Archives for: May 2010

Lockande

May 31st, 2010

Det börjar bli tröttsamt med den där förkylningen. Fem dagar senare har jag använt mig av närmare 300 pappersnäsdukar. Man kan väl säga näsvingarna är flådda.

Jag fick sjukskriva mig i dag och det var inte lätt. Hesheten gör att jag knappt får fram ett ord. Det värsta är dock känslan av att inte vara fräsch. I morgon hade jag tänkt återgå till jobbet. Trots allt har jag varit feberfri i dag.

Kvällen har jag ägnat åt hårvård. Huvudet är nyrakat liksom kinderna. Lite sparade jag på överläppen samt på hakan. Gränsen är hårfin (que?) mellan att känna sig fräsch och att känna sig naken.

Öh, jag känner mig naken på fotot. Kanske jag borde borstat brösthåret. Nåja. Någonstans måste jag ju spara lockarna.

Ja, fotot är beskuret.

30-dagarsutmaningen, dag 18

May 31st, 2010

Här går det undan i 30-dagarsutmaningen.

Dag 18: Något som kittlar din fantasi.

Just det där som kittlar ens fantasi är återkommande i utmaningen. I dag väljer jag att berätta något gammalt som inte längre är aktuellt, som inte längre kittlar min fantasi.

Så länge jag var barn hade jag en återkommande dröm. Författarskap. Jag vet inte riktigt vad det var som lockade. För jag tror inte det var kändisskap eller rikedom. Att sprida historier till allmänheten var heller inte ett mål.

I dag kan jag som vuxen lägga in de aspekter i målet med ett författarskap som jag precis exluderade som anledning då jag var barn. Kändiskap och pengar är inte längre abstrakta företeelser. Men jag när inte längre en dröm om författarskap (jag har ju en okänd och kostsam blogg).

Jag tror mig förstå vad jag tänkte som barn, varför det kittlade min fantasi att vara författare. Jag gillade helt enkelt den bild som jag fått genom media om hur en författare arbetade. Antingen gjorde de faktakontroll där de plöjde igenom gamla historiska dokument för att skapa sin berättelse. Eller så satt man bara på kammaren och spånade ihop en historia.

Det som lockade mig var ensamarbetet. Att låsa in sig på kammaren och slippa omvärlden som bara gett mig besvikelser, samtidigt som sinnet vid berättande/skrivande inte begränsas av den fysiska avgränsningen.

Kanske jag till viss del lever det liv som barnet i mig önskade. Jag är väldigt medvetet fysiskt avskärmad. Men sinnet låter jag vandra. Kanske jag fått det bättre än om jag hade varit författare. Med Internets hjälp låter jag tankarna vandra fritt över nationsgränser samtidigt som jag får direkt interaktiv respons.

Jag inser att hela det här inlägget är sorligt. Jag antyder saker jag varit med om och som begränsat mig som barn och som begränsar mig som vuxen. Det är svårt att lämna det som sårat. Kanske jag gav upp de försöken. Inte mycket kittlar min fantasi i dag. Åtminstone inte det som var så lockande en gång i tiden.

30-dagarsutmaningen, dag 17

May 30th, 2010

Dag 17 i 30-dagarsutmaningen.

Dag 17: Ett konstverk (teckning, målning, skulptur etc).

Kan man ta med ett eget konstverk? Om det nu kan ses som ett sådant...

Denna lilla skulptur, knappt 10 cm hög, gjorde jag i gymnasiet under en bild- och formlektion. Uppdraget var att skapa något i lera. Varför jag gjorde denna minibyst vet jag inte. En ingivelse. Klasskamraterna drejade krukor, vilket jag inte var intresserad av då jag redan gjort det några gånger under högstadiet.

Den (lerklumpen?) är inte särskilt detaljerad. Det är medvetet från min sida. Tanken var att det skulle vara lite manliga drag men nästan androgynt. Ansiktsformen var viktigare än detaljerna. Tyvärr blev där en frisyr. Min konstnärliga frihet fick inte fritt spelrum av min lärarinna. Därför blev det en kompromiss. Man kan faktiskt se håret som en antydan likt att ögonen saknas. Det här var omkring 1987 då alla skulle ha stort krulligt hår. Ursprungstanken var att det skulle vara ett helt bart huvud.

Jag gillar mitt lilla lerhuvud (märklig mening). Just på grund av att detaljer saknas. Man kan själv fylla i luckorna.

Ynkblogg

May 29th, 2010

Förkylningar skrämmer mig. Även om jag inte drabbats av en förkylning så skrämmer det mig att människor går runt och är förkylda. Tänk om de smittar mig!

Någon har smittat mig. Rejält. Som jag tidigare berättat innebär det en ganska stor risk för mig. Det kan starta ett ms-skov. Det kan ge mig en dödlig lunginflammation.

Jag har feber. Det är inget jag brukar få av en vanlig förkylning, men feber är också något som är farligt för mig. Förkylning med halsfluss, tror jag själv att det är. Självklart söker jag inte doktor för något sådant. Det är ganska meningslöst. Det är först om jag får men av det hela som jag kan söka vård.

I dag tror jag att det är som värst. Hela natten har jag hostat vilket inneburit att jag suttit och sovit en timme åt gången, för att sedan gå upp för att få luft då jag nästan drunknat i snor. I dag fick jag dessutom migrän (igen) vilket jag tror beror på att jag kräktes. Också det något som inte är så bra då det är ett trauma som i sig också kan utlösa ett ms-skov.

Omtöcknad och feberyrar. Feberyrade gjorde jag i natt (minns jag nu efteråt). Gazzy tycker att jag är jobbig och vill inte vara nära. Jag låter för mycket. Och jag stinker (trots dusch) då infektionen tar sig ut ur alla porer.

Jag avskyr förkylningar. För jag vet inte hur det hela slutar.

Dagens värsta: Gick till affären för att köpa näsdukar och dricka. Faller nästan i koma på sängen hemkommen. Trodde jag skulle få lite lugn och ro, till och med vila. Vad hände då? Jo, en mässingsorkester ställde sig under mitt sovrumsfönster och spelade Superman. Hyresgästföreningen (som jag hatar) hade anordnat fest på torget i dag.

30-dagarsutmaningen, dag 16

May 29th, 2010

Nu förjar jag förstå att 30-dagarsutmaningen inte är helt lätt.

Dag 16: En låt som får dig att gråta (eller nästan).

Vilken låt skulle det vara? Där björkarna susa under någon begravningsakt? Sorry, men jag gråter väldigt sällan. Inte ens i sorgliga sammanhang. Än mindre på grund av en låt.

Men där är brasklappen "nästan". Låtar som berör, som tar andan ur mig. Teoretiskt sett kanske jag gråter inombords av känslostormarna? En lista på sådana låtar har jag sammanställt tidigare här. Och där är en röd tråd för alla de låtarna, om någon kan finna ut den.

Där finns dock en sorglig låt, som jag varken tycker är bra eller som får mig att gråta. Dancing With Tears In My Eyes, Ultravox.

Vilofasen

May 28th, 2010

Det kanske är dags att skriva något som inte har med 30-dagarsutmaningen att göra? Jag måste erkänna att det känns väldigt bra att inte behöva tänka så mycket på vad jag ska skriva när jag har givna ämnen klara genom utmaningen.

Nej, det är det vanliga. Jobb, studier, vila. Just nu med inslag av en jobbig förkylning och 48-timmarsmigrän tidigare i veckan. På jobbet går informationsutbytet på högvarv inför sommarstiltjen. På universitetet är det sluttenta i nästa vecka. Nätet är min brejk i tillvaron, men jag har verkligen dragit ner på tiden. Särskilt FarmVille på Facebook får stå tillbaka.

Om en vecka lugnar allting ner sig. Inga möten på jobbet. Inga universitetsstudier. Och jag har ännu inte tänkt ut vad jag då ska fylla min tid med. Så mycket fritid! Något jag då borde prioritera är uppgraderingen av bloggscriptet. Två nyare versioner tror jag har kommit och egentligen känns det inte så viktigt i sig. Det är när spaminläggen i bloggen ökar som man inser att det är dags för uppgraderingen. Så jag har känt detta i ett par månader nu. Det måste göras.

