Archives for: September 2008

Inför

September 30th, 2008

Öh, nåt måste jag skriva om. Måste uppdatera dagligen. Bra för karma.

Jag vill inte skriva om jobbet. Jag tror inte ens att jag får lov att skriva om jobbet. Märkligt nog kan jag aldrig låta bli att ändå göra det.

I dag nöjde jag mig med att endast gå på två av tre möten, för jag måste hinna utföra mitt ordinarie arbete också. Men de två möten jag gick på var åtminstone givande. Det fantastiska är att jag vänt opinionen och plötsligt så ses jag som en tillgång efter en kamp på 1½ år om att få ett erkännande för den utbildning jag gått samt hur det positivt inverkar på verksamheten. Ska jag säga tyvärr får det bli med anledning av att det bara är i teorin, ännu inte i praktiken. Men förhoppningsvis kommer jag dit hän också en dag.

Nu håller jag kväll. Fri och ledig. Gazzy inom räckhåll (om jag blir gosesuk). Så det betyder att jag får förbereda mig inför morgondagens lilla föreläsning som jag ska hålla. PowerPoint är klart. Kopiorna ... öh, kopierade. Nu ska jag bara skriva en liten inledning där jag presenterar mig. Okej, efter åtta år så känner väl alla mig som jag ska föreläsa för, men jag vill glänsa och skryta om min förträfflighet. Och göra mig märkvärdig. (Egentligen handlar det om att jag vill lägga tyngd på det jag ska säga genom att förklara mitt uppdrag).

Krock

September 29th, 2008

För avancerat?

September 29th, 2008

Med posten i dag fick jag årets nya upplaga av Svenska skrivregler. Senaste utgåvan var 2000 och en hel del har ändrats. Jag rekommenderar alla som skriver privat, offentligt eller å yrkets vägnar att läsa på. Till exempel fick jag i nya utgåvan lära mig att "..." skrivs med mellanslag före punkterna. T.ex.: Jag är så trött .... De som inte följer regeln är några jävl... Javisst, ja! Undantaget är när man bryter ett ord. Då kommer de tre punkterna direkt utan mellanslag före.

I det här inlägget rekommenderar jag dock inte ovan förträfflig bok till de som översätter Våra bästa år (Days of our lives). I flera år har jag beklagat TV3:s billiga och inkompetenta översättare. Dessa översättare rekommenderar jag istället godkänt betyg i svenska och engelska från årskurs 9.

I fredags översattes weak med vek. Bättre ord är väl svag? I dagens avsnitt skrev man förföljelse mördaren. Hört talas om att skriva ihop ord? Särskrivning hör inte hemma i svenskan. Inte ens namn går säkra från översättarna. Abe Carver and Thomas Edward Kramer översattes med Abe Carver och Thomas Carver. De är inte släkt. Därför har de olika efternamn i originalspråk.

Sådana här fel ser jag dagligen och de är direkt pinsamma. Mina exempel här kommer från en och samma översättare. Annars skiftar det vilka som översatt avsnitten, men de har det alla gemensamt - de är urusla översättare. Skäms, TV3! Anställ kompetenta översättare och betala för det.

Sunday

September 28th, 2008

Sköna söndag. Nja, det vet jag väl inte precis. Jag har slutat sova, men inte för att jag är utvilad. Jag har inte tid att vila. Hushållssysslorna måste också göras. Tvätta, vika tvätt, kasta sopor, vattna krukväxterna. Och så har jag satt in räkningarna för 2007/2008 i en pärm. Annars tycker jag att mitt system är bra - kastar ner alla inkomna papper (räkningar plus viktiga papper) huller om buller i en låda. Det är väldigt enkelt. Svårare när man ska leta efter något.

Vad återstår av söndagen? Tja, jag ska väl titta ikapp hela förra veckans Våra bästa år samt bädda rent i sängen. Gazzy är ett litet svin till att grisa ner. Hon tappar päls. Det är väl det som är problemet. För oss båda. Hon tycker själv det ser skräpigt ut och kommer inte nära. Och jag ligger och nyser om nätterna. Jag börjar inse att det är för sällan att bädda rent var femte dag, men jag hinner inte tvätta och så jäkla mycket sänglinnen (för en dubbelsäng) har jag inte.

I morgon. Då måste jag komma ihåg att köpa ännu ett gratulationskort. Ömma modern fyller år i veckan. Nu börjar det bli så mycket att jag inte vill säga åldern. För då framstår jag själv som väldigt gammal, med tanke på att vi (nästan) är jämnåriga.

Snart dags?

September 27th, 2008

Jag lever efter decennium. När jag var 20 flyttade jag från byhåla till stad. Vid 30 flyttade jag från Skåne till Göteborg. Men det händer tydligen andra saker också vart tionde år och inte enbart då jag fyller jämnt.

Det var 1988 som jag gick ut i arbetslivet och började arbeta för min försörjning. Men det dröjde ända till 1998 innan jag fick min första tillsvidareanställning. Nu är det 2008. Vad ska då hända arbetsmässigt? Lättnad och förändring i arbetsuppgifter? Uppsägning? Ingenting? Något måste hända. Det har ju gått tio år.

Cykliska perioder om tio år. Men mitt resonemang håller inte. För jag har bara två ovan exemplen att ta till och det handlar väl mer om slump än ett mönster. Men jag hoppas lite på det där med förändring. Jag blir så lätt utled på allting och väldigt snart. Se bara hur ofta jag flyttat genom åren. Det har enbart handlat om leda där jag behövt förändring.

Ofta klättrar jag på väggarna och vet inte vad jag ska ta mig till. Sysslolöshet är av ondo. Det är väl därför jag alltid är så aktiv, vägrar begränsa mig av ms och jobbar som sjutton. Sjutton heltider. Eller nåt. Men när jag kommer hem från jobbet står jag som ett fån mitt på golvet, tittar mig omkring och ställer mig frågan "vad ska jag göra nu då". Egentligen har det aldrig varit något problem. Nu är det ett problem. För den andra frågan jag måste ställa mig är "och vad orkar jag". Jobbet sliter på mig rejält liksom all byråkrati gällande "stöd" och "hjälp".

Det är förvirrat. Hur ska jag uppnå balans? Jobb kontra fritid. Sysselsättning kontra vila. Det där med vila är inte heller så enkelt. För vad betyder begreppet? Sömn? Kroppslig vila? Mental vila? Ingen aning. Kanske jag bara behöver mental ro i arbete, på fritiden, vid vila. Där är jag absolut inte när det gäller jobbet. Så det är väl steg ett. Och eftersom jag inte vet hur jag själv ska kunna påverka situationen* så hoppas jag att året 2008 magiskt ställer allting till rätta.

* Många har gett mig förslaget att att se mig om efter annan tjänst. Men så enkelt är det inte. Jag får inga tjänster jag söker p.g.a... Ja, inte vet jag. De säger alltid att jag är överkvalificerad för den utbildning jag har (och krav för tjänsten) vilket är en paradox. Så jag tror det har med ms att göra. Och att jag inte klarar heltid samt har "arbetsrehabilitering" (på pappret, i verkligheten har jag aldrig sett röken av den). Samtidigt är jag nöjd med vissa delar av min tjänst och som jag inte gärna vill släppa.

Blickar bakåt, framåt samt här och nu

September 27th, 2008

Vilket jäkla liv här är igen! Vänta... Är det lördag i dag? Äh, då är det bara Frälsningsarméns s.k. sång ute på torget. Varje lördag... året runt... här har jag bott i två år... Lyckligtvis är jag på jobbet var tredje helg så jag slipper plågan med frälsande musik.

Veckan har varit en jontasdödare. Tredje veckan med migrän. Endast en ynka fridag på hela veckan. Då rotfyllde jag tanden. I vanlig ordning kaos på jobbet plus lite extra och lite värre. Den här helgen värdesätter jag sömn framför allting annat. Egentligen skulle jag på 60-årskalas i kväll i skåneland men är glad att det kom av sig p.g.a. ingen existerande kattvakt. För jag hade aldrig i livet orkat.

Hur mina kommande veckor ser ut vet jag knappt. Jag vågar inte titta i kalender. Tittar jag hastigt i den ser jag bara gult, rosa och grönt. Viktiga möten/föreläsningar/samtal/besök och så vidare. I form av väldigt mycket överstrykningspenna för att markera vikten av att komma ihåg allt. Ja, och så måste jag fortsätta vifta med eldkastaren i FK-arslet. Och så upptäckte jag precis att jag glömt avboka en tid med hämndtjänsten och att jag dessutom saknar en räkning som ska betalas senast måndag.

Men nu är det helg. Sömn, kissegos och ständigt gående tvättmaskin. Allt annat förtränger jag.

Dygd

September 26th, 2008

Vad är egentligen en dygd? Jag tog hjälp av Google.

Ödmjukhet är en dygd.

Enligt påven?

Tålamod är en dygd.

Enligt SD?

Porrighet är en dygd!

Enligt Paris Hilton?

Renlighet är en dygd.

Enligt tvångsneurotikern som inte kan sluta skrubba sig?

Kunskap är en dygd.

Enligt Bush?

Måttlighet är en dygd.

Enligt nykterhetsförbundet?

Ärlighet är en dygd.

Enligt bilförsäljaren?

Enkelhet är en dygd.

Enligt statliga blankettberedningen?

Planering är en dygd.

Enligt barnflickan i Knutby?

Enligt Wikipedia är dygd: moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Och det finns fyra kardinaldygder: rättrådighet, tapperhet, vishet, måttfullhet.

Lustigt. Jag förstår fortfarande inte vad en dygd är.

Informatören

September 26th, 2008

Under eftermiddagen blev jag klar med mina förberedelser inför nästa veckas föreläsning. Totalt 31 sidor PowerPoint. Det är inte så enkelt att bara påstå att man slänger ihop lite information.

1. Jag får inte skriva ut för mycket, endast stolpar med få ord för att det ska vara meningsfullt. Annars kan jag ju bara dela ut det som skriftlig information. Istället ska jag berätta fritt utifrån stolparna, så får åhörarna anteckna det de tycker är väsentligt.

2. Det betyder att jag måste läsa in mig på mitt material. Jag måste förstå vad jag vill ha sagt med stolparna.

3. Följdfrågor kan uppstå, alltså måste jag ha läst på lite extra även om det gäller saker jag inte tänkt ta upp eller själv tycker är väsentliga i sammanhanget. Mycket källkontroll bland all min litteratur.

4. Där måste finnas en röd tråd som jag följer. Annars kan jag inte begära att åhörarna ska hänga med i sådant de uppfattar som tankesprång. Det förvirrar bara. Samtidigt måste jag förenkla, förenkla, förenkla, göra det begripligt och komprimera (väsentligheter, vi har bara 1-1½ timme på oss).

5. Tabeller och grafik får inte bli för plottrigt med tanke på åhörarkopiorna.

6. PowerPoint-presentationen måste vara tilltalande för ögat. Det vill säga, ingen färgad bakgrund (anstränger ögonen), skrikig (färgmässigt) grafik som distraherar eller rörlig grafik.

7. Sedan måste jag se till att ta med mig material att dela ut, förutom åhörarkopiorna. Måste gå igenom om det är komplett och finns uppkopierat åt alla.

8. Sist av allt måste jag vara fokuserad och så förberedd att jag inte gör ett förvirrat intryck. Jag är insatt i mitt ämne men jag måste förstå att detta är nyheter för många. Alltså måste jag vara engagerad och hålla det på en begriplig nivå.

Tre åhörare var min (lågt ställda) förväntning, men fick höra i dag att betydligt fler kommer då intresset är stort. De flesta hade jag denna genomgång med förra hösten men tydligen ser många det som en chans till repetition. Jag förstår att man glömmer, för jag ger en föreläsning per vecka med ny information varje vecka. Så upprepning är viktigt samtidigt som det visar på ett brett och allmänt engagemang också hos mina åhörare. Man vill veta mer. Man värdesätter mitt arbete. Ett arbete som inte är officiellt. Jo... Det är komplicerat. Jag gick en utbildning som jag egentligen förvägrades, har fått utökade arbetsuppgifter men inte officiellt samtidigt som jag är officiellt ansvarig. Alltså... jag är ansvarig för något som jag inte har som arbete... officiellt... Jag kan inte förklara det bättre än så här.

Kan jag ta det lugnt nu inför nästa veckas föreläsning? Nej, absolut inte. Jag måste förbereda föreläsningen jag ska ha veckan efter. Och när det är gjort ska jag förbereda nästa föreläsning. Det är ett pågående arbete.

Skitnödigt, Försäkringskassan!

September 26th, 2008

Hm. Hur var det nu jag skrev i onsdags om min kontakt med FK?

Det är inte påbörjat. De såg att jag anmält det för tre veckor sedan, men inget har hänt sedan dess. Men att jag kan ringa i slutet av veckan om jag inget hör innan dess. Tja, ska jag ringa efter lunch i dag? Då är det slutet på veckan. Men de skrev ännu en anmälan till chef för snabb åtgärd då det här är ett felaktigt förfarande från deras sida.

