla artikeln. Jag viftade bort det och hoppas de snabbt glömmer det hela, för det tänker jag göra. Glömma bort det, alltså. Jag är inte så intressant bara för att jag har snopp. Det är det enda som skiljer mig från majoriteten av kollegor. Dessutom har det alltid väckt ont blod (avundsjuka) när jag uttalat mig i pressen. Snabb sammanställning: tror det finns åtminstone tre artiklar (minst, alltså) som handlar enbart om mig. Jag börjar känna mig tjatig.

Det jag också fasar för är att man saknar föreläsare till sina medlemsmöten. Tänk om de upptäcker att jag är föreläsare. Det finns faktiskt lägen då jag inte vill vara i centrum. Det finns faktiskt tillfällen då jag bara vill vara en i mängden. Men om de frågar mig? Jag kan inte säga nej. Tyvärr. För samtidigt vill jag lyfta "min" grupp av kollegor och kan jag på något sätt bidra, så gör jag självklart det.

Lönefrågan

March 26th, 2008

I dag får man väl reda på om sjuksköterskorna i landet ska gå ut i konfliktåtgärd om två veckor. Går de eller arbetsgivaren inte med på medlarnas bud så är det en realitet. Visst har de dåligt betalt, men det har jag också. Ändå tjänar jag som sekreterare mer än en sjuksköterska. Det säger bara att de har väldigt dåligt betalt. Ibland har till och med undersköterskorna mer betalt än sjuksköterskorna.

Men det är svårt att jämföra löner. Vi har alla olika arbetsuppgifter och det går inte att värdera vissas ansvar högre än andras. Det man får se är om de egna arbetsuppgifterna värderas rätt och det utan att jämföra sig med andra personalkategorier. Något jag själv ofta får höra är varför jag inte får läkarlön. Kanske mest för att jag inte är läkare. Jag har tagit över en hel del av deras ansvarsområden, men det är fortfarande de som har yttersta ansvaret. Men jag kan väl säga så här. Jag förlorade ganska många tusenlappar per månad genom att flytta från Skåne till Göteborg. Geografi straffar sig.

Plågsamt

March 25th, 2008

Och hur jobbig var inte dagen? Först plågas en hel dag på arbetet innan årsmöte på kvällen. Det kändes väldigt plågsamt. Ända tills jag tjugo minuter före arbetsdagens slut upptäcker att det är först i morgon som jag ska på årsmöte. Plötsligt lättade allt. Men jag grämer mig att jag tog fel på dag. Jag hade helt enkelt skrivit in på fel datum i min kalender. Tur att jag upptäckte det.

Detta betyder att jag får se House i kväll (skitprogram, tittar för att ha något att reta mig på). Det negativa är att jag missar Det okända och Lost i morgon. Så efter mötet i morgon kväll måste jag titta ikapp för att hänga med i diskussionerna på jobbet på torsdag.

Det är ett pusslande. Arbete. Tv. Möten. Nästan på gränsen till ett i-landsproblem.

På begäran

March 24th, 2008

Tehnorati och Bloggkartan ville att jag skrev ett inlägg och pingade dem. Okej...

I dag, i morgon, en gång i tiden

March 24th, 2008

I dag har jag varit helt sängliggande. Till Gazzys stora glädje. Gosigare kan hon inte få det. Själv är jag bara trött efter den långa arbetsveckan och med föregående veckas konferens i Lund. Redan i morgon börjar en ny och lång arbetsvecka som dessutom innehåller ett årsmöte i morgon kväll. Så jag hushåller med krafterna och valde sängen i dag.

För några veckor sedan fick jag ett telefonsamtal jag inte besvarade. Landsnummer och riktnummer visade sig vara i USA. Jag känner ingen i USA. För några dagar sedan ringde det igen och jag svarade inte. Landsnummer Frankrike. Vad är detta för märkliga telefonsamtal? Kanske jag borde svara. Trots allt så hade jag säkert kunnat prata både engelska och franska, men jag får ändå en känsla av att det är någon typ av "Grattis du har vunnit en miljon som du får kontant om du kommer till Nigeria där vi sedan rånmördar dig". Eller vad vet jag?