I dag tar jag en studiepaus och koncentrerar mig på vila. Dagen blir omöjligt produktiv ändå när huvudet är fyllt av snor. Först ska jag bara uppdatera jobbets intranät hemifrån (oj, redan klar, jag är snabb), städa lite, vika tvätt, sortera sopor, tömma kattlådan, vattna krukväxterna, diska och bädda (lat morgon) och lite annat smått och gott.

30-dagarsutmaningen, dag 15

May 28th, 2010

Halvvägs i 30-dagarsutmaningen.

Dag 15: Fanfiction.

Jo, det finns en förklaring till begreppet på Wikipedia.

Fanfiction är en term för skönlitterära berättelser skapade av amatörer, alternativt professionella skribenter utan tillstånd, och som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum. Företeelsen är vanligt förekommande inom populärkultur, och uppkommer vanligen i kölvattnen till populära tv-serier, tecknade serier, och serier av filmer, romaner och datorspel.

Frågan är om jag läst/sett något som ingår i begreppet fanfiction. Hur ska jag kunna bedöma om de haft tillstånd?
Ibland är det uppenbart att tillstånd finns. Som med Kitty-böckerna som fortsatt produceras efter författarinnans död. Och i hennes namn. Ungefär som med Blomblad för vinden-serien. Populära koncept brukar förläggare med äganderätt till produktionen se till att mjölka pengar ur. De anställer helt enkelt någon annan som får uppdraget att fortsätta skriva.

Dock finns där tillfällen där det är uppenbart att tillstånd inte finns. Ett exempel som jag angav i en kommentar så fanns (finns?) där ett amerikanskt förlag som snott Betty i serietidningen Acke (någon som minns?), döpt om henne till Cherry och är helt enkelt tecknad hårdporr med övriga karaktärer från Acke. Precis som det skrivs om på Wikipedia så brukar fanfiction har grova sexuella inslag. Åtminstone den tecknade varianten.

Det jag vet med mig att jag läst är fjortisar försök till att teckna superhjältar. Det har de självklart inte tillstånd till, men jag tror knappast att något förlag bryr sig. För detta är oftast privata alster utan ekonomiska inlsag som på ett eller annat sätt kan börja cirkulera. Som på nätet.

Jag har också tecknat. 91:an. Men jag hade tillstånd.

En annan form av fanfiction är väl när någon skådespelare tar upp en gammal roll och spelar den i någon sketch i något humorprogram på tv? Saturday night live brukar väl vara ganska kända för det? Jag är tveksam till om de har tillstånd. Och det kan vara kul.

Annars tycker jag att fanfiction inte tillför något. Kanske jag är för gammal att uppskatta den typen av konstnärliga uttryck.

30-dagarsutmaningen, dag 14

May 27th, 2010

Dag 14 i 30-dagarsutmaningen. Jo, både dag 13 och dag 14 kommer i dag så att jag kan hålla schemat. I går kunde jag skylla på migrän och då hoppa över dagen. I dag kan jag inte skylla på den dunderförkylning jag fått. Det är svårt att skriva med huvudvärk, men det är inte särskilt plågsamt att skriva med halsont.

Dag 14: En faktabok.

Se så bra det föll sig att jag skriver dag 13 och 14 i princip samtidigt. För nu kan jag ju hänvisa till det jag skrev under dag 13. Med en skillnad:

Vadå? En skönlitterär bok faktabok vadå? Ska jag bara nämna en bok? Ska den betyda något för mig? Något jag rekomenderar? Avråder från att läsa? En bok som betytt något speciellt? En bok jag vill läsa? Den senaste jag läst?

En faktabok? Jag läser just nu flera stycken. De är faktaböcker, men jag kallar dem för studielitteratur. Om jag skulle ta och räkna upp de böcker jag läst sedan september förra året? På åtta månader har jag läst:

  • Bokföring från början (276s)
  • Bokföring från början, lösningar (140s)
  • Demokratisk och effektiv styrning (646s)
  • Hur moderna organisationer fungerar (575s)
  • Organisering och intersektionalitet (206s)
  • Kommunalpolitik (245s)
  • Hälso- och sjukvårdens organisation i Sverige (143s)
  • The Health Care Policy Process (187s)
  • Så fungerar kommunens ekonomi (77s)
  • Styrning och organisering inom hälso- och sjukvård (217s)
  • Regler eller Juridik? (299s)
  • I lagens anda, en handbok i arbetsmiljörätt (96s)
  • En introduktion till förvaltningsrätten (139s)
  • Hälso- och sjukvårdslag med kommentarer (386s)
  • Personalansvar och medarbetarskap (155s)

Femton (15) böcker och 3 782 sidor. Men det räcker inte. Jag har dessutom stenciler/lösblad motsvarande fem pärmar, text på båda sidor, cirka 5 000 sidor.

Okej, det är en överdrift att säga att jag läst allt då det skulle innebära nästan 9 000 sidor. Kanske jag läst 6 000 sidor. Frågan är då - hur mycket har egentligen fastnat? Jo, det viktiga. Det är inte så att jag läst några sensatinonella nyheter, utan det mesta har jag varit fullt medveten om men nu fått lite struktur på samt kan dra paralleller mellan teori (studierna) och praktik (mitt jobb).

Det finns trots ovan en bonusbok som jag just nu läser. Hälso- och sjukvårdsrätt (340s). Bara för att det är så kul. Trots att jag har en tenta i nästa vecka som jag borde koncentrera mig på.

Böckerna jag listat ovan är inte alla någon höjdarlitteratur. Men där finns guldkorn. Märkligt nog kan jag inte rekommendera någon. För det krävs att man ska vara nörd och verkligen vill veta. För böckerna är tunga (mentalt) och inte många delar mitt intresse. Gör man det ska man gå den utbildning jag strax avslutar. För samtidigt är det så att helheten av litteraturen ger mer än en enstaka bok.

30-dagarsutmaningen, dag 13

May 27th, 2010

När jag besvarade dag 4 i 30-dagarsutmaningen nämnde jag att jag inte har någon favoritbok. Därför är dagens fråga lite märklig:

Dag 13: En skönlitterär bok.

Vadå? En skönlitterär bok vadå? Ska jag bara nämna en bok? Ska den betyda något för mig? Något jag rekomenderar? Avråder från att läsa? En bok som betytt något speciellt? En bok jag vill läsa? Den senaste jag läst?

Utan ledtråd får jag spåna. Det som jag först kommer tänka på när det gäller en skönlitterär bok. Okej...

Jag har inte läst någon skönlitterär bok från pärm till pärm sedan förra sommaren. Då läste jag några pocketdeckare och hade tänkt så fortsätta under hösten. Men så kom något emellan. Universitetsstudierna. I sommar hade jag tänkt återuppta skönlitteraturen, men redan nu kan jag säga att så inte blir fallet. Jag har en omtenta i augusti vilket kräver att jag fortsätter läsa studielitteratur.

Men skulle jag bli väldigt uttråkad under min semester så finns där faktiskt en bok i hyllan som stått där oläst i över tjugo år. Oläst då jag sett tv-serien. Och då jag inte gillar författaren särskilt mycket. Jo, det som blir tv eller film blir oväntat bra. Det är inte ofta man kan säga det när böcker blir film.

Boken jag skulle vilja läsa om tid finnes? Pestens tid, Stephen King. Även om där är en del övernatuligt i just den boken så är jag intresserad av detta med den smittspridning som beskrivs. Ur ett medicinskt perspektiv skulle det i dag vara intressant att läsa hur King beskriver det hela. Särskilt nu i dessa tider av ständiga larmrapporter om pandemier.

Som ni märker är jag yrkesskadad. För att jag ska orka med skönlitteratur måste jag ha fokus sjukdomar på det hela.

Förresten. Undrar vad det var som jag läste förra sommaren? Jag minns att det var bra, men tydligen inte så bra att jag minns något av det hela.

Hoppar 30

May 26th, 2010

På grund av envis migrän (sedan 24 timmar) hoppar jag över dagens 30-dagarsutmaningen med förhoppning att hinna ikapp i morgon.

Mitt arma huvud. Det har alltid varit klent.

30-dagarsutmaningen, dag 12

May 25th, 2010

Enligt listan ska jag i dag berätta om följande:

Dag 12: Något som kittlar din fantasi.