Då jag anser en fredag vara slutet av veckan, så ringde jag i dag åter till FK.

Kundservice: - Det här är det mest förskräckliga jag sett. Jag kopplar genast till en handläggare. För ditt ärende är fortfarande inte påbörjat.

Handläggare: - Nej, men så här får det ju inte gå till! Jag skriver genast till ansvarig chef.
Jag: - Jaha, när ska jag ringa nästa gång när inget fortsätter hända?
Handläggare: - Nja... jo... du kan väl ringa... om en vecka eller så...

Så ingenting händer. Absolut ingenting. Många är personerna på FK som förfasar sig men sedan händer inte så mycket mer. Nu är väl FK en offentlig förvaltning och då kan man inte klaga, typ överklaga, eftersom ett ärende ligger. Först när ett ärende är behandlat och slutfört (i form av ett beslut) kan man klaga och kräva skadestånd (vilket jag inte har anledning till). Ett negativt beslut kan jag överklaga, men i brist på beslut - eller ens påbörjat ärende - så kan jag inget göra. Mer än att ringa. Och ringa. Och ringa. Och ringa.

Jag förstår fortfarande inte vad problemet är. Nästa vecka har det gått 18 veckor av sex veckors handläggningstid.

Del 1 : Del 2 : Del 3 : Del 4 : Detta är del 5

Jag måste...

September 25th, 2008

Jag sökte på Google enligt "jonas måste". Följande fick jag upp...

Jonas måste prova nya saker.

När jag orkar. Just nu orkar jag ingenting. Det jag skulle vilja prova är svagdricka, för det har jag adlrig druckit.

Jonas är hemma idag för skolan och dagis har studiedag…

Ogiltig frånvaro från jobbet i såfall. Att skola och dagis har studiedag berör inte mig.

Jonas måste döda dem alla.

Det lär hända. Ge mig ett eget rum NU på jobbet!

Jonas måste vara den som bäst har svarat på min önskan om att få se ut som en figur i tecknarens egen serie.

Men jag tar bra betalt.

Kommunen lovar något extra när Jonas återvänder till Sverige på fredag och många hörde av sig i går och menade att Jonas måste vara given ...

Hyllad, men ack så missförstådd.

Samtidigt, påpekar Jonas, måste man finna en balans i hur mycket företaget ska gå in i den privata sfären.

Men jag vet inte om jag menar privat företag eller privatlivet. Där har jag väl inte bestämt mig riktigt.

Inspirerande för Jonas måste vara att en överläkare ifrån Norsk ambulanssjukvård var där, ställde många frågor och antecknade flitigt.

Det skulle kunna vara sant. Läkare borde hängivet lyssna och lära av mig. Några gör det, men inte tillräckligt många.

Jonas måste stanna hemma och valla sina sju yngre syskon, men far, mor och äldsta dottern Anna gingo till bröllops i aftningen.

Är inte far och mors äldsta dotter min syster?

Jonas måste lära sig en läxa, och det ska svida rejält i skinnet.

Sandpappra inte på huden.

Jonas måste ju ta hand om dina två storebröder, men kan skjutsa mig på morgonen.

Egentligen borde väl två storebröder ta hand om mig som är så liten och försvarslös?

Jag erkänner. För många år sedan gjorde jag ovan, men då var den andra resultat Google kom fram till.

Som jag förtjänar

September 25th, 2008

Dagen har varit plågsam. I förmiddags fick jag migrän på jobbet. Men jag var tvungen att sitta kvar ytterligare fem timmar. Nu ska jag sova. Huvudvärken är väl inte det värsta, men illamåendet...

Inrutat

September 24th, 2008

Tänk om jag hade haft något trevligt, kanske rent av positivt, att skriva om. Men det har jag inte. Förutom de negativa erfarenheterna med FK så händer inte så mycket annat än att jag arbetar. Det är som vanligt på jobbet. Ni vet, trakasserier, ständiga möten, stress, buller, föreläsningar och så vidare. Jag är så fokuserad på allt det vardagliga att jag knappt kan förstå att löven skiftet färg och snart ligger på marken.

Mitt största bekymmer är dock mitt arbetsschema med helgjobb och lediga dagar. Jag har fått flytta så många dagar fram och tillbaka i höst att jag inte vet om jag får ihop det. Mitt liv som mötesmänniska ställer till det. Ändå sållar jag då jag anser att man bara går på sådant som är givande och nödvändigt. Allt annat går bort. Någonstans finns där också ett arbete som ska utföras.

Jag har sparade semesterdagar, upptäckte jag. Men de kan jag inte ta ut i år hur gärna jag än vill. Deadline för statistiksammanställning infaller alltid samma tid på året (flera gånger per år) och då måste jag ligga i fas med grundmaterialet så jag har något att räkna på. Därför måste jag jobba jul och nyår. I år också. Då har jag det som värst på jobbet, när andra är lediga. Tråkigt att jag inte kan lämna över jobbet åt någon annan. För jag har andra arbetsuppgifter också. Men de ska också tyvärr göras klara inför jul och nyår, och inte heller där har jag ersättare. Undrar när och varför det blev så här?

När jag tänker tillbaka så har jag aldrig kunnat vara ledig vid högtider, så som jul eller nyår. Först var jag resurs och tvingades ersätta andras ledigheter (1992-2000). Sedan var det personalbrist och jag tvingades jobba extra (flytta dagar till helg, 2000-2005). Nu har jag statistiktjosan med deadline och är ensam med det (2005-). Så jag kan inte påstå att jag riktigt minns hur det var att vara ledig annat än från tiden som student. Otroligt att man nästan är 40 och inte varit ledig en jul/nyår sedan man gick i skolan. Men det ska bli inressant om ett par år när jag plötsligt får 6 extra semesterdagar per år. För de kommer bara stå där outnyttjade år efter år om ingen förändring sker. Utöver sommarsemester är jag aldrig semesterledig (annat än då jag tvingas ta strödagar flexledigt p.g.a. övertid).

Dagens rotfyllning skedde på min fridag. Jag njuter av att ligga passiv i tandläkarstolen och bli omhändertagen. Det är vila. Slipper hetsen på jobbet. Slipper kravet på att göra något aktivt hemma.

Som sagt... jag har inget trevligt eller positivt att skriva om. Vardagen regerar.

Kloakråttor

September 24th, 2008

För att fortsätta på gårdagens lilla FK-session.

Den 1 september stod det på deras hemsida att handläggningstiden för min typ av ärende var 6-8 veckor. Då hade jag väntat i 14 veckor. Varför jag ringde, de förfasade sig, kopplade mig till handläggare, prioriterade och anmälde till chef för snabb åtgärd.

I dag läser jag på deras hemsida:

Handläggningstiden för nya ansökningar eller ändring i ett pågående ärende är just nu 6 veckor.

Ovan publicerade de i dag den 24 september. Jag har väntat i 17 veckor. Alltså ringde jag och frågade om de bara satt och pillade sig i röven. Nja. Kanske inte riktigt det ordvalet.

Deras svar? Jo, mitt ärende finns kvar. Det är inte påbörjat. De såg att jag anmält det för tre veckor sedan, men inget har hänt sedan dess. Men att jag kan ringa i slutet av veckan om jag inget hör innan dess. Tja, ska jag ringa efter lunch i dag? Då är det slutet på veckan. Men de skrev ännu en anmälan till chef för snabb åtgärd då det här är ett felaktigt förfarande från deras sida. Jag väntar på 17 600 kronor retroaktivt sedan februari.

På tal om råttor. I dag var jag hos tandläkaren och fick min rotfyllning efter 16 veckor. Alla verkar jobba i ultrarapid. Eller om jag menar slowmotion. Nå, men när jag kom ur från tandläkaren sprang en stor fet råtta över mina fötter. Tyvärr var den väldigt snabb, för jag hann inte få upp mobilen för ett fotobevis. Den var väldigt fin, råttan. I motsats till FK-råttorna.

Rövhål

September 23rd, 2008

För tre veckor sedan skrev jag om ett väntande ärende hos Försäkringskassan:

Vid en kontroll via deras hemsida såg jag att min typ av ärenden under pågående förseningar kan ta mellan 6 och 8 veckor. Hm. Verkligen hm. Jag har väntat i 14 veckor!

De tittade på mitt ärende och blev lite förvånade. 14 veckor?! De kopplade mig genast till en handläggare. Som var lika chockad. 14 veckor?! Mitt ärende var inte ens påbörjat, men man lovade att genast prioritera detta. Öh, prioritera? Jag borde varit först i prioriteringshögen de senaste sex veckorna.

I dag läste jag i tidningen en insändare där man för motsvarande ärende fått vänta 18 veckor. Själv har ju väntat i 17 veckor utan ett ljud, men lugnade mig när jag läste insändaren. Nästa vecka borde mitt vara klart. Insändarens mamma hade sänt in sina handlingar den 17 maj (tror jag). Själv skickade jag in dem den 28 maj (tror jag).

Hemkommen från jobbet låg där ett brev från FK.

Försäkringskassan har tagit emot din änmälan om ändrad sjukpenninggrundande inkomst, men vi kommer inte att behandla den nu. Det beror på att du inte har något pågående ersättningsärende hos Försäkringskassan just nu.

Vad i helvete?! (Och jag som aldrig svär).

1. I juli sände jag in en blankett om ändrad inkomst eftersom jag fått ny lön.

2. Jag har ett pågående ärende, varav min kompletterande blankett. De får ju aldrig tummarna ur arslet trots påstötning för tre veckor sedan då de lovade att prioritera mitt ärende som de glömt bort.

Tydligen finns mitt ärende inte kvar? Mitt ärende hade kommit in när jag kontrollringde för tre veckor sedan. De hade fått det i maj, dagen efter att jag sänt in det, såg de.

Handläggarna är inkompetenta. Jag köper inte det där med omorganisation, upplärning av ny personal eller strulande datorsystem som kostar miljarder i underhåll varje år. För hur lång tid kan det ta att omorganisera och lära upp? Hur länge har de inte kört med den ursäkten? Tyvärr är klockan efter 16, så jag kan inte ringa i dag. I morgon får jag en rotfyllning, så jag vet inte när jag är hemma igen. Men nu ska de vid första bästa tillfälle få att göra med en folkilsk halvfinne. Just nu är jag inte dryg skåning.

Sjutton veckor... ärendet finns inte... man behandlar inte min tilläggsansökan med inkomständring...

Raderat

September 22nd, 2008

Uppkopplingen till webbhotellet strulade, en bloggtext försvann. Sammanfattning: Gazzy bättre, sovit mycket, busat. Tina Turner, rösten håller inte längre, USA-turné i nästa vecka, patetiskt.

En vissen ros

September 22nd, 2008

Gazzy verkar inte vara riktigt kry. Hon är hängig, ledsen och allmänt deprimerad. Om jag får tolka hennes beteende. När jag kom hem från jobbet mötte hon mig inte som vanligt. Hon kom inte till mig. Inte ens när jag åt (hon tigger annars konstant). Hon jamar inte. Hon försöker inte försvara sig om jag tar på henne, eller ens gå undan. Svansen mellan benen. Höjer inte rumpan när jag tar henne på ryggslutet. Men kliad på magen vill hon bli och hon spinner. Hennes mage känns uppspänd men hon har tarmljud (jag måste ju kolla). Hon dricker väldigt mycket vatten, står nästan vid vattenskålen hela tiden sedan jag kom hem.

Vad det kan vara eller hur länge det kommer att hålla i sig vet jag inte. Det kan vara väldigt mycket. Kanske hon bara behöver gå på lådan. Eller kräkas (hon tappar päls just nu och "tvättar i sig" det mesta). Självklart blir jag orolig. För hon har ju njurproblem samt att hon återfått sina blodiga sår (matallergi?). Är det inget allvarlig lär hon väcka mig i natt genom att vara överaktiv.

Det är inte lätt att vara husse. Gazzy börjar bli gammal (70 i människoår). Jag håller stenkoll på henne. Måtte det bli bättre innan jag åker till jobbet i morgon, för annars kan jag inte koncentrera mig.

Hej och hå vad det gungar

September 22nd, 2008

I förmiddags blev jag plötsligt väldigt yr, och är det fortfarande. Tre alternativ finns:

1. Äh, det går över bara jag får sova lite och slutar stressa.

2. Det är ett pseudoskov (falskt skov) som är en återkommande rest från ett tidigare hjärnstamsskov. Går över inom ett par veckor.

3. Ett nytt och väldigt färskt hjärnstamsskov som håller på minst ett par veckor, kanske i månader, eventuellt för alltid.

Tröttsamt.

Kanske för tidigt

September 22nd, 2008

Jaha. Den låt som spelar på klockradion när jag vaknar lär förfölja mig hela dagen. Det kunde varit värre. Men den är ju tillräckligt enerverande. Särskilt när klockan är 05.