I morgon skulle min mormor blivit 90 år. Hon blev 70.

Det är hon som står i mitten. Bilden är tagen omkring 1941-1943 skulle jag tro. Alltså bör hon vara omkring (högst) 25 år på fotot. Till vänster står min fars fostermor som håller i min far (precis kommen till Sverige). Till höger står min morfar. Mormor håller i min farbror Raimo som också var finskt krigsbarn. Vem kunde väl tro då, när fotot togs, att alla skulle bli min familj? Pojken längst fram är min morbror. I dag den enda som lever av alla på fotot. Han blir 72 år. Samma dag som min far föddes. Invecklat, va? Många sammanträffande, va? Eller den att mormor dog på sin sons, och tillika min fars, födelsedag för 20 år sedan.

Tillhörighet

March 24th, 2008

Jag tillhör inte skaran som klagar över att snön kom först nu till sydsverige. Ser man till kalendermånad är det vår och under perioden december till februari, som är vintermånaderna, tror jag inte att vi hade snö ens under två dygn.

Jag tillhör heller inte skaran som tycker att klimatet beter sig patologiskt. Visst är det annorlunda jämfört med förr, men jag anpassar mig. Samtidigt vet jag inte om jag vill påstå att det blivit varmare av klimatförändringarna. Just nu är det ju både svinkallt och snö. Bara det att det är lite förskjutet och endast är (meteorologisk) vinter under en vecka.

Jag tillhör skaran som tycker om kyla och snö. Snön skyddar växtligheten, så jag oroar mig inte för alla blommande träd och vårblommor. Det verkligt positiva med snön är att solen nu också behagar titta fram efter ett kvartal av mulet väder. Sol, kyla och snö. Det är så perfekt som det kan bli.

Jag tillhör inte skaran som längtar efter sommarens värme. Det är nu jag fungerar som bäst.

Skrapar lätt på ytan

March 24th, 2008

När jag var på konferens fick jag en ny läkarvän som undrade varför jag hade kryckan. Då han hörde om min ms så blev han förskräckt och undrade hur jag orkade. Orkade vara så aktiv. Varför jag inte vilade mer.

Jag vet. Det är något alla läkare säger, men det vore inte jag om jag tog det lugnt även om det skulle få en positiv effekt på min ms. Försöker jag bevisa något? Nej, inte egentligen. Inte annat än att jag har kvar det som definierar mig. Självklart har jag anpassat mig men det märks inte så mycket i arbetslivet. Istället orkar jag inte med någon fritid. Lider jag av det? Nej, inte som det är i dag. För jag orkar inte bry mig och därför lägger jag heller ingen energi på att sakna det jag inte har.

Men jag är trött. Jag menar inte den fysiska ms-tröttheten, utan trött. Själsligt trött. Jag vill ha förändring. Inte den att orka mer, utan jag tycker bara att jag kört i samma hjulspår nu i några år. Det är väl okej men jag känner inte att jag kommer någonstans; har inget utvecklande. Status quo.

Det är svårt att förklara. Jag lider inte. Jag saknar inget. Jag är bara uttråkad. Paradoxerna är många.

Skåda framtiden

March 23rd, 2008

I morgon har jag en väldigt sällsynt ledig dag där jag inte har en aning om hur jag ska tillbringa den. Något horoskop har jag inte heller att gå efter som en fingervisning. Därför skriver jag mitt eget horoskop för morgondagen.

Din tinnitus kommer att lugna sig efter en jobbig tid av sus och dus. Din käraste kommer att väcka dig genom att ömt flåsa i ditt öra med doft av kattlåda. Töm kattlådan! Du kommer att göra ekonomiska framsteg genom att inte köpa någon trisslott då spel inte lönar sig. Där var ingen vinst i går, så räknar inte med morgondagen heller. Vidare kan du se fram mot att det som göms i is kommer fram i tö - kanske det blir tinad kycklingfilé från frysen till lunch? Chanserna är stora att du får en dag där du möter din fiende och kommer fram till lösningar - prata med dig själv!