Är "kittlar din fantasi" synonymt med "får det att pirra i kroppen"? Nä, kanske inte. Därför släpper jag det omedelbart och riktar in mig på uppdraget.

Vad kittlar min fantasi? Jag måste upprepa frågan tyst för mig själv om och om igen. Där finns nog en hel del, men vad ligger mig närmast här och nu?

Om en vecka har jag min sluttenta. Sedan är jag klar med min universitetsutbildning för den här gången. Grundutbildningen är avklarad och där finns möjlighet att läsa ytterligare två år, men det är inte nödvändigt. Enbart genom att ha gått grundubildningen har jag en formell kompetens att söka chefsbefattningar inom hälso- och sjukvård. Okej, man behöver ingen chefsutbildning för det. Det räcker att man har 1) sin grundbefattning och 2) kontakter. Så är alla chefstjänster mig veterligen tillsatta. Chefsutbildning får man genom en internutbildning, men där är jag tveksam till innehållet.

Inom mitt yrkesområde har jag ovanligt mycket påbyggadsubildningar vilket innebär att jag har en högre kompetens än många av mina kollegor (konstaterande, inte nedvärdering). Genom åren har jag sökt en del chefsbefattningar men aldrig fått något erbjudande. Inget konstigt i sig - jag har inga kontakter (på det sättet), är man (väldigt suspekt i sjukvårdssfären om man inte är läkare eller sjuksköterska), är fet (sådana personer diskrimerar man enligt flera undersökningar) och har en kronisk sjukdom (hög frisknärvaro, men vem bryr sig). Därför räknar jag aldrig med att få någon chefsbefattning. Inte ens nu när jag (snart) har en formell kompetens. Kunskap och förmåga är inget man tittar efter. Viljan att bli chef är det primära när tjänster tillsätts. Men har man inga kontakter är det ändå kört. Just nu vet jag inte ens om jag vill arbeta som chef. Jag har så många andra spår att följa i arbetslivet som jag vill utforska.

Så varför skriver jag det här? Jo, det kittlar min fantasi när jag tänker på hur jag skulle vara som chef.

Skulle jag vara en rättvis chef? Omtyckt av medarbetare och ledningen? Skulle jag få saker gjorda? Skulle jag detaljstyra eller delegera? Skulle jag lyssna? Ta initiativ?

Svåra frågor då olika situation kräver olika handlingar. Det jag kan säga är att jag är envis, snabbtänkt, ifrågasättande, ställer höga krav, insatt, ser helheter, ser framtida problem innan de hinner bli problem. Men detta handlar mer om personlighet och erfarenheter. Jag är driftig.

Det som kittlar min fantasi är att få ta "rätt" beslut. Att få sätta hårt mot hårt om jag ifrågasätts p.g.a. mina beslut. Även om jag inte är tyrann så kittlar maktutövandet i sig min fantasi. Med makt kommer ansvar. Vilket tur att jag är en ansvarsfull person. Om jag nu väljer att någon gång i framtiden ändå söka en chefsbefattning.

Märkligt nog har jag år efter år fått höra från kollegor och andra att jag skulle vara den perfekta chefen och ledaren. Jag tror att de har rätt.

Förresten. Något inte många känner till. Jag har erfarenhet av chefsarbete då jag vikarierat som det. Som vikarie har man inga befogenheter då man inte är chef, men jag hade ändå både personal- och ekonomiansvar. Och eftersom detta var väldigt inofficiellt så står det i min meritförteckning endast "vikariat". Inget om innehåll eller omfattning.

Om ni inte förstod ovan - makt kittlar min fantasi.

30-dagarsutmaningen, dag 11

May 24th, 2010

Dagens utmaning:

Dag 11: Ett foto på dig som nyligen tagits.

Ärligt talat så har ingen fotograferat mig sedan i augusti förra året. Däremot så tar jag ofta självporträtt. Varför det är så här vet jag inte.

Ett självporträtt från den 3 maj. På väg ut till flärdtjänstbilen så råkade(?) jag ta ett mobilfoto av mig själv i hallen.

Det roliga är faktiskt min sura min som inte alls är sur. Jag bara ser ut så när jag låter ansiktsmuskulaturen vila. Just detta kommenterade man på jobbet för någon vecka sedan, att man aldrig ser mig le. Tja, där måste väl finnas en anledning till att le? Man bad mig på jobbet att le på beställning. Jag rörde inte en min.

Kanske detta är ett problem. Skämtar jag någongång så förstår ingen att det är ett skämt då inget i mitt stenansikte avslöjar mig. Dessutom kanske det kan tolkas som ett avståndstagande när jag inte visar känslor. Förmodligen är det därför jag under dagens heldagskonferens med 130 arbetskamrater inte pratade med någon. Jag verkar inte vara tillgänglig.

Vad som ligger bakom mitt medvetna beslut att inte le eller visa känslor? Just nu beror det på flera saker. Trötthet och väldigt mycket smärta. Så på ett sätt kanske jag vill vara otillgänglig då jag inte orkar med att vara social.

Alla kansken i texten ovan beror på att jag inte fullt ut analyserat mig själv och mitt beteende.

Men finns det något jobbigare än människor som hela tiden ler eller skrattar där man inte kan se anledningen till det? Sådant nervöst beteende kan man inte återfinna hos mig. Att jag sedan är neurotisk i övrigt hör inte hit.

Hanging around

May 23rd, 2010

När jag är trött skriver jag saker på nätet som jag genast ångrar.

Har jag sagt att jag jobbat hela pingshelgen? Orkar inte ta bort eländet. Var lättare att göra skärmdump, modifiera i bildbehandlingsprogram, ftp:a ut på nätet, skriva ett blogginlägg om det...

30-dagarsutmaningen, dag 10

May 23rd, 2010

Tionde utmaningen:

Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.

Arton år sedan. År 1992. Jag är 22 år på bilden. Det är absolut det enskilt värsta fotot på mig. Fulare kan det inte bli. Håret. Glasögonen. Färgen på tröjan. Rundheten i ansiktet. De hängande ögonlocken (som jag inte längre har??).

Fotot var hemskt redan 1992. Ändå tvingades jag köpa det då det var ett klassfoto. Jo, 22 år gammal utbildade jag mig till det yrke jag i dag har.

Ja, glasögonen. De tvingades jag införskaffa tre år tidigare när jag började läsa på Komvux. För plötsligt kunde jag inte se vad som stod på bruna tavlan*. Bågarna var väldigt heta 1989. Runda och oxblodsfärgade. Jag minns inte när jag bytte glasögon. Många par har passerat genom åren.

Färgen på tröjan har nog aldrig varit modern. Liknar den nyföddes första avföring.

Håret? Jag hade inte hunnit klippa mig inför fotograferingen. Mittbenan (sidobenan?) är förmodligen en kvarleva från den tiden jag hade en synthlugg, även om jag ibland hade permanent i håret. Fyra år tidigare hade jag haft långt, permanentat hår à la lejonman. Och då var jag dessutom smal. Tyvärr äger jag inga foton från den tiden. Från mina fem minuter som hot. Ni får tro mig och på mitt ord.

1992... Jag var konstant nervös och orolig. Det var ingen lycklig tid. Det avspeglar sig i min uppenbarelse.

* I begynnelsen fanns det svart tavla. Som blev grön. Som blev brun. Som blev en overhead. Som blev en whiteboard. Som blev en powerpointpresentation. Efter femton år i ett klassrum har jag sett det mesta.

30-dagarsutmaningen, dag 9

May 22nd, 2010

Dagens uppdrag i utmaningen:

Dag 9: Ett foto du tagit.

Jag har nog aldrig direkt fotograferat innan jag köpte digitalkamera och mobiltelefon med kamera. Åtminstone orkar jag inte leta i några album. Jag tog helt enkelt och sökte på min hårddisk utan att veta vad jag skulle hitta. Till sist valde jag ett foto som har en innebörd.

Fotot är från 2000-05-08. I dag är det tio år och två veckor sedan. Jag bodde fortfarande i Kristianstad och det var vid den här tiden jag bestämde mig för att säga upp mig från jobbet, säga upp lägenheten, för att flytta till Göteborg 30 mil bort. Till en stad jag aldrig ens besökt. Det nordligaste jag kommit på västkusten var Helsingborg.