[youtube]F6P8Zxn5VpY[/youtube]
The Verve - Love is noise

Hemtrevnad

September 21st, 2008

Nu kommer en sådan där jobbig arbetsvecka igen. Många arbetsdagar, långa arbetsdagar, mycket att göra, brist på tid. Eftersom jag är där så många dagar nu så bestämde jag mig för att köpa nya krukväxter till jobbet (två stora, köpta i går, vet inte vad det är för sorter). De jag tidigare hade där har jag tagit hem (inför semestern, sedan har de växt så jag inte kan ta med mig dem igen), så det är lite tomt i mitt fönster. Det där fönstret som vetter in mot en tegelvägg, så jag vet aldrig vilket väder det är eller om det är dag eller natt. Men ska jag nu sitta och uggla på jobbet vill jag kunna vila ögonen på något. Grönska. Jag har släpat dit en radio också (ofta inget ljud då de blyklädda väggarna hindrar radiovågor, datorerna är spärrade för strömmande ljud). Ett opersonligt kontor försöker jag göra hemtrevligt. Jag har nästan flyttat in på jobbet. På väggen har jag satt upp ett plansch föreställande jorden. Nu saknas bara en säng där.

Fniss?

September 21st, 2008

I går var där en sådan där skrattretande insändare i tidningen igen. Tydligen är det så att folk retar sig på att regionråden beslutat om att höja sina egna löner med 12%, eller 6 000 kronor, per månad. Enligt insändaren förfasade man sig över detta, då man samtidigt stängt äldreboende, försämrat hemtjänst, o.s.v. Insändarskribenten som eldade upp sig så väldigt borde kanske kolla fakta först? Ska man kritisera regionråden kanske man inte ska beskylla dem för vad som händer inom kommunal verksamhet? Region är samma sak som landsting. Kommun och landsting är inte samma sak även om de numera har samma arbetsgivarorganisation över sig. Men regionen tar inte kommunala beslut.

Det är inte första gången jag ser insändare som ovan. Väldigt vanligt i Göteborg. Jag tror förvirringen beror på att sjukvården delvis var kommunal innan regionbildandet för tio år sedan. Åtminstone i Göteborgs Stad. Eller är det jag som är helt fel ute i mitt tolkande? För jag bodde inte i Göteborg för tio år sedan. Men det är absolut fel att skylla på regionen för brister i kommunal verksamhet.

Vårdat utseende

September 20th, 2008

Mer än en timme per dag lägger jag på tandvård hemma. Det betyder väldigt mycket tid framför en spegel. Där har jag nu upptäckt något chockerande. Jag åldras. Plötsligt har jag blivit rynkig runt ögonen. Annars har jag rätt fast hud. Tack vare allt fett som slätar ut min hud. Utom runt ögonen.

Något som är väldigt jobbigt är att raka sig. Rakapparater gillar jag inte, de ger värmeutslag samt rakar inte särskilt nära. Hyvlar har varit min melodi sedan jag som 13-årign började raka mig. Tyvärr är jag inte nöjd med senare års rakhyvlar. Dyra och hemska. Jag skär mig ganska illa. Rakbladen är gjorda för män med skäggväxt som endast växer söderut. Min skäggväxt är något mer inkonsekvent. Jag måste dra med hyvel åt alla håll, tvärtemot vad Fab 5 tjatat om. I och för sig har de också förklarat att undantaget för hur man ska raka sig gäller dem med den typ av skäggväxt som jag har. Men dagens hyvlar är alltså inte anpassade för detta. Jag har provat markandens alla hyvlar men inget slår Gillette Sensor Excel som i dag är i stor sett omöjligt att få tag i. Tillverkningen är nedlagd, vad jag kan förstå. Eller väldigt sällsynt i affärerna då det inte är senaste. Rakhyvlar är en modesak där skärbladen ändras för att endast passa senaste hyveln. En inkomstkälla. Man tvingas köpa den senaste, det dyraste och specialanpassade. Det är ett sätt att styra konsumtionen då män inte köper nytt om de kan använda det som redan finns på marknaden. Tar man bort och skapar nytt tvingar man in oss i fållan för att tjäna pengar på oss. Detta gör mig upprörd. Särskilt som de årliga nyheterna inte blir bättre, snarare tvärtom.

Nej, jag vill inte ha helskägg. Det kliar. Jag vänjer mig aldrig även om vissa påstår att man det slutar klia efter ett tag. Nix, inte hos mig. Det gör mig vansinnig.

Varför jag har snutteskägg sedan 12 år tillbaka? Trots att det inte är modernt? Det är där huden är extra tunn och ömtålig. Jag vill inte hyvla där.

Nåja. Jag rakar mig bara 1-2 gånger per vecka. Ursäkten för att vara så lat tillskriver jag medias undersökning i somras som sade att skäggiga karlar är hetare än renrakade respektive helskäggiga män. I'm hot!

Or not...

Värsta skitjobbet

September 20th, 2008

Det finns sådant jag har väldigt svårt att minnas. Som hände för 15 år sedan, vilket är lite märkligt. Jag råkade halka in på en lista jag besvarat tidigare i somras.

Värsta jobbet du haft? Kasta röntgenbilder. De väger ton!

Som nyutbildad läkarsekreterare var det svårt att finna jobb. Efter två vikariat gick jag ut i arbetslöshet men fick någon åtgärd via arbetsförmedlingen. Jag fick fortsätta arbeta men AF stod för lönen. Halvtid fick jag vara där jag tidigare haft mina vikariat, och halvtid hamnade jag i ett arkiv. De sistnämnda hade en märklig uppfattning. Eftersom jag var man fick jag inte utföra de administrativa uppgifter som yrket innebär, för man förutsatte att jag inte klarade av det. Så de skickade mig till nedlagt sjukhus där jag i kulvert fick sortera gamla röntgenplåtar som skulle kastas. "Ja, vi brukar låta vaktmästaren göra det, men de kostar ju pengar". Jag var en billig (gratis) arbetskraft som skulle utföra skitgöra. Ganska snart klagade jag hos högre ort eftersom detta verkligen var att utnyttja på ett felaktigt sätt.

Men jag kommer inte ihåg så mycket kring detta med röntgenplåtarna. Den enda minnesbild jag har är att där var trångt i kulverten, lågt i tak, röntgenplåtar överallt, dammigt och dålig belysning. Och att ragatan (chefen, pensionerad sedan många år, förhoppnigsvis också död nu) ofta kom för att kontrollera att jag inte flytt. Men jag kände mig verkligen nedvärderad. Och det blev värre.

Egentligen började det hela innan jag fick denna märkliga AF-åtgärd. Då jag blev kallad till personalkontoret och fick höra "är man manlig sekreterare kan man inte vara seriös och vi ska se till att du aldrig får ett jobb hos oss". Vilket jag fick ändå men inte tack vare personalkontoret. Men redan här var jag upprörd. Om jag aktivt går en utbildning, börjar arbeta i yrket och söker tjänster - är man då inte seriös? Vad har kön med saken att göra? Bara för att jag är underrepresenterat kön?

Nå, men arkivet. Jag behövde inte fortsätta med röntgenbilderna. Istället fick jag komma in i arkivet med övrig personal. Men. Det primära fick jag inte göra och det var att sortera in patientjournaler enligt personnummer i rätt ordning i hyllorna. "För inte kan man lita på att en karl gör rätt". Jo, efter ett tag fick jag lov att göra det, men inte föra in journalerna helt i hyllan. De skulle sticka ut så ragatan kunde gå efter mig och kontrollera att jag sorterat rätt. Hon fann inga fel. Däremot satte de andra in journalerna fel och då var jag en tillgång. För jag hittade lätt felinsatta journaler. Slarvar man är det lätt att kasta runt några siffror eller läsa siffror fel. Då kunde jag gissa mig till "feltänket".

Där var väldigt mycket skitsnack i arkivet. Nästan alla var omplaceringsfall då ingen sökte tjänst där. Alla skulle fika samtidigt. Ringde telefonen fick en i taget lämna fikabordet för att gå och svara. Då passade ragatan på att ta upp till allmän diskussion om hur hemsk personen var som precis gått och svarat i telefon. När personen sedan kom åter var det antingen allmän mobbning eller väldigt falskt sockersött med pikar. Detta var ett ställe jag verkligen avskydde.

En anställd blev jag vän med. Då jag bara var där varannan vecka, blev jag förvånad när en gång kom tillbaka och kollegan var borta. Ingen vill säga vad som hänt. Några veckor senare sprang jag på kollegan. Jo, hon hade blivit uppsagt med omedelbar verkan då ragatan påstått att jag uppviglat kollegan till att protestera mot sina arbetsuppgifter. Que? En ursäkt som gick hem i förhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Que, igen?

Hur jag än bar mig åt så kom jag inte ifrån detta eländiga ställe. Men lyckligtvis fick jag ett riktigt vikariat efter ett halvår och kunde äntligen lämna helveteshålet. I jobbet hade jag fortsatt kontakt med dem under ytterligare några år och jag tror det grämde dem. Deras arbete var att serva mig.

Trots allt kommer jag nog ihåg en hel del. För mycket. Detta är en period jag försöker förtränga.

Väx som människa

September 19th, 2008

Med stadig hand och rätt takt i stegen tar jag över stafettpinnen från Bantartant i den stora Blogstafetten. Min delsträcka lyder:

Kära medmänniska, om jag ska ge dig fyra råd i livet så är det:

Ja, nu hoppas jag att man inte uppfattar mig som pretentiös, för kan jag egentligen komma med pekpinnar? Rättesnören baserat på erfarenhet kanske? Mina råd är abstrakta då jag tror de kan ges till alla, att de är allmängiltiga. Konkreta råd i faktiska situationer är nog så bra, men passar bara ett fåtal vid en viss tid. Som ”använd säkerhetsbälte när du kör bil”. Ett tips som bara riktar sig till de som kör bil. Och som dessutom är lag. Här kommer mina fyra råd i livet, och som jag själv också försöker leva efter:

För det första!
Ta inte dig själv på för stort allvar. Slappna av. Var dig själv. Om hundra år betyder ditt liv inte så mycket mer än den positiva inverkan du haft på dina medmänniskor och som de kanske låtit gå vidare i arv.

För det andra!
Stötta dina medmänniskor, oavsett vad du känner för dem. Alla har ett värde och en rättighet att behandlas som din jämlike. Även de som behandlar dig illa ska inte bemötas på samma sätt tillbaka. Respektera alltså de som inte bemöter dig med respekt. (Okej, gå inte till överdrift, vissa människor gör man bäst i att undvika om de är tärande). I slutändan får man förhoppningsvis ömsesidig förståelse, en ny erfarenhet och kanske till och med en vän. Dela med dig och du får tillbaka.

För det tredje!
Försaka inte dig själv. Låt inte samhällets förväntade krav pressa dig till att göra avkall på sådant som gör att du kan förverkliga dig själv eller dina drömmar. Låt inte negativa kommentarer (inre/yttre) styra dig bort ifrån dina önskningar. Våga mycket mer, var inte rädd eller feg. Att göra bort sig eller göra fel är också okej om det nu skulle mynna ut i just det. Alla erfarenheter formar oss och gör oss förhoppningsvis både klokare och visare.

För det fjärde!
Ge aldrig upp. Livet är tufft och begränsat i tid. Mycket är en kamp, både inre och yttre. Men vi väljer själva hur vi uppfattar det och om vi låter det påverka oss negativt. Vänd det i så fall till något positivt; en strävan efter något bättre den tid vi har till vårt förfogande.

Mina erfarenheter baserat på mina egna råd:

Punkt 1: Tyvärr drivs jag ofta av ilska. Det är min motor och det gör att jag inte alltid mår så bra. Andra kanske räknar till tio och sväljer sin ilska, men jag har kommit till den insikten att ingenting egentligen är så allvarligt som man själv i stundens hetta tror. Det är då jag brukar tänka på hundraårsregeln. Mycket rinner då av mig och jag känner att jag får perspektiv på saker och ting.

Punkt 2: Fördomar och förutfattade meningar har vi alla. Försöker vi däremot sätta oss in i det vi inte förstår visar det sig att man ändå har beröringspunkter som gör att man förstår varandra. Med det kommer respekt. Själv har jag haft en motpol i en tidigare arbetskamrat. Vi skydde varandra och gjorde mest skit för varandra. Tills jag en dag såg att också h*n hade en sanning som ur *personens* perspektiv var rätt även om jag kanske inte höll med då jag hade ett annat perspektiv. När vi började diskutera, verkligen prata, så kom vi fram till att vi kunde förstå varandra. Det slutade med, kanske inte att vi blev bästis och bundis, men kunde umgås på ett ordnat sätt och på ett vänskapligt sätt. Vi lärde oss båda något. Och de som jag kallar mina vänner gör jag allt för. I svåra situationer finns det alltid paralleller med egna erfarenheter som gör att man kan mötas i förståelse. Det blir då också lättare att finnas där i vännens nöd. Människors liv skiljer sig inte så mycket från varandra i grund och botten. Vi har förmågan att känna igen situationerna hos varandra.