Nej, jag vet inte. Morgondagen lockar inte nämnvärt. Tror jag stannar under täcket.

I arla morgonstund

March 23rd, 2008

Klockan 06.09 ringde det på porttelefonen. Jag tittade ut genom köksfönstret. Åh, färdtjänsten?! De fick ringa bäst de ville på porttelefonen, för jag skulle duscha först. Trots allt var det 36 minuter kvar innan jag skulle hämtas. Jag sitter inte redo och väntar på färdtjänst 36 minuter före avtalad tid.

I duschen eldade jag upp mig vid tanken på att bilen förmodligen bommat mig och sedan inte skulle hämta mig på avtalad tid. Men bilen stod kvar. Så jag gick ut en kvart innan avresetiden. Svinkallt ute och ingen chaufför. Bil, men ingen chaufför. Det dröjde en stund. Han hade gått lite i området för han hade upptäckt att han var väldigt tidig. Eller, jag sa att han var väldigt tidig. "Ingen fara", fick jag till svar.

Helgdag. Och jag kom till jobbet väldigt tidigt. När jag klev ur bilen fick jag höra att jag var välkommen. Av chauffören. Jag förstår inte riktigt. När jag tänker efter var där inte mycket jag förstod av den här morgonen.

Tillbakablicken som kom av sig

March 22nd, 2008

Eftersom jag raderat mitt bloggarkiv 1999-2008 och startat om, så borde jag kanske skriva en resumé? Åtminstone har jag tänkt på detta i ett par dagar, men känner mig väldigt kluven inför det. För då kunde jag lika gärna ha behållit mitt arkiv.

Men fortfarande är det så att google hänvisar till min raderade sida trots att inget finns kvar. Så jag kan väl säga två saker som verkar vara väldigt centrala. Läkarsekreterare. Ms. Jag har säkert anledning till att återkomma till det, men inte i dag. Okej, då. Eftersom ni tjatar (eller är det rösterna jag hör i huvudet?). Dagsläget som läkarsekreterare: Arslet fullt. Och då arbetar jag ändå inte som läkarsekreterare även om det är min grundanställning. Dagsläget med ms: Under kontroll, bättre än på flera år – både fysiskt och psykigt – även om jag fortfarande och för alltid har sjukdomen med diverse symtom och skador.

Alla som följt mig är väl smått chockade också över att jag inte skrivit någon schlagermassaker i år (nio år fick räcka). Jag har absolut ingenting att säga. Annat än att jag har förälskat mig i Sibels låt That is where I’ll go. Där finns harmonier som inte funnits i någon annan låt i år. Charlottes Hero? Slätstruken.

5, 10, 15, 20

March 22nd, 2008

Rent psykologiskt uppfattar inte hjärnan ord som "nej" eller "inte". Därför uppfattar jag det som att Jerry tvingat mig till den här utmaningen. För även om jag inte uppfattade att han inte skickade utmaningen vidare, så kan jag ju läsa mellan raderna. Han kräver att jag följer honom. Så med bakbundna armar försöker jag besvara vad jag minns från vissa år tillbaka i tiden.

För 5 år sedan (2003)
Här borde jag gräva fram mitt gamla arkiv. Och det gjorde jag. I dag för fem år sedan gratulerade jag Nahoj och Pia till att ha fått en liten Malte. I övrigt minns jag inget specifikt från det här året. Det jag vet är att jag hade väldigt mycket handledning av elever på jobbet. Åh, jag tittade lite mer i mitt dagboksarkiv. Jag träffade Jerry som bodde på hotell. Och så hade jag ett hjärnstamsskov (yrsel och ostadighet).