Fotografiet är taget från min balkong på femte våningen. Några år tidigare hade jag flyttat ner en våning för att få en gavellägenhet med utstikt åt tre håll. Åt andra hållet, genom köksfönstret såg jag enbart gula rapsfält. Från balkongen låg hela Kristianstad framför mig, men allén nedan skymde sikten trots att det alltså var från femte våningen. Den lilla svampliknande pricken mitt i bild är vattentornet som ligger i centrum.

Inget mästerverk till foto, men hos mig väcker det en hel del känslor. Saknad framför allt. Och allt det kaos jag befann mig i. Så mycket hände. Och så mycket låg framför mig. Fyra månader senare hade jag fått både jobb och lägenhet i Göteborg. I mitt tycke kom jag då hem. Jag hade flytt från allt det jobbiga.

Nu tio år senare vet jag inte riktigt vad som är hemma. Jag vet inte riktigt min plats i tillvaron. Men jag ångrar inget. Jag blev lugnare. Jag fann en trygghet i Göteborg. Kanske det är därför det blev hemma med en gång? Dock känner jag mig lite rotlös. Även om jag flyttar tillbaka till Kristianstad eller finner mig en annan plats i landet, så lär jag förbli rotlös. Den känslan blir jag nog aldrig av med. Därför stannar jag där jag är.

Men jag saknar utsikten från min balkong på femte våningen.

Magiska under

May 21st, 2010

Åska är inte något jag haft problem med. Jag är inte rädd för åska. Åskan har heller aldrig förstört något i min teknikpark hemma. Men jag blir jäkligt sned på att det åskar om kvällarna.

Anledningen till att jag hittills klarat mig från att på något sätt drabbas av åskan beror på att jag respekterar den. Drar ut kontakter och undviker fast telefoni.

Problemen är två.

1. De senaste dagarna åskar det varje kväll. Hur nära eller i vilken grad jag ska ta det på allvar vet jag inte. Bor man vid kusten hörs och syns åska på lång väg, men hur långt bort? I går kväll blixtrade det hela kvällen men inget hördes. I kväll mullrar det men jag ser inga blixtar. Det är inte alltid de hör ihop. Gör de bara det så kan man lätt räkna ut hur långt bort åskan befinner sig.

2. På kvällarna vill jag surfa nätet, prata i telefon (jo, faktiskt) och titta på tv. Sådan begränsas jag av då det åskar.

Så länge man vågar ha datorn i gång så kan man ju kolla var åskan befinner sig.

30-dagarsutmaningen, dag 8

May 21st, 2010

Åttonde dagen med 30-dagarsutmaningen.

Dag 8: Ett foto som gör dig arg eller ledsen.

Förmodligen gör det mig både arg och ledsen. Något foto tänker jag inte lägga ut och jag vet inte hur mycket jag ska skriva om det. Jag kan väl säga att det är jag som är fotograferad. Och det slår alla upprörande fotografier jag sett hittills.

30-dagarsutmaningen, dag 7

May 20th, 2010

Dags för dag sju i 30-dagarsutmaningen.

Dag 7: Ett foto som gör dig glad.

Det var ett svårt uppdrag. Jag brukar inte tänka i banorna hur jag känner inför att se ett fotografi. I flera dagar har jag våndats inför dag 7-uppdraget. Tills jag kom på...

Fotot är lika med frihet, rörelse och viss infantilitet. Just det där med fysisk frihet och rörelse är något jag själv är begränsad i. Även om fotot i första hand gör mig lycklig, så är det lite smärtsamt. Fotot illustrerar mer hur jag känner (vill uppleva) eller uppfattar mig själv. Lekfull. Trots att jag är en åldrande man. I övrigt är också bilden underbar då jag älskar (starkt ord) havet. Trots att jag inte kan simma och dessutom inte tål sol och värme. Bilden är helt enkelt tilltalande i min begränsade värld av möjligheter. Där hjärnan säger en sak, men i kroppen i övrigt säger... ingenting.

När jag ändå är inne på lekfullhet och infantilitet. Jag har vid några tillfällen skrivit att jag inte gillar barn och att jag önskar dem olycka när de beter sig klantigt. Det jag däremot aldrig skrivit är varför jag har denna fientliga inställning. För den är inte befogad. Jag låter hård och hatisk, men det hela går tillbaka till min egen s.k. barndom. För det första kan man konstatera att jag aldrig tilläts vara barn då jag tog ett stort ensamansvar i både hushåll och uppfostran. Skälen går jag inte in på. För det andra handlar det om hur jag själv blev behandlad som barn av andra barn. Utsattheten jag upplevde ledde till att jag aldrig lärde mig lite på barn, utan jag umgicks i princip enbart med vuxna. Av vuxna blev jag sedd och hörd.

Kanske detta också är anledningen till att jag saknar förmågan att släppa loss då jag är för hämmad på så många plan. Och just därför gillar jag fotot som inte enbart gör mig glad. Jag blir lycklig. Åtminstone om jag tänker bort mig själv och mina persoliga begränsningar.

Journal

May 19th, 2010

Hur mår jag just nu? Frågan är lite jobbig, för det kräver lite tankeverksamhet. Jag får låtsas att jag befinner mig på jobbet och skriver någons journal.

Status
Allmäntillstånd: Gott och relativt opåverkad. Orienterad till rum och person, men har skev tidsuppfattning.

Hjärta: Enstaka hjärtklappningsepisoder men inte som noteras vid dagens undersökning.

Lungor: Vesikulära andningsljud bilateralt.

Buk: Adipös. Hepar palperas något förstorad. Ärr längs revbensbågen höger sida efter gallstensoperation. Hematom höger sida, anges bero på subcutana sprutor. Kraftig rodnad vänster sida, blåsbildning.

Hud: Hemtom buk och lår efter subcutana sprutor. Bältros vänster sida av buken, pågående skov.

Neurologiskt: Motorik relativt god om än viss ostadighet benen bilateralt. Ögonmotorik svårbedömd, ter sig ha viss nystagmus. Uppger sig ha ökad tinnitus.

Bedömning: Pseudoskov i ms? Pågående skov i bältros som fortsatt får smörjas med kortisonkräm. Pseudoskovet och tinnitusen tolkas främst bero på överansträngning där vila, lugn och ro beordras. Dock verkar patienten inte hörsamma detta. Att han inte är orienterad till tid beror förmodligen också på för lite vila. Tyvärr finns ingen möjlighet att utfärda intyg för LVU* då patienten är för gammal. Han är införstådd med att det är på egen risk han fortsätter sitt destruktiva beteende.

* Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, en form av tvångsvård.

30-dagarsutmaningen, dag 6

May 19th, 2010

Dag sex i 30-dagarsutmaningen:

Dag 6: Det du känner för att skriva om.

Jag känner inte för att skriva något personligt, utan jag tar ett steg bort från mig själv. Okej, personligt blir det väl till viss del, men jag vill inte skriva typ "kära dagbok".

Namn

Istället skriver jag om något jag aldrig tänkt på och som jag upptäckte genom att se en dokumentär om prinsarna William och Harry. Jag tror det var under Williams betygsutdelning som hans namn ropades upp: William Wales. Jo, William of Wales. Harry of Wales. Men Wales som efternamn? Jag var tvungen att rådfråga nätet.

De har inga efternamn. Inga betitlade kungligheter i Storbritannien har efternamn. Men de använder efternamn ändå när det behövs. Mountbatten-Windsor. Mountbatten är ett en ändring av prins Louis of Battenberg (tysk stad) då det inte lät så bra under Första världskriget. Windsor är kungahusets namn i Storbritannien. Att prinsarna ibland uppges heta Wales i efternamn beror på att det är pappa prins Charles territorium. Men sedan 1960 är kungafamiljens officiella efternamn Windsor.

Jag kan inte förstå varför de gör det så komplicerat? Med alla förnamn, titlar och territorier så kunde de väl hålla sig till ett efternamn?

Kanske jag kastar sten i glashus. Jag använder mig själv av mer än ett efternamn, beroende på sammanhang. Jag har flera förnamn. Och jag har en yrkestitel men använder mig av flera.