Punkt 3: Här kan jag gå tillbaka så långt som till då jag gick i sjätte klass. Mina föräldrar protesterade mot att jag ville läsa franska på högstadiet. De tyckte väl inte att jag hade läshuvud och hade tillräckligt svårt med engelska. Jag läste franska. Totalt har det blivit 6½ års studier. Franskan i sig har jag väl inte haft så stor nytta av, och jag är heller inte så duktig på det. Men! I mitt yrke har jag haft väldigt stor nytta av det. Medicinsk terminologi bygger på grekiska och, framförallt, på latin. Franska bygger på latin. Det har varit så mycket lättare att förstå sjukdomslära och anatomi. Efter detta har jag vid flera tillfällen kämpat i motvind med olyckskorparna flaxande runt mitt huvud. Kanske de haft rätt ibland, men jag har haft målet att förverkliga det jag verkligen vill. Chanser kommer sällan åter.

Ännu ett exempel för punkt 3 är att jag vågar synas och höras. Kanske vissa tycker att jag ska dra mig undan eftersom jag är fet. Men kanske det är egna vanföreställningar mer än andras uppriktiga åsikt. Därför vågar jag ställa mig inför människor, okända som kända, och tala om i stort sett vad som helst. Kanske jag inte är en bra föredragshållare, men det hindrar mig inte från att dela med mig av sådant som jag brinner för.

Punkt 4: Kanske detta var min största lärdom när jag fick ms. Med envishet kommer man väldigt långt. Och anpassning till rådande situation. Samt att acceptera läget när inget mer står till buds. Samtidigt som man inte ska acceptera vad som helst. Som en känd barnikon en gång sa: Ta ingen skit!

Sammanfattning. Det går att sammanfatta allt ovan med ett par ord. Envishet och personlig utveckling. Mina råd handlar egentligen om inre styrka, att våga tro på sig själv och sin omgivning. Mycket kan uppfattas som floskler, inkonsekvent och allmänt dravel. I kölvattnet på New Age med personlig utveckling, lär känna dig själv och flumflum, glömmer man lätt att där finns en allmängiltig mänsklig kärna av sanning. Därför anser jag att mina egna sammanställda råd är nog så goda. Och billigare att ta del av än kurser eller böcker som mynnar ut i samma budskap.

Nu tackar jag för mig genom att lämna över stafettpinnen till Annica Tigers Blog. Scenario: Det är veckan före din födelsedag. Helt oväntat ringer det på dörren och några vänner överraskar dig med en utlandssemester. Om tjugo minuter måste du sitta i bilen på väg till flygplatsen. Fråga: Vad måste du ordna med hemma innan, och vad hinner du, på tjugo minuter? Hur effektiv är du när det gäller?

Tänder och fötter

September 18th, 2008

Flexledig i går. Flex- och kompledig i morgon. Det är ganska skönt. Två arbetsdagar den här veckan är helt okej. I morgon ska jag göra allt det där jag skulle gjort i går men var för lat för. Jag lovar! I morgon ska jag göra... en del... av det... jag egentligen är för lat för.

Det händer inte så mycket, höll jag på att skriva. Men det stämmer inte riktigt. Det är bara så att jag inte skriver om allt det jag gör om dagarna. För det är ganska tråkigt att skriva om. Som att jag i dag köpte nya skosnören och att de kostade 25 kronor. Eller att jag åt soppa till lunch. Ganska vardagliga saker som jag knappt minns efter en timme. Varför då skriva om det?

Det jag möjligen kan skriva om, som är lite intressant, åtminstone för mig, är att jag köpte ut i dag. Fluor alltså. Receptbelagd. Fyra gånger starkare fluor än den man kan köpa receptfritt. Tydligen har jag väldigt mycket inflammationer trots idogt borstande och fluorsköljning samt tandtråd. Undrar varför det är så? Och om mitt nuvarande fluor bränner i tandköttet, hur ska det då kännas med fyra gånger starkare?

Nästa vecka ska man rensa mina kanaler igen inför rotfyllningen som påbörjades den 5 juni. Jag är verkligen trött på detta med tänder.

Torsdag? Då börjar Lyxfällan på TV3 i kväll? Jo, men det orkar jag nog se trots att det börjar så sent som kl. 21. Sa jag att jag tog fritt från jobbet i morgon?

Five

September 17th, 2008

Lorei använde sig av min nätlista Bildgoogling. Därför lånar jag nu hennes lista 5 saker. Bytesrätt? &#59;)

5 saker i min frys:
Wokgrönsaker
Tortillabröd
Fiskgratäng
Ömma moderns köttbullar
Fullkornsbröd

5 saker i min garderob:
Sidenfluga
Basker (som jag sytt)
Rutiga hängslen
Förkläde (som jag sytt)
Jeansjacka
(Ovan är det jag inte använder. Sedan har jag ju tråkiga standardkläder).

5 saker i min väska:
Anteckningsbok med penna
Kalender
Mina visitkort
Underlag till framtida möten (papper)
Paraply

5 saker i badrumskåpet:
Raklödder
(Manlig) ansiktskräm
Kam (vad jag nu har den till)
Rakapparat (till huvudhår, inte hårväxt i ansiktet)
Batterier (till rakapparaten som slukar batterier)

5 saker i min bil:
Jag har ingen bil. Den sista jag hade fick ju en brinnande ladugårdsvägg över sig för 15 år sedan. (Oj, vad tiden går fort).

Kanske en annan dag

September 17th, 2008

Saker jag skulle gjort i dag men som jag inte orkar då jag är lat och är ledig.

1. Köpa rakblad.

2. Gå till apoteket och köpa fluor på recept.

3. Köpa ett gratulationskort.

4. Leta upp mitt bloggscript som jag hade tänkt modifiera (vill byta färg och bild i huvudet).

5. Skriva ihop några föreläsningar jag ska ge om några veckor.

6. Boka flärdtjänstresor.

7. Ringa FK.

8. Ringa högskolan.

9. Stryka några skjortor.

10. Titta på 10 timmar inspelat från tv.

11. Bryta min flexlediga dag då jag har att göra på jobbet.

12. Läsa i de två böcker jag just nu håller på med (som jag inte orkat läsa i de senaste två veckorna).

13. Lägga in de nytvättade frottéhanddukarna i garderoben.

14. Testa hasch. Äh, jag börjar få svårt att hitta på saker jag inte orkar göra i dag.

Update: Helt passiviserad har jag inte varit. Jag gjorde nr 13.

Bildgoogling

September 16th, 2008

Något liknande gjorde jag för några år sedan. Nu är det nya frågor som gäller, men fortfarande ska man använda sig av Googles bildsökning. Instruktionerna är på engelska och jag använde mig också av engelska sökord. I övrigt skriver jag mina förklaringar på svenska. Och så tog jag första bilden istället för att välja en från första söksidan på Google.

a) Answer the questions below;
b) For each answer, do a Google Image search with minimal words of explanation, and take a picture from the 1st page of results and post it with your answer;
c) Tag 5 people to do the same once you’ve finished answering every question.

1. The age you’ll be on your next birthday:


39. Tanken svindlar. Garbo var yngre när hon slutade filma. Då var hon 36.

2. Place you want to travel to:


En höst i de kanadensiska bergen är något jag alltid drömt om.

3. Your favorite place:


Sängen erbjuder mig vila och kissegos.

4. Your favorite food:


Fisk går alltid hem. Kanske inte den sorten som bilden visar, men jag har ju inte provat.

5. Your favorite pet:


Katter, så klart. Vad annars? Allt annat är odjur.

6. Favorite color combination:


Turkos och lila. Mitt förra sovrum hade lila tapeter och turkosa gardiner. Oslagbart!

7. Favorite piece of clothing:


Mycket klarar jag mig utan, men inte t-shirtar. Ibland kanske jag påminner lite väl mycket om Kalle Anka?

8. Your all time favorite song:


Bilden säger allt. Mobys Natural blues.

9. Favorite TV show:


Våra bästa år har den goda smaken att fortsätta i evighet med samma låga kvalitet. Andra program är bra, tappar i intresse, lägger ner. VBÅ kan man alltid lita på.

10. First name of your significant other:


Existerar ingen livskamrat i mitt liv. Jag är singel.

11. Which town do you live in:


Göteborg. Sveriges framsida. Här ser ni baksidan. På Poseidon.

12. Your screen name/nickname:


Jontas. Bilden kommer från Petra som länkar till mig.

13. Your first job:



Första avlönade arbetet var som lokalvårdare, ett sommarjobb när jag var 13 år. Mitt första riktiga jobb, eller yrke, som jag utbildats till, var som kontorist. På det företag där jag började som lokalvårdare.

14. Your dream job:


Miljardär är väl ett yrke? Det är åtminstone ett heltidsjobb att göra sig av med pengarna.

15. One bad habit that you have:


Jag glömmer. I och för sig väldigt selektivt men en inarbetad dålig vana?

16. Worst fear:


Immobiliserad, inte ha förmågan att styra över min egen kropp.

17: Things you’d like to do before you die:


Hämnas. Härska och söndra.

18. The first thing you’ll do if you get $1,000,000:


Säga upp bekantskapen med viss kommunal service och samtidigt förklara ett och annat grundläggande om deras beteende. I dag är jag i deras våld och får hålla käft.

19. Your husband/wife:


Väldigt frånvarande.

20. What present would you like for your next birthday?


Jag firar aldrig, önskar inget. Så jag säger en chokladask.

Nej, jag pådyvlar inte fem personer att göra denna googlesökning. Det har tagit 1½ timme. Ni har säkert mer liv än jag.

Självrannsakan à la blogg

September 16th, 2008

Nu när jag precis skulle skriva ett blogginlägg, uppstod det "gamla" kända felet med nya datorn. Bildskärmsdrivrutinen slutade fungera. Då tänds/släcks skärmen fram och tillbaka tills datorn kraschar och all information går förlorad. Som inledningen på mitt blogginlägg som aldrig blev av. Men jag kommer snart till det.

Hur ska jag göra med drivrutinen? Jag har (naturligtvis) administratörskonto på min dator, men datorn (Vladimir Vista) förvägrar mig rättigheten att ens gå in och titta i utforskaren eller göra inställningar i datorn. En ominstallation av bildskärmsdrivrutinen hade annars funnits ganska högt på min önskelista.

Mitt ursprungliga inlägg handlade också om datorer, eller bloggar. Eller bloggen. Min blogg. Jag hittar inte mitt ursprungliga bloggscript. Anledning:

- Gamla datorn.
- Nya datorn har tre partitioneringar.
- Extern hårddisk.
- Fem usb-minnen.

Någonstans finns det. Men vilken version? Jag har ju sparat cirka 10-15 olika versioner och modifieringar av bloggscript sedan 2003.

En annan fråga är vilket syfte min blogg har. Egentligen. Får jag ut av den det jag vill? Ärligt så vet jag inte vad jag vill eller har för mål och syfte. Jag har ingen stor läsekrets men vet inte varför. För intetsägande inlägg jämfört med vad som finns i övrigt i bloggosfären? Är jag inte tillräckligt delaktig i debatter? Är jag inte nischad? Dåligt länkad? Vill jag ens ha många läsare eller är jag nöjd med dagens situation? Det som däremot är konstigt är att jag senaste veckan skrivit 16 inlägg men inte fått en enda kommentar. Hm. Något fel måste jag göra. Tiotusen besökare, noll kommentarer.

Men jag orkar inte debattera politik (jag är för FRA). Det räcker med det jag skriver om kommunal service som ändå visar på erfarenhet (drabbad) och ståndpunkt (tuggar fradga). Skriva om handikapp? Öh, okej? Jag hade det som mål en gång, men det visade sig att jag inte har så mycket att komma med. Skriva om intresse? Det kan jag inte, för det är så speciellt att ingen skulle vara intresserad mer än jag (ICD-10).

Jag erkänner. Det är motigt när datorn krånglar, jag hittar inte mina filer, jag får ingen respons, jag vet inte varför jag bloggar eller om vad jag ska skriva. Inget är särskilt uppmuntrande.

Än slant den hit, än den slant den dit

September 15th, 2008

Den 1 juni i år var jag med i en bilolycka med flärdtjänsten. Det betyder att 3½ månad gått sedan jag också anmälde detta hos flärdtjänsten och de såg väldigt allvarligt på det hela. Chaufför som somnar, kör in i refug, däcket flyger av, jag kommer för sent till jobbet då annan bil ska plocka upp mig.

Döm om min förvåning när jag i morse blev hämtad av olyckschauffören. Han är fortfarande i tjänst och kör fortfarande lika illa även om han inte somnade (eller kraschade bilen) i dag. Okej, jag var väl inte förvånad egentligen. Snarare lite besviken av påminnelsen om att flärdtjänsten aldrig följt upp detta eller kontaktat mig efter min anmälan. Kanske man ska vara tacksam för att man överlevde? Vad vet jag?