För 10 år sedan (1998)
På hösten gick jag HTML-design på TBV. Jag lärde mig göra hemsidor. Men det jag minns tydligast är hur jag genomförkyld fick ersätta alla på jobbet under julen. Jag överansträngde mig. En månad senare, 1999, fick jag mitt första ms-symtom.

För 15 år sedan (1993)
Plötsligt inser jag att det är lite kul. För varje år som jag räknar upp här har jag bott på olika ställen. Nåja. 1993. Jag arbetade. Det var en ständig kamp att få förlängt vikariat. Minns jag inte fel så flyttade jag från centrala Kristianstad ut till förorten à la Rosengård för att komma närmre det fina område ömma modern bodde på. Samma år så flyttade hon till ett annat samhälle. Så där satt jag kvar i gettot och blev knivhotad bara jag gick till busskuren.

För 20 år sedan (1988)
Året som vid minnet fortfarande ger mig ångest. Jag gick ut gymnasiet. Började jobba som kontorist. Fick testikeltumör (godartad visade det sig efterhand, det tog 15 år innan jag läste slutsvaret). Mormor dog hemma hos mig och mina föräldrar. De separerade. Jag mordhotades. Jag bodde gömd hos kvinnorjouren. Jag flyttade hemifrån. Jag fick låna kusinens lägenhet. Ska något hända, händer allt på en gång. Det var väl här jag också insåg att hela min barndom var en illusion.

En helt vanlig dag

March 22nd, 2008

Gamla gubbar ska inte ha körkort. Eller bil. Det är ganska otroligt att de alls kan starta en bil med tanke på hur dementa de är.

När jag åkte hem svängde vi av motorvägen (E20 om någon är intresserad). På avfarten höll vi på att krocka med en äldre herre och hans paranta hustru då de var på väg ut. På motorvägen. Mot mötande trafik. Min taxi såg till att spärra gubben så att han inte kom förbi oss. Och tvingade gubben att börja backa. Vad gör gubben då? Jo, han vinkar förbi oss så att han kan fortsätta köra mot enkelriktat ut på motorvägen. Då stannade min chaufför och vevade ner rutan. Om gubben fattade vet vi inte riktigt, för vi fortsatte vår färd med förhoppning om att ingen olycka skulle hända bakom oss. Kanske ingen förlust med tanke på gubben och kärringen, men en olycka skulle innefatta något fler.

Så kommer man hem. Och håller på att kräkas. Hela min bostad stinker skit. Avlopp. Något är fel och har varit det i en vecka. När andra spolar i huset luktar det skit hemma hos mig. Ändå är det inget som kommer upp i avloppen och jag har inga torra vattenlås. Så hur kan det lukta avlopp?

Och så måste jag berätta om min färd till jobbet i morse. En mystisk bil låg framför oss. En liten bil med fem unga män som alla hade svarta huvor på sig. Jag har memorerat nummerplåten.

Så nu håller jag utkik efter två nyheter i GP. Fem rånare och dement gubbe.

Dagbok på Nätet - en del av Succé

March 21st, 2008

Nu har jag rensat färdigt bland dagbokslänkarna på Dagbok på Nätet. Där var 190 länkar. 134 raderades. 56 behöll jag. Deprimerande.

Det jag upptäckte var hur skräpigt det är på nätet - så många sidor som bara ligger orörda sedan flera år tillbaka. Som förfallna fornminnen. Men majoriteten åkte ut ur DpN p.g.a. att man tagit bort sin återlänkning till Succé - Dagbok på Nätet. Antingen har man inte tyckt det varit estetiskt tilltalande, eller så har man glömt det i alla sidmodifieringar och bloggbyten. Några hade också flyttat sina bloggar till andra domäner utan att uppdatera sin information på Succé.

Jag var hård. Jag förvarnade ingen om att länkningen skulle tas bort. Regelverket är känt. Trots allt så har man godkänt och åtagit sig att uppfylla våra enkla små regler. Så - har man fallit bort och vill komma med igen så får man logga in på Succé och begära ny länkning.