På tal om namn. I dag såg jag fel på en bil. Där stod Berlingo, vilket jag läste som Bert-Ingo. Undrar om någon heter så? Jo, enligt Google. Jag lider med alla som heter Bert. Jag heter Bert. Och mycket, mycket mer.

30-dagarsutmaningen, dag 5

May 18th, 2010

Här går det undan. Dag fem i 30-dagarsutmaningen ska man lista:

Dag 5: Ditt favoritcitat.

Får man citera sig själv? Jag har ett citat jag ofta använder mig av.

Livet händer hela tiden.

Det är möjligt att någon annan också sagt det, men jag har gjort uttrycket till mitt eget och med min egen innebörd. Det är min förklaring till alla svårigheter vi människor går igenom. Små som stora svårigheter. Mycket känns som om vi drabbas av olycka. Otur förföljer oss. Ingen skonas från motgångar. Det är en naturlig del av livet, och livet händer hela tiden. Livet är en progress framåt och självklart är inte allt lycka. Så vi har alla det gemensamt - livet händer hela tiden, bra som dåligt, smått som stort. Och vi går obönhörligen vidare. För livet, livet händer hela tiden.

Jag kunde inte låta bli att googla "livet händer hela tiden" och dess engelska motsvarighet "life is an occurring thing". Vad jag kan se är jag ganska ensam om mitt uttryck.

I vilket sammanhang använder jag uttrycket? Jo, med medkänsla. Med samhörighet. Med förståelse. Känslomässigt delar vi alla på erfarenheterna även om situationerna kan skilja sig åt.

Har jag några andra favoritcitat? Samma fråga ställer Facebook på sidan Information under ens profil. Där har jag följande citat:

  • Ej bättre börda man på vägen bär än kunskap mycken. [Havamal]
  • Per aspera ad astra. (Genom svårigheter mot stjärnorna)
  • Att leda läkare är som att valla katter.

30-dagarsutmaningen, dag 4

May 17th, 2010

30-dagarsutmaningen är i dag fullständigt omöjlig!

Dag 4: Din favoritbok.

Jag har ingen favoritbok. Det finns många böcker som jag uppskattat genom åren, men ingen som jag tycker står ut mer än någon annan.

Margit Sandemos böcker med Sagan om Isfolket är dåligt skriven/översatt. Den är tantsnusk, dåig tantsnusk. Ändå har jag läst just de böckerna flera gånger om. Anledningen (förutom att där förekommer mysticism och ockulta inslag som jag tidigare berättat är en svaghet hos mig) är att berättandet är bra. Samma sak kan jag säga om böckera jag läste i min ungdom - Lottaböckerna av Merri Vik (pseudonym). Simpla böcker men där den raka sträckan av berättelser aldrig blir komplicerad, utan fängslande då man inte behöver lägga ner så mycket tankemöda. Lättuggat for dummies, eller nåt. Fler författare: Dean R. Koontz och Robert Ludlum. Enkelhet kan faktiskt tillföra något.

Självklart har jag andra krav än enbart enkelhet när det kommer till böcker. De kan vara engagerade. Jag hade en period (i min ungdom, jag har nog knappt läst skönlitteratur sedan dess) då jag enbart läste böcker kring lidande. Moa Martinssons böcker (t.ex. Mor gifter sig). Diktsamlingar med Dan Andersson och Edit Södergran. Även om jag inte är socialist eller står på arbetarnas sida, så är det fängslande tidsdokument. Språket ställer krav (inte avancerade krav, men jämfört med tantsnusket...), är välformulerat och engagerande. Jag har också föreställningen att det är viktigt att känna till vår historia med direkta och personliga skildringar.

Förutom ovan nämnda exempel så gillar jag också böcker som får mig att tänka i andra banor. Outside the box. New Age-rörelsen under 90-talet fullkomligen spottade ur sig böcker i form av självkännedom och självrannsakan. Det mesta skräp. Fortfarande gillar jag de filosofiska självinsiktsböckerna av Dan Millman (krigarböckerna). De sägs vara sanna (sägs det i böckerna), men är det inte. Dock är det inte viktigt. Det är tankarna som framförs som är viktiga.

Som jag sa så läser jag inte särskilt mycket skönlitteratur i dag. Jag är väldigt engagerad i hälso- och sjukvård vilket betyder att jag lägger mina pengar på facklitteratur, faktaböcker, uppslagsverk och annat i ämnet. De senaste tio åren har jag läst mycket som finns på nätet i form av lagar och avtal. Det är också något jag just nu läser på universitetet. Så jag inkluderar även studielitteratur i det hela. Sånt som berör mitt arbetsliv.

Måste jag välja en bok? Okej, men jag har redan skrivit om den i höstas. Och det är inte Diana Gabaldons böcker hur mycket jag än uppskattar dem.

Hear no evil

May 17th, 2010

Chauffören som körde mig hem efter jobbet var snäll och ignorerade att han först skulle köra hem kvinnan som satt i baksätet. Det skulle vara en omväg för oss alla. Själv mår jag väl inte så där jättebra just nu (tinnitus, bältros och besvär med ögon och ben). Därför satt jag mest och blundade och lyssnade till konversationen i bilen.

Kvinna: - Ska du köra han först?
Chaufför: - Ja.
Kvinna: - Var bor han då?
Chaufför: - Där, i... Olskroken.
Kvinna: - Bor han själv?
Chaufför: - Ja.

Alltså. 1) Varför inte fråga mig? 2) Hur visste chauffören att jag är enastående ensamstående?

Egentligen förstår jag kvinnans sista fråga. Hon bor själv i särskilt gruppboende för utvecklingsbegränsade personer. Så det imponerade väl på nåt sätt. Och frågan verkade viktig.

Nåja. Det är ganska skönt att få sitta ostörd i bilen till/från jobbet. Men måste man diskutera mig?

30-dagarsutmaningen, dag 3

May 16th, 2010

När jag nu går in på tredje dagen av 30-dagarsutmaningen kan jag bara konstatera att där finns likheter med gårdagens tema. Temat blir mysticism.

Dag 3: Ditt favoritprogram på tv.

Just nu har jag inget favoritprogram på tv. Jag har haft. Låt mig rangordna:

1. Millennium (tre säsonger 1996-1999).
2. Alias (fem säsonger 2001-2006).

Båda dessa tv-serier handlar om konspiration och mysticism. Det tilltalar mig. Jag har nog alltid gillat det. Serier som är för verklighetsnära ger mig inget. De kittlar inte min fantasi.

Min fascination för det som är lite ockult, kanske även lite scifi- och fantasyinspirerat har som sagt alltid följt mig. En gång i tiden hade jag en delsida kring hur min världs- och trosuppfattning såg ut, och där beskrev jag mycket egna erfarenheter kring just det ockulta. Men nu var det tv-program jag skulle skriva om.

Där finns en del tv-program (serier) som jag följer. De kommer inte upp på min lista över "favoriter", men jag ser mönstret.

- Lost.
- Days of our lives.
- SGU Stargate Universe.
- True blood.
- The Vampire Diaries.

Det ockulta. Det spektakulära. Bättre än den tråkiga och grå vardagen. Varför skulle jag vilja se sånt på tv?

30-dagarsutmaningen, dag 2

May 15th, 2010

Dag 2 lyder 30-dagarsutmaningen:

Dag 2: Din favoritfilm.

Under många år har min favoritfilm varit The Shawshank Redemption, eller Nyckeln till frihet på svenska.

Hur bra filmen än är så har den halkat ner på en andra plats. Min favoritfilm sedan något år är istället:

Constatine bygger på en serietidning (i motsats till Nyckeln till frihet som är skriven av Stephen King). Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Constantine. Demoner, änglar, djävulen och religiös mysticism i osalig blandning. Huvudrollen spelas av Keanu Reeves (precis som min tredje favoritfilm: The Matrix). Skillnaden är att de minnesvärda rollerna i Constantine spelas av Tilda Swinton, Pruitt Taylor Vince (han har nystagmus, precis som jag) och Peter Stormare (i rollen som Satan, vilket han gör otroligt bra). Detta är en film där man upptäcker nya nyanser i handlingen varje gång man ser om den. Förutom att jag är intresserad av den fiktionära mysticismen, så gillar jag också filmens väldigt mörka ton. Både bildmässigt och innehållsmässigt. Det är helt enkelt en film som tilltalar mig väldigt mycket. Min favoritfilm.