I kväll ringde ett undersökningsföretag angående flärdtjänsten och deras service. Jag var inte nådig. Tyvärr handlade det egentligen bara om det kommunala uppdraget och inget om de privata taxichaufförer som utför uppdraget. Men jag fick ändå med att jag inte uppskattar när bilarna inte håller sig på vägen, kör av vägen och kraschar in i andra föremål (både på och utanför vägar). Eller att inga bilar kommer, eller att man inte är framme i tid.

Intervjuaren avslutade med att han hoppades att mitt deltagande i undersökningen skulle förbättra servicen. Jag tror inte det. När något inte fungerar inom kommunal service så förbättrar man inte, man lägger av. Så jag förväntar mig att flärdtjänst helt försvinner. Vad jag då ska ta mig till vet jag inte.

Förresten. En liknande undersökning gjordes för en del år sedan. Också då tjatade man om varför jag inte använde mig av alternativet Flexlinjen. Små minibussar med låggolv som kör speciella turer i närområdet och tar god tid på sig. Samma svar nu som då. 1. Ska jag vara framme i tid till jobbet får jag åka kl. 04 för att vara framme kl. 07 (12 minuter till jobbet). 2. Men man kan inte åka hela sträckan utan får byta linjer vid flera tillfällen. 3. Och där finns inga anslutningar mellan dessa byten. Varken i tid eller geografi.

Jag fick flärdtjänst 1999 i Kristianstad och 2001 i Göteborg. Likartade skräckupplevelser. Undrar varför det ska vara så? För att det ska vara billigt för kommunen? Service är det då rakt inte.

Efterklok

September 15th, 2008

Att jag aldrig lär mig. I stressen mellan extrajobb och hämndtjänst, tog jag genvägen inom grillkiosken för lunch. Bra, de hade dagens - kyckling och potatismos. Men att jag aldrig fattar att de friterar allt som går att fritera. Så gott är det inte med friterad mat. Är det fisk friterar de naturligtvis den också. De steker ju hamburgare, så varför kan de inte steka annat kött? Och denna pulvermos. Vem orkar äta en liter mos? Hade det varit riktiga potatisar motsvarar det väl ungefär 1,5 kg?

Nå, detta var dagens nödlösning på ett tomt kylskåp. Billigt, kastade det mesta av moseländet, tvingade mig i den stackars friterade kycklingen. Åh, jag fann två tomatklyftor och tre gurkskivor också. De frågade om jag ville ha sallad till. Jo, det ville jag. Men jag trodde något annat. Visst, ja. Där var currysås också till kycklingen. Men det var currydressing - också något annat än jag förväntat mig.

Tja. Jag borde kanske stannat kvar på jobbet och ätit något vettigt där istället.

Det skrivna ordet

September 14th, 2008

Det har blivit väldigt mycket text i min blogg sedan 1999 (det mesta borttaget). När jag läser allt detta ser jag över tid en förändring i vad jag skriver om och hur jag skriver. Men ger träning färdighet? Utvecklas jag som skribent? Jag tror inte det. Då krävs nog att jag ska låta mig inspireras av andras texter, träna på att formulera mig, skaffa en bredare vokabulär, låta mina texter analyseras av andra. Vilket faktiskt inte intresserar mig. Jag är inte ute efter att utvecklas textmässigt då detta är en dagbok och jag skriver dussintexter utan mål och mening. Ett tag, för en hel del år sedan, var jag med i en skrivportal där man fick ett givet ämne att skriva om. Där kände man press att prestera, att utvecklas, att gå vidare. Men jag tyckte det blev för mycket uppsatsskrivning över det hela och lade av.

Fram till för 3½ år sedan skrev jag å yrkets vägnar massor av patientjournaler. En läkare dikterade, jag skrev vad han/hon sa. Ingen litterär frihet där inte. Det tillsammans med mitt skrivande på bloggen har inneburit att jag under väldigt många år skrivit texter all min vakna tid. Jag är med andra ord väldigt trött på att skriva. Och läsa. Ändå slutar man aldrig. Dock kommer jag aldrig att bli författare med t.ex. bokutgivningar. Jag har inte tålamodet trots att jag textmässigt skriva enorma mängder "böcker". Disciplinen saknas, samt att jag inte har något att säga.

Och det är precis vad jag vill ha sagt med denna text. Jag har inget att säga.

Kanske jag spårade ut med jämförelsen

September 14th, 2008

För klena jag är en tredje arbetsdag på rad en tuff pärs. Jag klarar aldrig riktigt av mina sista timmar fullt ut. Inte i dag heller. Så jag flexade ut, åkte hem, kröp ner i sängen och sov 2½ timme. Så trött, ont, frusen, stel. Och i morgon ska jag på det igen. Ett möte tvingar in mig till jobbet under några timmar. Men just nu är jag väldigt klen och ynklig.

Trakasserierna på jobbet håller på att vändas till något positivt. Typ. Istället för att förfölja och hota mig, kräver man nu bekräftelse på och beröm för att man inte trakasserar mig. Que? Så man menar att jag ska se det som en ynnest att bemötas med respekt och vanligt folkvett? Dessutom säger man indirekt att man är medvetna om att jag trakasseras och vill ha beröm när så inte sker? Det betyder ju att trakasserier är ett normativt tillstånd där man får anstränga sig för att uppvisa en fasad som egentligen inte är menad, d.v.s. man fejkar? Ska jag vara imponerad? Tja, det är väl bättre än att höra hur mycket man hatar mig och de arbetsuppgifter jag representerar. Och de vill gärna ha beröm när de utför de arbetsuppgifter de annars vägrar (arbetsvägran - konstigt att de har sina tjänster kvar).

- Titta, nu gör jag *de förhatliga arbetsuppgifterna*!
- Ja, så duktig du är som utför dina ordinarie arbetsuppgifter.

Säger jag lätt ironiskt. För vad ska jag säga? Det är lite som att ge småbarn beröm som pottränar. Det ska göras. Så mycket skit jag gått och torkat genom åren... Men en vacker dag blir det väl självständiga individer som inte utkräver beröm för att de presterat en god avföring. Kan jag hoppas.

Fånboken

September 13th, 2008

Kan Carra, kan jag. Min telefonbok i mobilen...

Har du kysst nummer sju?
Nej, men jag borde kanske göra det eftersom jag är som bäst efteråt. Det är till min tandläkare.

Har du träffat nummer nio i veckan?
Det är trafikledningen hos flärdtjänsten. De träffar man inte. Gärna. Illa nog om man måste ringa dem.

Älskar du nummer tio?
Nej, jag älskar inte att ringa till djurkliniken, för det betyder att Gazzy är sjuk.

Är nummer elva en sötnos?
Ja, men mycket söt sötnos. Och hon bloggar inte längre (vad jag vet).

Är nummer femton en bästis?
Det kan man väl på sätt och vis säga. Det är ömma modern, men hon var så ung när hon fick mig att vi är jämnåriga.

Har nummer sexton gått i samma klass som du?
Jag har inga skolkamraters telefonnummer. Men nr 16 är i samma klass som jag. Jerry-ponken.

Brukar du hänga med nummer nitton?
Haha! Nej. Det är en felringning från Landskrona som jag lagt in för att jag ska veta att det är en felringning när det ringer. Han ringer flera gånger i veckan och fattar inte att han ringt fel. Jo, det fattar han väl men han säger aldrig något, utan lägger på. Tycker att han någon gång skulle förtränga mitt nummer.

Är nummer tjugo bra?
Ja. Jag ljög nog när jag sa att jag inte hade någon skolkamrats telefonnummer. Det numret är till Lars och vi gick i lågstadiet tillsammans men håller fortfarande kontakten. Vi träffades åter på gymnasiet, blev sedan grannar under några år och hörs alltså emellanåt. Oftast via Messenger eller Facebook.

Gillar du nummer tjugosex?
Både och. Det är till min neurologmottagning. Svåra att få tag i - underbart när man får kontakt.

Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
Äh, inte då! Det är ett företagsnummer. Till mitt jobb. Där jag jobbade 1988-1989. Jo, jag har det numret kvar eftersom ömma modern jobbar där.

Hur känner du nummer trettioåtta?
Jag har bara 34 nummer, så jag börjar om på min lista och räknar det som 35.
Det är till r2, den lilla grisen (för att han slutat med sin blogg). Vi lärde känna varandra över nätet år 2000 och har i dag Succé - Dagbok på Nätet tillsammans.

Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
Nej, det är beställning av flärdtjänstresor. De är så rysliga att jag föredrar att boka online på nätet istället.

Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
Ack, nu hamnade jag på ett nummer jag redan berättat om tidigare. Jag har känt ömma modern sedan innan jag kröp ut ur henne.

Det bara råkade bli så att jag hamnade på telefonnummer till icke-personer. Jag har många personnamn också, i listan. Faktiskt. Som chefer, tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater och vänner. Faktiskt. Jo, faktiskt.

För mycket eller för viktigt?

September 13th, 2008

Min kalender har varit fulltecknad året ut ett tag nu. Då uppstår det genast problem. Det tillkommer nytt hela tiden och då måste jag börja stuva runt, lämna återbud, vända ut och in på mig själv. En full kalender stressar inte. Det är krockarna som stressar. Jag gillar inte att behöva lämna återbud till sådant som jag anser viktigt. Det är så att jag bara bokar upp mig på sådant jag finner viktigt. Några gånger om året tvingas jag dessutom skeppa hit modern som kattvakt när jag själv beger mig i väg. Tyvärr, verkligen tyvärr, så kunde jag inte lösa nästa veckas mycket viktiga konferens i Linköping just p.g.a. Gazzy. För trots allt så är hon prio 1.

Jag är inne på min tredje årskalender för i år plus att jag fått köpa en kompletterande anteckningsbok. Kan man se det som bevis för mitt fulltecknade schema?

På tå

September 12th, 2008

Under 11½ timme rymde jag hemifrån. Jobbet kallas det. Lätt orolig för Gazzys vrede återvände jag hem så fort jag kunde (några alkisar skulle först dumpas av flärdtjänsten vid närmsta krog). Men tydligen hade jag varit borta så länge att hennes vrede förbytts till tillgivenhet. Det känns skönt. Jag vågar ännu inte berätta för henne att jag har en arbetshelg framför mig. Frågan är - vilken natt kommer Gazzy att protestkräkas i sängen?

Kryckan

September 11th, 2008

Treo. Genast mycket bättre.

Ibland har jag lite skuldkänslor. Känslan av att jag skulle lura någon. Särskilt myndigheter som gett mig insatser p.g.a. handikapp. För hur handikappad ser jag egentligen ut att vara? Ibland krycka, ibland inte. Det varierar. Kryckan är mitt enda synliga bevis på att något inte är perfekt. Så varje gång jag släpper kryckan känns det som om jag luras.

Men det är komplicerat. Periodvis måste jag ha kryckan, minst. Ibland har jag krycka trots att det inte behövs. Andra gånger har jag en krycka för att jag behöver det. Vad som avgör? Förutom att skoven vid ms kan variera, så har jag ett normaltillstånd i sjukdomen som innebär att jag har bestående skador som jag på ett eller annat sätt kan hantera - ibland med eller utan krycka.

I nuvarande normaltillstånd betyder det följande:

Med krycka
- Jag står länge, som i väntan på flärdtjänst.
- Jag går längre sträckor, som typ 100 meter.
- Jag går på ojämn mark, kryckan stöttar där jag inte helt kan förlita mig på min dåliga motorik där jag inte känner underlag jag går på.
- Det blåser ute, motoriken igen.
- Jag är yr, varierar.
- Kortare sträckor ute men där jag tidigare under dygnet varit fysiskt aktiv.

Utan krycka
- Hemma i min bostad, i och för sig händer det att jag faller och skadar mig.
- På jobbet, inom mina avdelningar (till restaurang på jobbet använder jag krycka men inte på helg då jag inte behöver hålla balans i en lång matkö).
- När jag går till Ica, mest för att jag behöver båda händerna när jag går hem. Det ställer stora krav på mitt balanssinne och jag klarar bara detta om jag går till affären när jag precis vaknat på morgonen(innan jag hunnit vara fysiskt aktiv och uttröttad).

Jo, det är för flärdtjänstens skull jag skäms. Och för mina grannar. Detta är en trappuppgång med enbart handikappade och där bor jag. Andra sitter i rullstol, går med rollator eller kryckor - jag "skuttar" okring utan krycka om inte flärdtjänsten ska komma. För då ser jag väldigt handikappad ut. Men jag lurar ingen även om jag kanske känner så eller tror att andra tänker så. Kan jag undvika gånghjälpmedel så gör jag det. Bättre eller bra blir jag aldrig, snarare tvärtom. Därför varierar jag med eller utan krycka. Att slippa krycka är underbart men inte alltid en möjlighet. Och jag skäms inte för att använda gånghjälpmedel. Det som stör mig är det jag inbillar mig andra möjligen tänker. Men där finns en rädsla också. Att flärdtjänsten upptäcker att jag ibland är synlig utan krycka och då drar in min flärdtjänst. Oavsett så klarar jag inte kollektivfrafiken med eller utan krycka. Jag har testat. Värst är kullerstenen fram till hållplatsen. Och själva resan ska vi inte prata om.