Update - hur man gör!
1. Du är redan medlem på Succé (krav, medlem blir man genom särskild ansökan och om man har ett bloggarkiv på minst två månader med frekventa uppdateringar). Logga in.
2. Du kommer till din profilsida. Överst finns en bildknapp där det står "Bli länkad från DpN". Gå in där.
3. Fyll i dina uppgifter.
4. Admin kommer att kontrollera ansökan och skicka ett godkännande om länkning.
5. Men glöm inte att först ha länkat till Succé - Dagbok på Nätet från din blogg innan du skickar ansökan.

Men det kan faktiskt vara så illa att jag råkat radera någon som uppfyllt regelverket. Jag har verkligen försökt att finna återlänkningen, men det är inte alltid så lätt. Den ska ligga synligt på dagboks-/bloggsidan och inte på någon speciell länksida. Den länk man angett på Succé ska dessutom gå direkt till dagboken/bloggen och inte till någon indexsida där man får leta först efter bloggen och sedan efter återlänkningen.

Det är tråkigt att Dagbok på Nätet-länkningen förfallit så. Min erfarenhet säger mig att de flesta besökarna på min sida kommer från DpN och inte från pingsidor eller Google. Så det lönar sig att uppdatera sin information på DpN om man vill ha besökare. Om inte annat så är det kultur att vara med i DpN - förmodligen Sveriges äldsta länksamling. Som tyvärr lever en tynande tillvaro.

Multikompetent

March 19th, 2008

Mitt arbete är indelat i tre olika delar.

Del 1: 100 %.
Del 2: 100 %.
Del 3: 100 %.

Summa: 75 %. Åtminstone ska jag hinna med allt på 75 %. Det går inte riktigt. Jag börjar snart misströsta. Utöver detta har jag dessutom andra saker att sköta som tar i snitt 10 timmar per vecka. Så jag har arbete motsvarande 325 % och det börjar bli kaosartat. Enda sättet att komma ur detta är inte att försöka få någon att förstå att uppgifterna måste spridas på fler personer. Nej, mitt enda alternativ är att säga upp mig. Då plötsligt kommer tre heltider att få ersätta mig.

Ideellt arbete

March 18th, 2008

Det finns en utmärkt bloggportal som heter Succé - Dagbok på Nätet. Där är jag medlemsadministratör och har i dag återvänt efter en tids paus. Så besviken jag blir. De som är medlemmar ska meddela när de avslutar eller flyttar sin blogg, men icke! Varför blir man medlem i något som man inte kan underhålla?

Säger jag som inte avanmält min förra blogg på diverse andra portaler. Anledning - man kan inte själv göra det. I motsats till Dagbok på Nätet där medlemmarna själva har loggin så de kan göra modifieringar. Och det går alltid att kontakta medlemsadministratören.

Nuvarande genomgång får jag göra manuellt och det tar veckor timmar!

Är jag en sådan där plusjobbare?

March 17th, 2008

Sista fridagen innan det är dags att återgå till jobbet. Okej, jag jobbade i förra veckan också men hade förlagt arbetstiden till Lund. Det är två veckor sedan jag var på jobbet.

Så vad gör jag på min fridag? Jo, det jag alltid brukar göra på min fridag. Arbetar. Eller förbereder. Ett nationellt uppdrag jag fick var att skriva ett brev till Socialstyrelsen. Sånt kräver förberedelser.

Annars kan jag inte säga att jag är särskilt utmattad efter konferensen med tanke på 14-timmarsdagarna. Kanske för att det inte varit stressande på samma sätt som att vara aktiv på jobbet. Jobbet tar verkligen livet av mig. På konferensen träffade jag en läkare som frågade mig lite kring min ms. Han var chockad över hur aktiv jag är. Det är full rulle och man ska ta det lugnt om man har den diagnos jag har. Visst, jag vet.