I näsan kanske?

May 14th, 2010

Facebook kan man knuffa på vänner. En onödig funktion, men den finns och används ganska flitigt.

Under kvällen har jag installerat en ny webbläsare - Flock. Den går att koppla ihop med olika sociala medier så man inte missar något på ett ställe bara för att man är på ett annat.

Facebookknuffen har en märklig översättning i Flock.

30-dagarsutmaningen, dag 1

May 14th, 2010

Det är dags för mig att besvara listan från 30-dagarsutmaningen.

Dag 1: Din favoritlåt.

Min första tanke är att det är omöjligt. Jag förverkar låtar på löpande band. Det som är bra i dag håller inte i morgon. Några guldkorn stannar kvar, men är de egentligen favoriter? Är där verkligen en låt som är så mycket större än andra? När jag pratar om guldkorn så innebär det bara att jag kan återvända till gamla låtar, men bara om jag är i rätt sinnesstämning vid tillfället för en specifik låt.

Jag har verkligen funderat. Och jag funderar fortfarande. Snabbt spelar jag i mitt minne upp alla låtar jag någonsin hört. Är där någon som sticker ut? Jo, faktiskt. Kanske inte det man hade tänkt sig.

[youtube]iSw7CcAXPWk[/youtube]

[youtube]A9eAKcE0Mnc[/youtube]

[youtube]bTvJdpkdLiw[/youtube]

[youtube]yftOy8kz7aE[/youtube]

[youtube]AwUZVkKfE70[/youtube]

[youtube]VzV9QExGFQs[/youtube] (Inte officiell video)

[youtube]Xy-wRlC8qg8[/youtube] (Inte officiell video)

En annan favorit som inte finns på YouTube är Fredrik Kempes Jerusalem, men den finns på Spotify.

Ett urval. Ingen är bättre än den andra då det hela handlar om sammanhang.

Självklart har jag favoritlåtar utav i dag. Men de känns inte relevanta då jag inte vet om de kommer att förbli favoriter.

30-dagarsutmaningen

May 13th, 2010

Under 30 dagar, men början i morgon, ska jag besvara följande lista. Den är bitvis svår, misstänker jag. Dock ska jag göra ett försöka.

Listan är på engelska i sitt ursprung och min översättning kanske inte är den bästa. Dag 15 vet jag inte hur jag ska översätta då frågan i original lyder ”A fanfic”. Betydelsen är av ett konstnärligt ursprung där upphovsmannan/-kvinnan inte står bakom att t.ex. en påhittat karaktär i en bok dyker upp i ett annat sammanhang. Fanfic är förkortning av fan fiction.

Dag 1: Din favoritlåt.
Dag 2: Din favoritfilm.
Dag 3: Ditt favoritprogram på tv.
Dag 4: Din favoritbok.
Dag 5: Ditt favoritcitat.
Dag 6: Det du känner för att skriva om.
Dag 7: Ett foto som gör dig glad.
Dag 8: Ett foto som gör dig arg eller ledsen.
Dag 9: Ett foto du tagit.
Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.
Dag 11: Ett foto på dig som nyligen tagits.
Dag 12: Något som kittlar din fantasi.
Dag 13: En skönlitterär bok.
Dag 14: En faktabok.
Dag 15: Fanfiction.
Dag 16: En låt som får dig att gråta (eller nästan).
Dag 17: Ett konstverk (teckning, målning, skulptur etc).
Dag 18: Något som kittlar din fantasi.
Dag 19: En förmåga/talang du har.
Dag 20: En hobby som du har.
Dag 21: Ett matrecept.
Dag 22: En webbsida.
Dag 23: En YouTube-video.
Dag 24: Något som kittlar din fantasi.
Dag 25: Din dag, utförligt beskriven.
Dag 26: Din vecka, utförligt beskriven.
Dag 27: Nuvarande månad, utförligt beskriven.
Dag 28: Senaste året, utförligt beskriven.
Dag 29: Hopp, drömmar och planer för nästkommande 365 dagarna.
Dag 30: Något som kittlar din fantasi.

Dämpat

May 13th, 2010

Nu gick luften ur mig. Fullständigt och totalt. Se, det hade varit bättre om jag inte tagit semester i dag!

Dagen är lite obehaglig. Förutom att det känns bakvänt att inte arbeta, så är det så tyst överallt. Inte trodde jag att världen skulle stanna upp så totalt denna meningslösa helgdag som ingen uppmärksammar annat än att den innebär att fredagen blir en klämdag med möjlighet till långledigt.

Det som också dämpar dagen är att det är mulet och vindstilla. Kylan gör att ingen verkar gå ut i dag (jag har varit ute - det var ensamt). Totalt sett så känns dagen olycksbådande. Känslan är obehaglig.

Inte blir saker och ting bättre av att det är torsdag. Torsdagar för mig är värk i hela kroppen efter att suttit stilla i fjorton timmar dagen före.

Längtar till måndag. Arbete stärker kropp, sinne och moral. Vila ger värk och hjärnan mjuknar och skrumpnar ihop. Jag är understimulerad.

Nåja. I kväll kommer helggästen.

Babel

May 12th, 2010

Discshop gör reklam i dagspressen att de nu säljer Babels hus från tidigt 80-tal som dvd-film. Självklart nappade jag. Anledningen beror på att jag nu läst flera rapporter på universitetet angående den effekt som tv-serien fick beträffande den svenska sjukvården. Jag minns lite vagt tv-serien och hur deprimerande den var. Då, i min gröngröna ungdom, förstod jag inte samhällskritiken med den opersonliga vården, där patienter inte hade rättigheter utan behandlades som objekt, utan möjlighet till insikt i den vård de fick. Efter att tv-serien sänts skedde ganska drastiska förändringar i vården, främst på omvårdnadssidan. Det ledde också till lagändringar och omfattande utredningar.

Rent historiskt är PC Jersilds skildring ett tidsdokument som jag tror alla bör känna till, särskilt om man arbetar inom vården. Den insikt jag själv fått av att läsa historiska dokument och rapporter, är hur hårt och fort pendeln slår fram och tillbaka inom svensk (och västerländsk) sjukvård. Här tror jag att alla förlorat överblicken och tror att vi gör ständiga framsteg, förbättrar villkor för både patienter (och anhöriga) och personal. Nja, säger jag. Fokus flyttar ständigt. Just nu är det två saker som styr vården i landet. 1. Kostnadseffektivitet, och 2. Patienträttighet. Självklarheter tycker många. Mycket p.g.a. att det är på modet. För bara ett par år sedan gällde prestationsersättning (gör mycket och onödigt, få mycket skattemedel) och en maktfullkomlig läkarprofession som inte lyssnade på politiker eller administration (ekonomer). Kompromisserna har bl.a. varit att chefer inom vården är läkare, för då tvingas de lyssna på kollegor, ekonomer och politiker. Och numera också på patienters intresseorganisationer. Det man också kan komma ihåg är att på 60-talet fanns det inget samarbete mellan sjukhus och primärvård. Olika lagar gällde. Staten var huvudman. Så allt ändras hela tiden och man glömmer det som varit. Och allt det som varit är högst väsentligt med tanke på hur det är i dag och hur det blir i framtiden. Historien påverkar oss. Och Babels hus är ett tidsdokument. Det ska bli kul att nu få återuppleva det hela och se utvecklingen fram tills i dag. Under mina 18 år i vården har precis allt ändrats.

När börjar ledigheten?

May 12th, 2010

Fråga mig inte vad jag håller på med. Jag har ingen aning. Tiden flaxar förbi mig lika snabbt som lönen hinner passera mitt konto.

Till min förvåning är jag nu ledig några dagar. Därför måste jag blicka ut över kommande veckor.

Vecka 20: Fem arbetsdagar varav två av dagarna är enbart möten.
Vecka 21: Tre arbetsdagar varav två av dagarna är enbart möten.