Svullen hjärnsubstans

September 11th, 2008

I lördags hade jag migrän. Sedan fick jag migrän i söndags. I tisdags var det dags igen. Min hjärna är ett enda stort värkande blåmärke. Kanske det är dags att prova någon sorts medicinering? Premigrän fungerar Diklofenak. Postmigrän fungerar Treo. Men så här långt efter själva anfallen? Tja, om inte annat så tar Treo bort så mycket annan värk, så jag kan väl testa. Inte för att jag har ont någon annanstans. Här går många Treo-rör. Inte för att jag är beroende eller så...

En dag man inte glömmer

September 11th, 2008

För sju år sedan.

World Trade Center finns inte längre och det samma gäller andra byggnader och väldigt många liv.

Plötsligt förstår jag nattens dröm om den exploderande byggnaden.

Det är svårt att säga något vettigt om det inträffade. Jag har följt nyhetssändningarna allt sedan första planet kraschade in i South Tower. Jag är skakad, upprörd och i chock. Det som skrämmer mest är nu hämndaktioner från USA:s sida.

Självklart är detta ett terrordåd. Ett i detalj planerat och genomfört. Egentligen var det bara en tidsfråga.

Det är omöjligt att komma in på många hemsidor just nu för vidare information. Inte ens Hotmail fungerar. Allt är överbelastat.

Jag är bestört.

* * * * *
Kl 17:39

Man tror att terrorattacken är en hämndaktion. Så vad händer nu? En hämndaktion på en hämnd som i sin tur ska hämnas?

Nyhetssändningarna på teve har varit bra. Vinnare är TV4 i sin nyhetsrapportering. När man inte legat i sändning har man istället låtit CNN gå in.

Bottennappet står SVT för. Förutom deras kommentator "jag vet bäst" så var deras extrasändning märklig. I slutet: Och så blir det en väderrapport". Vem tusan bryr sig?

Jag mår illa. Av det inträffade.

* * * * *
Kl 23:20

Och på den amerikanske MS-mailinglistan som jag är med på:

My good friend was on th 89th floor of building 2. Her husband heard from her last at 1000am. It's 345 now.

Det känns väldigt nära. Alltihop. Fysiskt nära. Mentalt nära. Jag ska försöka sova nu. Frågan är om det blir någon sömn.

Hur lång tid tar det att röja upp? Hur lång tid tar det att finna alla levande och döda? Hur ska man identifiera de döda?

Landssorg? I morgon kommer större delen av världen att flagga på halv stång. Internationell sorg. Nja, förutom de där fundapuckolisterna som sätter religion framför människoliv.

Och vad sa nu profetian som skulle gå i uppfyllelse? Västvärlden i krig mot syd (muslimer). Vi håller andan. Och hoppas inte.

Redan dagen efter skrev jag följande som med facit i hand visade sig vara så nära sanningen man kan komma.

Liksom många andra tror jag också att världsordningen nu kommer att ändras. Kanske inte märkbart men jag tror att man blir lite mer misstänksam, lite mer reserverad. USA:s president sa idag att gårdagens terrorattack var en krigsförklaring. Och alla västvärldens ledare har hakat på och säger det samma. Det gör mig väldigt rädd. Det vi kallar för vedergällningar är också att se som en terrorattack om det drabbar oskyldiga, precis som det drabbade oskyldiga i New York och Washington DC. Alla dessa USA-attacker som skett mot så kallade militäriska mål i Irak de senaste åren, har också drabbat civilbefolkningen. Samma skrot och korn, tycker jag då. Om oskyldiga drabbas i någon form av "försvarsåtgärder".

"Demokratins huvudfiende nummer ett är terrorismen" fick man också höra. Tänk, jag trodde det var diktaturen vilket i såfall skulle vara Kina eller Kuba. Finns det andra diktaturer? Sydvietnam? På den tiden diktatur var demokratins fiende var allt så mycket lättare - då hade man en stat som motståndare. Terrorism är inget land, ingen stat. Terrorism är fanatiker med en ideologi som säger sig grundas på religion. Märkligt nog nästan alltid islam, vilket är mycket beklagligt eftersom ingenting i islam säger att man ska hämnas på det här sättet. I och för sig är jag inte insatt i muslimers religion, men jag vägrar tro att islam eller muslimer är västvärldens fiende. Det farliga är att sätta likhetstecken mellan islam och terrorism. Terrorism är en liten grupp människors verk som ser ett helt samhälle, med civilbefolkning, som deras fiende. Oklahoma-bombaren var en vanlig amerikan som inte hade mycket till övers för FBI och hämnades FBI:s aktion med en religiös sekt. Den religiösa sekten bestod inte av muslimer, men åter stod religionen som någon sorts ursäkt för ett accepterande av terrorism. Jag förstår inte. Att ha en stark religiös övertygelse verkar farligt. Man blir terrorist?

Eftersom terrorism inte är en stat, och förekommer överallt - hur garderar man sig? Det går aldrig att gardera sig eftersom man inte kan förebygga. Vill man kasta en gräddtårta i kungens nylle, så går det att komma förbi alla säkerhetsanordningar. Det är bara så. Det är först efter ett attentat man kan jaga ifatt förövaren, kasta sig över honom och sedan ställa honom till svars. Men då är olyckan redan skedd. Tårtan är kastad. Gatstenarna har redan farit genom luften. Och plan har kapats och kraschat in i civila byggnader.

Det låter kanske drastiskt men jag ser ingen skillnad på Göteborgs-upploppet med gatstenar och attentaten i USA. Båda visar på samma respektlöshet mot demokrati. Vad händer nu? Hjärnan bakom USA-attacken kommer att intervjuas av GP och gråtande säga "Jag skulle bara ut och dansa"? Och så är allt glömt och förlåtit... Nej, kanske inte i USA. Hade det varit Kaknästornet och Sverige, hade det förmodligen blivit så. USA kommer istället att förinta de som inte bara dödat oskyldiga, utan även träffat den amerikanska själen. Frågan är bara hur långt en demokrati kan röra sig i gråzonen innan man beter sig som en diktatur där man i samhällets namn agerar bödel?

Varför är alla så berörda över hela världen idag? Kanske för att vi lever i en liten värld där nyheter kan ses i direktsändning på teve och över Internet. Vi kan relatera när vi ser människor dödas och skadas. Vi kan relatera när vi direkt ser skräcken, paniken och ångesten hos de som drabbas. I och med attacken blev världen ännu lite mindre och vi kom varandra närmare. Inom västvärlden har idag nästan gränserna utplånats. Västvärldens ledare håller varandra bak ryggen och det skrämmer mig också. Plötsligt har det blivit "vi och dem". Demokrati mot den diffusa terrorismen. Jag vet inte om jag gillar vart utvecklingen är på väg. Att den är på väg är klart.

Är detta det närmsta jag kan komma en värld i kris? Hittills är det så. Det största hotet under mitt 31-åriga liv har varit Irak-krisen för tio år sedan. Där var några veckor då vi inte visste hur stort det skulle bli, hur det skulle utvidgas eller vilka som skulle bli indragna. Men gårdagen är förmodligen den enskilda händelse som redan nu påverkat mig mest. Och som kommer att påverka mig...

Olustkänsla känner jag idag. Chocken från igår har lagt sig även om jag fortfarande är ledsen. För mig blev det också så personligt påtagligt eftersom en MS-bekantskap i USA fortfarande inte vet om väninnan överlevt som befann sig i World Trade Center när flygplanen gjorde sin sista färd.

Besvikelse

September 10th, 2008

Kl. 08.30 satt jag i soffan och väntade på jordens undergång (som om jag brydde mig - jag har haft migrän sedan i lördags). Tji fick jag. Jag hoppades åtminstone på att Alperna skulle implodera in i ett svart hål, för vi behöver det. Nu när isarna smälter riskerar vi att drunkna när havsytan stiger, men finns där en hålighet där Alperna en gång stod skulle vattnet rusa dit och rädda oss alla. För vem behöver egentligen Schweiz? Det enda som finns där är bankkonton som jag ändå inte har tillgång till. Och efter ESC 2006 har de absolut inget existensberättigande.

[youtube]gbMtSfCIDsU[/youtube]

Jo, det är såna här ljusa stunder jag har på jobbet när jag pedagogiskt förklarar nyttan med elände.

Mr Cool

September 10th, 2008

Hela sommaren har jag klagat över hur jag har haft det mellan 28-30 grader varmt inne. Låt oss nu förstå att det inte längre gäller. I går och i dag har jag frusit, frusit, frusit. Inomhus har jag nu 14 grader och dragit (stängda fönster, drar ändå). Men det är lättare att fly kyla än värme. Just nu sitter jag med fårskinnstofflor och mosters stickade illgröna tröja från -85.

Att känna värme eller kyla är rätt okej så länge det inte påverkar min upplevda kroppstemperatur. För det ger värk. Gissa om jag har ont just nu.

Åtta år senare

September 9th, 2008

Det är svårt att förstå att jag för åtta år sedan bara tog mitt pick och pack och drog till Göteborg. Det är så inte jag. Jag – världens försiktigaste människa, feg som få.

Kanske allt började när jag var liten skånepåg och hängde ömma modern i kjolfållen. Nja, jag kan faktiskt inte minnas att hon hade kjol, men ni förstår vad jag menar. Uppväxt på landet, såg aldrig andra barn än när det var släktträff och man träffade kusinerna. Jag blev väl helt enkelt skygg.

Nästa sak är väl det där livslånga problemet vikten. Jag inkluderades inte i sällskap under skoltiden. Umgicks aldrig med någon i skolan, på fritiden aldrig med grupper (bara med enskilda). Så när det var dags att ta länsbussen in till storstan var jag inte med. Jag tillhörde ingen gruppering, jag var inte intressant nog och jag tog inte platsen.

Första gången jag åkte buss, som inte var skol- eller turistbuss, var när jag började gymnasiet. Två mil till stan. Tio år senare åkte jag tåg för första gången, X2000 från Hässleholm till Stockholm, i arbetet.

Det är väl så när man inte har anledning, inte är intresserad av att göra något som inte tvingar in en i en ny situation. Eller är jag bara en väldigt passiviserad person? Det är svårt att se orsak och verkan i ett retroperspektiv. Men också här tror jag ni förstår. Vem jag var och förmodligen är. Stillastående. Rotad. Passiv. Försiktig. Feg. Förutsägbar. Simpel.

Så många blev väl chockade när jag plötsligt bara sade upp mig från jobbet och flyttade 30 mil utan nytt arbete eller hem i sikte. Kanske det var en 30-årskris? Eller ett tvång till förändring? Många uttryckte sin fasa och fördömde mitt beslut som jag bara kände att jag var tvungen att följa för att själv inte gå under. Varför jag skulle gå under? Många anledningar. Stiltjen tärde är väl bästa sammanfattningen. Men skillnaden har bara inneburit dessa 30 mil, jag är lika stillastående igen som jag någonsin varit. Om jag nöjer mig med det vet jag inte, men jag är ändå nöjd den förändring jag gjort och som kanske åter dyker upp. Då som en 40-årskris? Nej, kris är det väl inte egentligen. Men om inte annat så bevisade jag för mig själv att jag har förmåga att släppa kjolfållen (tryggheten i det invanda).

Jag började blogga för, äh orka räkna! Bloggen, då nätdagbok, startade jag 1999 och året efter genomförde jag min förändring. Varje år har jag försökt förklara eller sammanfatta vad som var, vad som hände och hur det är i dag. Omöjligt. Ändå envisas jag med dessa årliga inlägg. För att själv få ett perspektiv då min flytt kom väldigt hastigt på.

Trots att nu och då är samma sak, så känns Skåne som i ett annat liv. Att jag distanserats så väldigt beror på att det jag lämnade, inte längre finns. Min far dog, föräldrahemmet försvann och minnen skingrades till soptipp och loppis. Både byn och stan jag lämnade bakom mig har förändrats till oigenkännlighet. Några vänner hade jag inte då eller nu. Släkten blev en belastning och olyckskorparna kraxar ännu. Ändå vet jag inte om Skåne ligger i min framtid. För två år sedan flyttade jag inom Göteborg och känner att jag inte orkar flytta igen. Bristen på jobb i Skåne gör också att jag inte har något att återvända till. Och mitt synsätt på tillvaron har förändrats och jag känner inte samhörighet med det skånska synsätt som ändå existerar separat från övriga landet (kanske storstaden Göteborg är friare just för att det är storstad?).

Vad har jag egentligen för mål med mitt liv? Inga som helst. Självbejakelsen är uppfylld. För det var väl därför jag flyttade min existens?

Men lite nyfiken är jag. Är Göteborg tänkt att vara min slutdestination? Tja, varför inte? Då och nu är samma sak.