Två arbetshelger på rad nu. Plus att jag "jobbade" i lördags. Nja. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är väl okej eftersom jag nu efter två veckors frånvaro har häcken full på jobbet. Jag måste dessutom försöka sälja en del av mitt jobb - för alla har rätt; jag har för mycket att göra och lägger inte tyngdvikten på det som är viktigast. Allt är viktigt, men jag har trots allt en spetskompetens som borde utnyttjas rätt.

Min älskade katt

March 16th, 2008

Lilla Gazzy har haft ett par mycket jobbiga månader. Det började med att hon åt fisk, som hon tydligen är allergisk mot men tycker är ack så gott. Hon fick utslag i nacken och på sidan av halsen som hon ständigt kliat på. Pälsen revsbort och det blödde och blödde och blödde. Veterinären hade inte så mycket tips. Krage går inte att sätta på kissemissan. Antibiotikan tålde hon inte. Nästa steg var kortison, men som genom ett under börjar det nu läka utan att hon rör det.

Maten är ett problem. Tandsjukdomen gör att hon bara får och kan äta torrfoder. Hon har åter dåligt njurvärde och får bara äta skonkost för njurarna. Läs "specialfoder". Som innehåller fisk och det finns inget alternativ till specialkosten. Njurarnas funktion är viktigare än matallergi även om det är problematiskt med blödande sår som älskar bakterier.

Om en månad blir Gazzy 10 år. Hon börjar bli gammal. Det viktiga är att hon inte lider och det gör hon inte med sina sår. De gör inte ont och hon är sitt vanliga pigga jag. Men det sliter på mig att ständigt gå och oroa mig för hennes hälsa. Jag vill ha kvar henne ett tag till. Men det är hennes mående som avgör. Sjukdomar och symtom får vi väl leva med, så länge hon inte lider.

Och hon blev så glad när jag kom hem i går efter fyra dagars frånvaro. Vi är verkligen ett par.

Kanske, kanske

March 16th, 2008

Är jag tillbaka nu? Kanske. Om inte annat så har jag 1) haft en välbehövlig paus. Och 2) har just nu något att säga.

Jag kom hem i går efter en fyradagarskonferens i Lund. Slitsamt men givande är väl en korrekt och väldigt kort sammanfattning. Jag var social trots att jag inte fick plats på hotellet där konferensen anordnades. Jag knöt kontakter. Jag fick träffa före detta kollegor från Kristianstad. Och jag fick lära mig väldigt mycket nyttigt som jag har användning för i mitt arbete.

Det mest sanslösa var väl när jag skulle ta taxi till stationen efter avslutad konferens.

Chaufför modell urskåning: - Så du ska ut och resa?
Jag: - Ja, jag ska hem.
Ch: - Till Göteborg?
Jag: - Hur visste du det?
Ch: - Det hörs på din dialekt. Du är göteborgare.

Hade jag inte suttit ner hade jag förmodligen svimmat.

Jag: - Jag är skåning. Jag kommer från Kristianstad.
Ch: - Jaha! Så du är barnfödd här men flyttade sedan till Göteborg?
Jag: - Nej, jag har bott i Skåne tills för åtta år sedan. Då flyttade jag till Göteborg.
Ch: - Det kan man inte tro.

Det märkliga är att jag faktiskt pratar skånska. Möjligtvis har jag en annorlunda betoning, men att få det till göteborska förstår jag inte. I Göteborg kallar man mig för skåning. Förutom den där taxichauffören i Gbg som var helt övertygad om att jag var norrlänning.

Kan inte hjälpa det, men jag känner mig nästan som en utav de där papperslösa flyktingarna. Jag hör inte hemma någonstans. Får väl se på mig själv som världsmedborgare.

Omstart

March 9th, 2008

Nio år av blogginlägg är raderade. Efter en månads funderande har jag bestämt mig för att starta om. Det kommer att ta tid. Dock kommer den här subdomänen (dagens...) inte att uppdateras. Mer information kommer. Håll utkik.