Fem möten på åtta dagar. Allt är sig likt. Det är väl därför dagarna flyger förbi. Inget gör mig så stressad eller så upptagen som alla möten. Förberedelserna inför dessa möten är omfattande. Dessa möten tar i sig också tid. Efterarbetet är nästan lika omfattande som förberedelserna. Som jag sagt tidigare så förekommer väl möten på de flesta arbetsplatser men i mitt fall är det extremt. Jag har svårt att komma ihåg vad jag säger på vilka möten. Jag ska dra ungefär samma information på alla möten men får anpassa det efter vilka som är övriga mötesdeltagare. Och i allt detta har jag ett ordinarie arbete att sköta men som jag backar ifrån mer och mer. Jag har fått börja prioritera och tyvärr (eller tack och lov) så går alla möten före.

Frågan är om jag nu kan släppa tanken på jobbet i fyra dagar. Jag är så insnöad.

Överambitiös

May 11th, 2010

Här sitter man och har det lugnt och skönt. Med uppdragna ben i soffan, med en sovande katt bredvid sig, en god juridikbok att läsa (hälso- och sjukvårdslagen med kommentarer). Då! Kommer jag på att jag ännu en kväll får panikblogga. Varje år har jag som mål att se om jag lyckas göra en uppdatering varje dag. Ifjol tror jag att jag missade en eller två dagar. Den våndan gnagar fortfarande i mig.

Hastigt och lustigt har jag bestämt mig för att ta ut en semesterdag. Jag insåg att jag har råd med att offra en semesterdag för att få en sammanhängande ledighet i veckan. Särskilt som jag får övernattningsgäst under dagarna fyra.

Snart är det sommarsemester. Det är inte ens tio veckor dit. Sex veckors ledighet känns tilltalande. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska tillbringa min semester. Några av helgerna går jag in och jobbar (det gör att jag får längre semester). Jag få besök i ett par dagar i sommar. Men där är en sak som jag kanske måste göra, jag har inte bestämt mig. Jag har en omtenta i höst som jag kanske behöver plugga inför. Om jag gör omtentan. Även om utbildningen ännu inte är över, samt att jag ännu inte haft min sluttenta, så har jag klarat utbildningen. Två av fyra tentor är klara där jag är godkänd. Det räcker. Samtidigt irriterar det mig att lämna något ouppklarat. Så känner jag mig själv så lär jag sitta och läsa in 1 200 sidor på nytt. Som jag trots allt klarade på tentan men föll på räknetalen. Som vi varken skulle kunna, veta eller få på tentan.

Jo, på tal om semester. Undrar om jag inte ska ta semester i jul för förta gången på tio år. Som sagt har jag råd med semester sedan jag fick extra semesterdagar enbart genom att fylla 40. Eller så sparar jag semesterdagarna till nästa år. Eller så börjar jag med arbetstidsförkortning genom att ta ut timsemester. Möjligheterna är många. För när jag tänker efter så har jag arbetat enormt mycket de sista tio åren och inte varit ledig mer än under sommartiden. Somrar där jag, precis som i år, inte har sammanhängande ledighet då jag arbetar mina eller andras helger. Och vad jag vet så har jag den lägsta frånvaron då jag sällan är sjuk. Är jag sjuk så är det aldrig heltid.

Representativt

May 10th, 2010

Nu förstår jag varför arbetssökande inte får några tjänster via arbetsförmedlingen. Med tanke på vad de har på sin hemsida.

Bilder

May 10th, 2010

Fortfarande finns det inte så mycket att säga. Det får bli några porriga bilder istället.

Gazzy tvättar sig på sin nya sammetsröda kudde.

Gazzy med husse på samma bild. Med ryggen vända mot varandra.

Spårvagnarna går nära mitt sovrumsfönster. Endast torget utanför skiljer oss åt.

Helgslutet

May 9th, 2010

Sent varje kväll, precis före sänggående, inser jag panikartat att jag inte bloggat. Ännu en sådan kväll. Anledningen till det hela beror på att jag inte har något att säga. Jag har haft en orolig helg med Gazzy som inte varit så pigg. Varför vet jag inte riktigt, men det är något som kommer varje vår. Hon blir apatisk, vill inte bli störd, man får inte komma nära henne. Ålderdom? Årstiden? Hon har ett fult sår på halsen efter att ha kliat sig till vansinne efter en matallergichock för en dryg månad sedan (kyckling). Jag försöker lindra, jag försöker finnas i hennes omedelbara närhet, jag försöker hålla koll på henne.

Just nu verkar hon pigg (om man bortser från att hon sover) eftersom hon ligger på skrivbordet bredvid datorn. I 2-3 dygn har hon gömt sig på golvet i ett hörn. Men hon har hela tiden ätit, druckit, gjort sina behov utan besvär. Så kanske jag inte behöver ha ångest när jag i veckan sitter på jobbet?

Självklart är jag orolig. Hon börjar bli gammal och är seniorkatt. Men som sagt, jag har koll på henne. Tidigare år har jag ringt veterinären så jag vet hur jag ska bete mig. Men jag är inte mindre orolig för det. Just nu känns det okej. Läget är under kontroll.

Tillbakablick

May 8th, 2010

Följande skrev jag 2001:

Enda sorgen jag kan känna är att jag inte kan vara spontan eller impulsiv. Allt kräver största planering, som att resa bort då jag har sprutorna (bromsmedicinen) att tänka på som ständigt ska förvaras kallt. Sedan finns där det där om mitt privatliv. Jag planerar inte leva ensam resten av mitt liv, och frågan är om en eventuell partner kan leva med min sjukdom som periodvis kan vara jobbig.

Till stora delar stämmer det fortfarande. Tyvärr.

Möjligen skulle jag formulerat det annorlunda i dag. Det enda som stämmer ordagrant är första meningen. Ändå är det inget som hindrar mig, som gör att jag undviker eller hoppar över något. Som sagt kräver allt planering och det kan ta väldigt lång tid. Där är så många pusselbitar som ska falla på plats.

Ångvält?

May 7th, 2010

Hur orkar jag? Det är en fråga jag ofta får av olika personer. Svaret är väl att jag inte tänker. Jag tänker inte på det, jag tänker inte på svaret och jag tänker inte på konsekvenser. Jag har helt enkelt inte tid.

Mitt arbete betyder inte allt, men där finns delar som både motiverar och engagerar mig. Saker som jag tycker är både intressanta och angelägna. Möter jag motstånd ökar det enbart min envishet till att göra mer och bättre ifrån mig. Jag ger mig aldrig, jag ger aldrig upp. Envisheten har inga bortre gränser.

Min arbetsvecka om 30 timmar blir ofta betydligt mer. Fritiden går åt till att förbereda föreläsningar (skriva powerpoint), läsa in mig på nyheter, fördjupa mig och repetera gamla kunskaper. Ett fritidsintresse som är arbetsrelaterat.

Utöver detta läser jag halvfart på universitetet. Jag kan inte påstå att jag lägger ner mycket tid på det, då jag enbart räknar den fysiska tiden i skolan. Hemstudier förekommer och det är mycket som ska läsas in. Det enda jag kan säga är att jag inte behöver läsa mycket eller ofta. I princip räcker det att jag håller i en bok så kan jag dess innehåll. Nä, kanske inte, men nästan. Jag är en snabbläsare där mycket fastnar direkt i minnet.

Är jag ledig en dag så sover jag. När jag arbetar eller pluggar får jag inte ihop ens fem timmars sömn per dygn. Ett par timmar varje dag är resor. Sedan har jag ett hushåll att sköta. Ett nätliv. Lite tv-tittande. Jag har fullt upp.

Tydligen håller jag ett högt tempo. Något som jag tror att vi alla gör. I mitt fall anses det anmärkningsvärt bara för att jag ett funktionshinder i form av ms. Även om det begränsar mig i vissa avseenden, så förstår jag inte varför jag skulle slå av på takten.

Mest upprörd är väl min läkare. Jag ska ta det lugnt. Jag ska vila. Jag ska inte överanstränga mig. Min ms kan förvärras. Jag är fullt medveten om detta. Det jag protesterar mot är just att slå av på takten. Mår man bättre av att bli fullständigt passiv? Då förlorar jag istället den mentala stimulansen och den fysiska förmågan som jag ändå inbillar mig upprätthålla genom att inte bara sätta mig ner och ge upp. Det känns så. Att ge upp och gå under av en sjukdom som jag ändå inte kan påverka då den är nyckfull och lever sitt eget liv oavsett vad jag gör. Livskvalitet för mig är att försöka leva. Slår jag ner på takten och blir passiv händer ingenting. Jag blir inte friskare. Jag blir inte botad från något.