Små underverk - my ass

September 9th, 2008

Jag har lovat mig själv och mina läsare här att inte skriva mer om trakasserierna på jobbet. Kallt kan jag väl konstatera att de fortsätter och att jag får bita mig i fingrarna för att inte återge saker som bara blir värre och värre. Indirekt kanske allt ordnar sig eftersom jag är på väg att överge dessa arbetsuppgifter där jag är så utsatt (vid årsskiftet delas min tjänst förhoppningsvis upp i två tjänster där jag får behålla den del där jag inte utsätts för trakasserier som min efterträdare redan efter en vecka fått bevittna).

I dag kom tre barnvagnar till jobbet. Jag förstår inte. Är man inte i tjänst - varför i h-e släpar man dit sina troféungar och tror att någon är intresserad? Så det var bara att dra på sig hörselkåporna i dag också. Nu ska jag vila upp mig ett par dagar. Lyckligtvis infaller mina fridagar nu.

Satan!

September 9th, 2008

Det har varit väldigt mycket Peter Stormare på tv de senaste veckorna. Videokväll hos Luuk. Bingolotto. Och lite till. Jag försöker inte hålla koll. Men det uppstod en diskussion på jobbet i dag om honom och jag kan väl säga att jag sett en del av hans medverkan i amerikansk tv och film (svårt att undvika - han är verkligen med i allting, även svenskt). Särskilt en roll tycker jag han gör som står över allt annat. Som Satan i Constantine. Så nu har jag beställt hem den som dvd även om den kommer att repriseras på tv. För detta är en film man vill ha i dvd-hyllan hemma. En drypande sliskig Satan i vit kostym. I en relativt liten roll i slutet av filmen som i övrigt väl inte är världens underverk, men värd allt p.g.a. just Stormare.

Me - Einstein

September 8th, 2008

I dessa reflextider har jag en teori. Det är dumt att ha reflex. För vilka är det som kör bil värst/sämst i dag? Jo, dataspelsgenerationen. Ser de en reflex i mörkret så är det klart de gasar och riktar in sig på att attackera den reflexburne. Därmed - vill du överleva i trafikens höstmörker; använd inte reflex!

Ibland så tycker jag att jag bara är genial. Och jag skäms inte för att dela med mig.

Daglig spoiler Days of our lives

September 7th, 2008

Avsnittsarkiv för Days of our lives. Länk till Soapcentral.com. Min länkning täcker från dagens svenska avsnitt till och med november månad ut.

Sverige 8 september 2008: USA 15 oktober 2004
Sverige 9 september 2008: USA 18 oktober 2004
Sverige 10 september 2008: USA 19 oktober 2004
Sverige 11 september 2008: USA 20 oktober 2004
Sverige 12 september 2008: USA 21 oktober 2004

Sverige 15 september 2008: USA 22 oktober 2004
Sverige 16 september 2008: USA 25 oktober 2004
Sverige 17 september 2008: USA 26 oktober 2004
Sverige 18 september 2008: USA 27 oktober 2004
Sverige 19 september 2008: USA 28 oktober 2004

Sverige 22 september 2008: USA 29 oktober 2004
Sverige 23 september 2008: USA 1 november 2004
Sverige 24 september 2008: USA 2 november 2004
Sverige 25 september 2008: USA 3 november 2004
Sverige 26 september 2008: USA 4 november 2004

Sverige 29 september 2008: USA 5 november 2004
Sverige 30 september 2008: USA 8 november 2004
Sverige 1 oktober 2008: USA 9 november 2004
Sverige 2 oktober 2008: USA 10 november 2004
Sverige 3 oktober 2008: USA 11 november 2004

Sverige 6 oktober 2008: USA 12 november 2004
Sverige 7 oktober 2008: USA 15 november 2004
Sverige 8 oktober 2008: USA 16 november 2004
Sverige 9 oktober 2008: USA 17 november 2004
Sverige 10 oktober 2008: USA 18 november 2004

Sverige 13 oktober 2008: USA 19 november 2004
Sverige 14 oktober 2008: USA 22 november 2004
Sverige 15 oktober 2008: USA 23 november 2004
Sverige 16 oktober 2008: USA 24 november 2004
Sverige 17 oktober 2008: USA 25 november 2004

Sverige 20 oktober 2008: USA 26 november 2004
Sverige 21 oktober 2008: USA 29 november 2004
Sverige 22 oktober 2008: USA 30 november 2004
Sverige 23 oktober 2008: USA 1 december 2004
Sverige 24 oktober 2008: USA 2 december 2004

Sverige 27 oktober 2008: USA 3 december 2004
Sverige 28 oktober 2008: USA 6 december 2004
Sverige 29 oktober 2008: USA 7 december 2004
Sverige 30 oktober 2008: USA 8 december 2004
Sverige 31 oktober 2008: USA 9 december 2004

Sverige 3 november 2008: USA 10 december 2004
Sverige 4 november 2008: USA 13 december 2004
Sverige 5 november 2008: USA 14 december 2004
Sverige 6 november 2008: USA 15 december 2004
Sverige 7 november 2008: USA 16 december 2004

Sverige 10 november 2008: USA 17 december 2004
Sverige 11 november 2008: USA 20 december 2004
Sverige 12 november 2008: USA 21 december 2004
Sverige 13 november 2008: USA 22 december 2004
Sverige 14 november 2008: USA 23 december 2004

Sverige 17 november 2008: USA 24 december 2004
Sverige 18 november 2008: USA 27 december 2004
Sverige 19 november 2008: USA 28 december 2004
Sverige 20 november 2008: USA 29 december 2004
Sverige 21 november 2008: USA 30 december 2004

Sverige 24 november 2008: USA 31 december 2004
Sverige 25 november 2008: USA 3 januari 2005
Sverige 26 november 2008: USA 4 januari 2005
Sverige 27 november 2008: USA 5 januari 2005
Sverige 28 november 2008: USA 6 januari 2005

Cykliskt

September 7th, 2008

Detta har blivit en enda stor sovhelg. Jag trodde inte att jag var så trött, men det förklarar gårdagens superdepp. Har jag jobbat tre veckor nu efter semestern? Förmodligen kommer tröttheten ur att hinna ikapp sommarens synder plus att jag håller på att skänka bort mitt jobb till annan som ska lära sig det från grunden.

Annars är det väl rätt skönt att vara ledig, om man inte sov bort all sin tid. Nu har jag en "mer än heltid"-vecka framför mig. Tjo. Ho?

Otroliga Våra bästa år/Days of our lives

September 6th, 2008

Våra bästa år är verkligen... imponerande. Märk väl att jag inte så bra. I veckan har jag förundrats över ett par inträffade saker.

Shawn var med i en motorcykelolycka och fick ett svårt skalltrauma där man inte trodde att en operation skulle vara genomförbar då han var så svårt skadad. Men man öppnade huvudet på honom och lättade på trycket då han fått en hjärnblödning. Ett dygn senare har han skrivit ut sig själv från sjukhuset. Inget bandage runt huvudet. En lapp (typ plåster) i pannan som enda beviset på operationen. Håret är intakt, ingen rakning där inte. Visst är det otroligt? 1) Hjärnblödning, springer nu runt som vanligt. 2) Hjärnoperation där man inte rakar håret? 3) Plåster i pannan? Som sagt - otroligt.

Bo, Roman, John, Hope, Billie och Patrick var tillfångatagna och satt i en cell. Plötsligt magniticerades deras fötter till golvet då fångvakterna gick in i cellen. Fångvakternas fötter kunde promenera utan problem på golvet. Betonggolv. Skulle fångarna ha stål i skorna? Knappast. Otroligt.

Senare räddads John av sin son Brady där de försökte ta sig ut via ventilationstrummorna. John sögs nästan in i en fläkt. Jo, fläkten hackade på hans fot. Inget man fick se men efteråt förklarade han att man faktiskt kan klara sig utan sin lilltå. Men han hade skor på sig? Och de är hela trots olyckan? För att stoppa blodflödet skulle såret brännas med tändsticka. Det gjordes på en halv sekund, inget man fick se, men John gjorde inte en min. Sedan kröp de vidare i luftschaktet, förbi fläkten. Men jag såg ingen lilltå ligga någonstans? Otroligt.

Och så här fortsätter det i det oändliga. Otroliga saker inträffar. Det är detta som gör det värt att följa serien. Humor. Men det är nog inte tanken. Jag är lättroad.

Känslosamt?

September 6th, 2008

En högst märklig dag. Av någon anledning, som jag inte känner till, så är jag bara ledsen. I ett försök att komma ifrån den känslan satte jag på en dvd. Det skulle jag inte gjort. Nu lipar jag nästan. Hm. Över en film jag redan sett. Superman returns. När han räddar flygplanet genom att sätta ner det på mark och alla jublar. Kan detta vara någon form av warped förkylning*? Jag griper efter halmstrån, för jag förstår inte vad det är med mig i dag. Patetisk är jag sedan innan, så det kan inte vara det.

* Jag tror mig inte vara förkyld, men alla andra verkar vara det.

Så här långt

September 5th, 2008

I knappt en månad har jag haft en ny dator. En bärbar Asus med Vista. Hur det varit? Tja. Datorn försätter sig själv i viloläge trots att det inte är angivet i inställningarna. Skärmens drivrutin gör ständigt oväntade fel och måste återställas (skärmen blir svart, tänds sedan av sig själv igen). Datorn startar om av sig själv. Nu senast - datorn kraschade. Och jag har ingen anging om vad problemet är. Alla drivrutiner är uppdaterade. Så vad kan jag göra?

Update: Glömde ju... Oavsett vilken musikspelare jag använder så slutar den efter en stund att fungera, gör förbjuden åtgärd och släcks.

No more

September 5th, 2008

Så, nu tröttnade jag på mig själv. Inget mer skrivande om jobbet. För nu. Och inget mer om flärdtjänsten. För nu. Problematiska saker gör sig inte bäst i skrift. Nu ska jag hålla helg. Undrar vad jag då kan skriva om?

Kämpigt

September 4th, 2008

Det vill inte lossna riktigt. Jag kämpar med mina powerpointpresentationer. Skriver, börjar om, kommer ingenstans. Snart drar jag igång höstens utbildningsomgång på jobbet. Egentligen är det en repris på förra hösten som då bara var ett försök. Mitt problem är att jag ska inkludera fler i min undervisning med särskilda (sär-skilda) intressen. Alltså ska jag ha en introduktion på 1½ timme med övergripande information. Det hade jag förra hösten också, men jag såg då att jag behöver göra en snabbare och mer övergripande presentation. Alltså kan jag inte använda förra höstens material. Dessutom måste jag kasta om ordningen lite i innehållet.

Jag har ett brinnande intresse för mitt ämne, men kan jag frälsa min omgivning? Det är frågan. Därför måste jag försöka lägga upp min undervisning på ett smart sätt, och det är inte så lätt. Jag kan mitt ämne och som alla andra nördar har jag inte alltför stort tålamod och förutsätter kanske för mycket baskunskaper. Självklart blir jag också ifrågasatt men jag kan svara för mig, men det kan också slå bakut helt där man inte vill lyssna eller lära sig. Ack, det är inte lätt att vara pedagog.

De fortsatta utbildnignstillfällena är dock de som är värre. Jag lär mötas av protester då det genast kräver prestation av deltagarna. I form av ändrat arbetssätt och aktiv tankeverksamhet. Detta får bli två grupper som jag ger olika information beroende på att de i grunden har olika verksamhetstillhörigheter. Dessa två grupper får 2 timmar var och där har jag inget grundmaterial än. Bara i mitt huvud. Och det är svårt att få ut det därifrån.

Efter dessa undervisningar börjar det riktiga arbetet med uppföljande möten varannan vecka. I minst några år. Och så kommer ny personal och då får jag börja om med utbildningarna igen. Därför är det så viktigt att jag nu skapar ett material som inte behöver ändras över tid. Och att alla får samma information. Jag kämpar verkligen med detta. Den enkla lösningen är annars att jag släpper mina ordinarie arbetsuppgifter och ersätter 25 personer på en gång. Det skulle faktiskt fungera men då jag ensam besitter den totala kompetensen genom högskoleutbildning (som inte finns längre) kan jag aldrig bli ersatt vid frånvaro. Och det är dumt. Bättre då att försöka sprida informationen och arbetssättet. För det kräver ändå inte särskilt mycket av varje enskild individ.

Powerpoint. Djävulens påfund men man måste inte använda flashiga mallar med skrikiga färgscheman eller använda sig av aminationer med text som flyger in från höger i form av en romb där en musiktrudelutt spelar upp. Men det värsta är annars färgad bakgrund. Det anstränger ögonen och tar bort koncentrationen. Vit bakgrund, svart text. Det fungerar utmärkt. Powerpoint är egentligen inget annat än en whiteboard där man slipper stå och skriva i realtid för att sudda bort för att sedan åter skriva något. Där slår powerpoint det mesta (när man inte har något annat än en windowsdator till sitt förfogande).