Det som är lätt att glömma är att jag inte gör något som jag inte själv vill till hundra procent. Jag gör inget som jag finner vara onödigt. Jag prioriterar. Jag gör ständiga och väldigt medvetna val. Ibland drar jag i handbromsen, men bara tillfälligt.

Vill jag för mycket? Gör jag för mycket? Kanske det är så, men jag blundar inte för verkligheten. Tvärtom så är jag mycket medveten om verkligheten. Min verklighet. Möjligheter och begränsningar.

Hur orkar jag? Genom att göra.

Det är inte okej

May 6th, 2010

När man har färdtjänst anser jag det inte vara okej med följande:

  • Utebliven bil kommer 30 minuter för sent trots påtryckning.
  • Jag lämnas 15 minuter efter absolut senast framme-tiden.
  • Chauffören frågar om han inte kan släppa av mig på andra sidan gatan där det inte finns övergångsställen och där man ska korsa fem körfält plus två buss-/spårvagnsfiler.

Det finns en anledning till att man får färdtjänst beviljat.

Ändå råkade jag ut för ovan under hemfärden från jobbet.

Dock kan jag trösta mig med mitt Ellospaket. Lite nya gardiner till sovrummet.

Hets

May 5th, 2010

Plötsligt gick brandlarmet på universitetet en halvtimme innan föreläsningen skulle börja. Paniken spred sig och folk utrymde lokalerna. Utom jag som lugnt satt kvar. Arbetar man inom offantlig förvaltning där det ständigt är test av brandlarm, utan eld, så är man luttrad. Och man får inte använda hiss om det brinner. Jag var inte så pigg på att leta mig ut för att sedan klättra uppför trapporna igen.

Det märkliga var att brandlarmet inte utlöstes i lokaler eller korridorer, men i trapphuset. En tavla kunde berätta att det brann i huset jag satt i, samt i grannbyggnaden. Luftkonditioneringen var igång och jag kände ingen brandrök. Av den anledningen satt jag lugnt kvar.

Efter några minuter kom det en branddykare. Han tittade på mig, sa inget och gick igen. Nä, inget tydde på att det brann. Då kom min lärare (från våningen ovanför) och vi gick lugnt in i klassrummet (vi halvfinnar är av ett segt släkte som inte hetsar upp oss i onödan). Efter en halvtimme släpptes mina klasskamrater in som av rädsla stod utanför byggnaden och befarat att jag brunnit inne.

Eftersom det inte brann kunde vi ha vår föreläsning som planerat. Och jag ses nu som väldigt cool.

Svenska för inhemska

May 4th, 2010

Googlar man ”skillnaden mellan de och dem” får man resultatet ”ungefär 4 340 000”. Därför torde det vara onödigt av mig att förklara skillnaden. Ändå tänker jag göra det.

Rent grammatiskt ingår detta under determinativa pronomen. Skillnaden mellan de eller dem är följande:

De = subjekt.
Dem = objekt eller efter preposition.

Behöver jag förklara vad subjekt, objekt och preposition är? Okej.

DE
Subjekt svarar på frågan vem, vad eller vilka som gör något (gör, eller vad som sker = predikat).

DEM
Objekt kan delas in i ackusativobjekt och dativobjekt. Ackusativobjekt svarar på frågan vem, vad eller vilka tillsammans med subjekt och predikat. Dativobjekt svarar på frågan åt, för, till, från vem eller vilka. Byt ut vem och vilka med dem. Här kommer man in på prepositionerna.

DEM
Prepositionerna är bland annat av, bakom, bland, bredvid, efter, enligt, framför, från, före, genom, hos, i, ibland, inom, i stället för, med, med anledning av, mellan, mot, nedanför, om, omkring, ovanför, ovanpå, , på grund av, sedan, till, ur, under, utan, utanför, vid, åt, över.

Glasklart! Själv är jag utav en slarvig natur, men ska nu bättra mig sedan jag skrivit om vad regelverket säger.

Antagen

May 4th, 2010

I december ska jag gå en tredagarskurs. Jag fick detta bekräftat i dag. Glad, tacksam och vettskrämd.

Om jag skulle ta och utveckla det lite mer än så. Kursen (privat) är en fortsättning på tidigare högskoleutbildning och ställer ganska höga krav på sina deltagare. Till exempel ska jag besvara skriftliga test som ska skickas in före kursstart. Jag är redan antagen, så det gör ingen skillnad vad jag kan förstå. Vidare ska jag skicka in skriftligt material från min verksamhet där jag ska kommentera innehållet. När det är dags för själva kursdagarna (sammanhängande) ska allt användas vid grupparbeten. Utöver detta är där föreläsningar. Det enda jag inte vet just nu är om jag ska genomgå ytterligare någon form av tentamen.

Kursen är avancerad. När andra i jobbet åker på kurs inbillar jag mig att det mer är av en underhållande karaktär. Men så kostar ju min kurs cirka 26 000 kronor. Innehållet är angeläget och det är bra att man får valuta för summan samtidigt som det ställer krav både på mig och på kursansvariga. Och jag behöver kunskaperna i mitt vardagliga arbete.

The job job

May 3rd, 2010

Blev det lugnare i dag efter arbetshelgen? Inte alls! Jag fick släppa allt och göra en akututryckning. Även om jag ändå kunde gå lite tidigare har jag sedan under kvällen fortsatt att tänka på allt jag varit med om under dagen. Så i kväll har jag uppdaterat jobbets intranätsida hemifrån samt mejlat elva kollegor. Ingen vila, ingen ro! Jo, nu. Nu kan jag andas ut. Istället är det dags att plugga inför nästa föreläsning på universitetet. Så... ingen vila, ingen ro. Jag flyttar bara fokus.

The job

May 2nd, 2010

Efter cirka 200 arbetshelger och tio år börjar det bli kämpigt. Ändå har inte tröttnat på att jobba schema. Aldrig mer än tre dagar finns jag på jobbet, sedan är det någon fridag innan nästa arbetspass. Men helgerna är jobbiga. Anledningen är teknikens framsteg som gör att jag inte fysiskt finns på den arbetsplats jag jobbar för. Det innebär också att jag inte träffar en människa under hela dagen.

Med andra ord så blir jag väldigt trött. Där finns inga naturliga avbrott där man träffar andra människor. Istället sitter jag inlåst (jo, jag är inlåst) där jag ständigt stirrar på en datorskärm där något kan hända som gör att jag måste skriva något urakut. Det gör mig fruktansvärt sömnig och irriterad. Men jag fortsätter att uthärda. Trots allt så motsvarar mitt ob nästan en extra månadslön varje år.

Om jag behöver pengarna? Njae. Nej. Jag är bara sniken och tycker att grundlönen är så dålig att det kompenseras av ob. För det är så att jag inte arbetar fler dagar per år än andra med min tjänstgöringsgrad. Tvärtom. Obekväm arbetstid gör att man får jobba färre timmar. Mina 30-timmarsveckor är i praktiken 28 komma någonting.

Jag måste säga att tekniska framsteg har lett till försämringar vad gäller mitt arbete. Stillasittande. Total avskärmning. Krånglande teknik. Just i dag känner jag mig ganska less på allt. Och i morgon är det åter dags för en arbetsdag. Skillnaden då är att jag inte är ensam eller inlåst.

Tankarna

May 1st, 2010

Årets märkligaste dag. Redan från början var det lite märkvärdigt. Både min morbrors och fars födelsedag*. Ja, det märkvärdiga i det hela har jag skrivit om förr. Om då min mormor dog hemma hos mig och mina föräldrar under min fars födelsedagsfirande. Hon skulle egentligen åkt vidare till sin son för att också fira honom, men hon kom aldrig så långt.

Jag tänker på min far. Det är väl egentligen det den här dagen betyder för mig, men totalt sett betyder 1 maj flera saker.

Min far skulle fyllt 71 år i dag.
Min morbror fyller 76 år i dag.
Min mormor dog för 22 år sedan i dag.

Ska jag vara ärlig så tänker jag på dem alla. Det är väl det som är meningen med dagen.

Nej, min far är inte också min morbror - uppfattar ni det som en felsyftning har ni grava problem.