Utbildningen drar snart igång. Helst denna månad. När ska jag hinna iordningsställa materialet? Som det är i dag ska mitt totala jobb göras på en dag per vecka. Andra arbetsdagar har jag upplärning och bredvidgång där jag inte kan utföra något eget arbete. Undervisningsmaterialet... kvällar... oavlönat...? Får se.

För övrigt

September 3rd, 2008

Min mobil ringde på jobbet. Jag svarade men ingen pratade med mig. Istället hör jag en gammal tant och en gammal farbror som pratar om var man ska trycka för att slå på och stänga av, hur man ringer med en mobiltelefon. Det var ett mobilnummer som ringde mig. Sedan slog de ifrån telefonen. Varför ringde de till just mitt nummer?

I natt var kissen hopplös. Nja, kanske inte hopplös, för hon hoppade väldigt mycket. Jag är hennes personliga hoppborg. Ungefär 20 gånger hoppade hon på mig innan vi båda somnade (av utmattning). Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle ligga på min vänstra eller högra sida. Enda sättet att ta reda på detta var att testa fram och tillbaka. Och enda sättet att ta sig runt mig var över mig med mig som avstamp. Tre kilo katt som dimper ner på ens revben när man försöker sova får en att... hoppa... högt. Och det gör ont.

På hemvägen hade jag en samåkning med flärdtjänsten. Tanten satt redan i bilen när den kom. Lätt dement var hon och satt och pratade för sig själv. Samma om och om igen. 135, 153. 135, 153. 135, 153. Undrar vad det betyder? Hon dumpades före mig och chauffören skulle följa henne in i bostaden. När han kom tillbaka var han väldigt upprörd. För kärringen hade blivit vansinnig när hon väl lämnat bilen, gapat och skrikit, hotat med anmälning. Varför? Jo, man hade ju plockat upp mig på vägen. Hon vägrade acceptera denna oförätt. Chauffören följde bara körordern och flärdtjänst är ju kollektivtrafik med samåkning. Tant Dement förstod väl inte detta och jag förstår kanske inte riktigt varför chauffören blev så skärrad av denna händelse. Dementa människor brukar vara lite aggressiva och det är en del av sjukdomen.

Ah, nu kom kissen och lade sig bredvid datorn och särar på bakbenen. Gos gäller från och med nu. Tills hon är nöjd och markerar genom att bita handen av mig.

Att utmärka sig

September 3rd, 2008

I dag fann jag den nästan perfekta lösningen på allt oljud i form av gap och skrik som jag utsätts för. I förrådet hittade vi en hörselkåpa.

Visst är det fantastiskt att man ska behöva en hörselkåpa i kontorsmiljö? Nå, men man har placerat mig där jag sitter för att jag inte ska stå ut med allt livet och kanske självmant säga upp mig eftersom jag ju har ms, och det kan man ju inte ha och samtidigt ha en arbetsförmåga? Mina klagomål har aldrig lett till något, men neurologen skickade mig för två år sedan till en neuropsykolog för en utvärdering. Jo, ms har visst inget med saken att göra. Jag behöver en tyst miljö p.g.a. avancerat tankearbete då mina arbetsuppgifter är komplicerade. (Som att räkna ut statistik och ha alla variabler i minnet). Stressreaktionen p.g.a. arbetsmiljön har lett att jag reagerar med grava minnesstörningar som en krisreaktion. Enligt omdömet råkar alla ut detta som tvingas utstå den arbetsmiljö jag har (hjälper ju inte att jag dessutom trakasseras), så det har inget med mig som person att göra. Och vidare säger omdömet att arbetsgivaren ska arbeta för att ge mig en lugn arbetsmiljö - för arbetet kräver det, inte jag.

Så vad har man då gjort mer än att be mig säga upp mig? Jo, arbetskamrater har betts ta hänsyn och tänka sig för. De tänker inte alls. Jag har uppmanats att stänga dörren, men vad hjälper det när jag inte har ett eget rum och där är en massa spring och prat (som inte rör mig)? Och då man istället för vägg ut i korridoren har satt en massonitskiva som inte stänger ljud ute?

En lösning var att jag fick fristående ljuddämpande skärmar (som inte gick upp till taket eller dämpade särskilt mycket). Dessa kan jag nu inte använda då man bestämt att ytterligare en ska sitta i rummet. Där är så trångt att skärmarna nu tagits bort runt mig för att få plats med ytterligare en arbetsplats med skrivbord. Inte blir det heller tystare när ytterligare en person med dator flyttar in.

Så vad kan jag egentligen göra? Hörselkåporna väcker reaktion, men inte som en påminnelse om att man ska vara tyst och ta hänsyn. Nej, istället ska alla påkalla min uppmärksamhet och fråga varför jag har dem på mig och gör sig lustig över det. Annars såg jag nyttan med hörselkåporna. De värsta topparna av oljud stängs ute men de gör ont och trycker för hårt på mina glasögon. Och så är de för varma.

Tja, sägs jag nu inte upp i sparivern så ryktas det att vi kastas ut från rummet nästa sommar, men vi vet ännu inte hur den lösningen ska se ut.

Detta kunde ha varit spännande om det inte vore för de symtom jag fått p.g.a. allt oljud och buller. Jag har ju fått tinnitus också av detta. Jaja, där uppstod ju det problemet också. Med hörselkåpa hör jag bara min tinnitus. Eller som jag istället säger - mitt pulserande hjärnaneurysm (som jag förhoppningsvis inte har).

Men! Jag kan koncentrera mig bättre och gör ett effektivare och mer riktigt arbete med hörselkåpa när ljud stängs ute. Effekten var påtaglig.

Spoiler alert Days of our lives, II

September 2nd, 2008

Jag måste erkänna att det är rätt kul att delge spoilers om vad som ska hända i Våra bästa år (Days of our lives). Det som visas just nu på svensk tv gick på amerikansk 2004. Bäst är att läsa från den 11-15 oktober 2004 på Soapcentral.com. Det är nuvarande vecka i svensk tv. Varje avsnitt återges väldig detaljerat.

Ett tips till alla som hittar hit via sökmoterar; Spoiler är inget bra ord när man googlar. Använd ordet recap. Då kommer det upp fler och bättre källor.

Kortis om lång dag

September 2nd, 2008

Ja, vad säger man om en sådan här arbetsdag? Att jag är glad att den nu är över? I ett trollslag försvinner 10 timmar per vecka för mig där jag ändå fortfarande ska hinna med lika mycket som tidigare. Men, äh. Jag blir nog snart arbetslös. Jag förutsätter det. Eftersom ingen förklarat hur min eventuella framtid kommer att te sig. Nog finns jobb att utföra, men finns ekonomin? Jag har anledning att oroa mig.

Tro det?

September 1st, 2008

Kan Jerry, så kan jag. Besvara några frågor, alltså. Jag får uppfattningen om att det handlar om kristen tro, men frågorna verkar mer allmänna än så. Men okej.

Tillhör ni någon speciell trosinriktning och i så fall varför?

Jag föddes/döptes in i Svenska kyrkan. Så här i ett retroperspektiv tycker jag väldigt illa om det då jag inte delar uppfattningen om treenigheten med en Gud, Jesus och den helige ande. Att Nya Testamentet ligger till grund till vår kristendom (den evangelisk-lutherska) och att Jesus förkunnade kärlekens evangelium accepterar jag inte (man kan inte välja ut godbitarna och ignorera det som inte passar en). För det är hyckleri. Några nissar satt några hundra år efter Jesu död och vävde ihop historier med dubbelmoral och direkt anstötande värderingar.

Men det fanns en tid då jag var troende. Barnatro är väldigt enfaldig. Jag blev vuxen och insåg att de värderingar jag matats med inte handlade om verklighet. Den tro jag har går stick i stäv med kristendomen, då jag mer är inne på livsfilosofi à la buddism/hinduism/sikhism; d.v.s. som reinkarnation. Men jag anser ändå inte att jag hör hemma i någon av världsreligionerna. Min största önskan är att få lämna Svenska kyrkan, men jag får bara avslag. Därför anser jag att det är en sekt med alltför stora maktmedel trots att man numera är skild från staten.

Kan man tro utan att visa det i handling?

Det hoppas jag verkligen. Vår evangelisk-lutherska tro innebär att man ska tro på Bibeln som Guds ord. Det rättfärdigar bl.a. mord och står över våra statliga lagar. Så ska man bevisa sin tro ska man göra det i handling efter vad Gud sagt i Bibeln. Nej, tack. Även om handlingarna är nog så goda, får jag rysningar av allt som sägs och görs i religionens namn. Och sedan kvittar det vilken religion. Det har kommit att bli ett medel för förtryck över andra mer än ett eget rätesnöre för personlig utveckling (eller vad det nu är för mening med religion).

Kan man vara troende utan att veta om det eller måste det vara ett aktivt val?

Under uppfostran, och även i vuxen ålder, färgas man av de värderingar människor man möter har. I det kan man indirekt få en påverkan där man kan tas för att vara troende utan att man aktivt är medveten om det eller försöker vara troende efter någon religions normer. Men jag tror inte att man kan vara äkta troende utan att ha gjort ett mer eller mindre medvetet eller aktivt val. Man bekänner sig knappast till kristendomen om man inte medvetet strävar och lever efter det.

Mycket av det som är värdringar i religionerna bygger på något ännu äldre - mänsklighet. Mycket av detta har senare religionerna tagit ensamrätt på och säger då att man tillhör en viss religion utifrån de värderingar man har bara för att man delar det med t.ex. kristendomen.

Frågan jag ställer mig är vad som menas med "troende" i frågeställningen. Man kan tro på väldigt mycket inom kristendomen, men kanske frågeställningens troende menar Gud som begrepp? Eller troende på hela konceptet som presenteras i Bibeln? Jag vet inte. Pratar man om tro utan bindning till religion så förmodar jag att man kan ha en tro utan att veta om det eller göra ett aktivt val. Upplever man något man inte kan förklara kanske man försöker besvara detta det oförklarliga genom att omedvetet hitta på en tro som förklarar det obegripliga. För att ens värld inte ska rämna i förvirring och rädsla. Och där tror jag man förr eller senare kanske söker sig till just en religion för att finna svar och då har man plötsligt gjort ett medvetet och aktivt val. Själv har jag väl tagit mig igenom religionen och kommit ut på andra sidan. Jag valde aktivt att inte hålla fast vid min tidigare tro, för genom erfarenhet har jag upplevt andra saker. Det är ingen tro, det är fakta om än abstrakta. Kanske inte det skiljer sig jämfört med de som upplever och erfar kristendomen på motsvarande sätt, trots allt? I min värld finns åtminstone inget heligt eller fördömande.

Fördröjningar

September 1st, 2008

Fullt medveten om Försäkringskassans långa handläggningstider, blev jag ändå nyfiken. Hur länge ska jag vänta på besked? Vid en kontroll via deras hemsida såg jag att min typ av ärenden under pågående förseningar kan ta mellan 6 och 8 veckor. Hm. Verkligen hm. Jag har väntat i 14 veckor! På FK:s hemsida uppmanades man att ringa dem om man väntat åtta veckor utan besked.

I Västnytt förra veckan sa de att telefonkön var på 400 personer om man ringde FK. Nja, inte för mig. Där var 40 före och det tog inte mer än tre minuter så var jag framme i kundtjänst. De tittade på mitt ärende och blev lite förvånade. 14 veckor?! De kopplade mig genast till en handläggare. Som var lika chockad. 14 veckor?! Mitt ärende var inte ens påbörjat, men man lovade att genast prioritera detta. Öh, prioritera? Jag borde varit först i prioriteringshögen de senaste sex veckorna. Men jag nöjde mig med detta. Ingen ko på isen. Jag klarar mig. Kommunen har lagt ut under tiden, men jag blir återbetalningsskyldig en fin liten slant. Så det jag förväntas få från FK går direkt till kommunen. (Nej, inte socialen - så desperat är jag inte, det rör handikapp).

I dag har hämndtjänsten varit här. Varför de är så våldsamma vet jag inte. Modemet åkte i golvet (men jag får ju ut detta på nätet, så modemet klarade sig väl). Fjärrkontrollerna till tv/dvd lade de på golvet och trampade på (jo, det är sant). Ny bedömning om jag är berättigad till hämndtjänst ska göras innan denna månads utgång. Jag lär ha lite klagomål, för jag är på gränsen att säga upp bekantskapen.

Migrän. Jag har migrän i kväll. Och jag som har så mycket hemläxa att göra i kväll inför morgondagens arbetsmöten. Och så har jag fått en bok som jag beställt. Äntligen har boken översatts (nyöverättning?). Som jag väntat. Ken Follets Svärdet och spiran. När jag nu ska ha tid att läsa den...

Radioskval

September 1st, 2008

Det finns två låtar som får mig att släppa allt när jag hör dem på radio.

[youtube]n6vlSgaKeG8[/youtube]
Almaz med Randy Crawford.

[youtube]ge35zfbIPZ8[/youtube]
No air med Jordin Sparks feat. Chris Brown.