Archives for: January 2011

Skit samma

January 31st, 2011

Precis som i går är jag lite gnällig. En lång arbetsfas har den inverkan. En del saker spädde på, som andras gnällighet. När jag ändå nämner jobbet så kan jag berätta att jag nu sökt en tjänst för femte gången. Ja, med brasklappen att jag är intresserad men inte vill vara ett sistahandsval. Jag är inte jättesugen på tjänsten just p.g.a. av fyra tidigare avslag*. På något sätt borde man kanske nu inse att ingen vill behålla tjänsten då ingen egentligen varit så motiverade. Jag har varit motiverad. Men nu? Tveksamt. Min intresseanmälan är egentligen mer av naturen "jag vill bli tillfrågad men ska då fundera på det", samtidigt som jag nu också har en lång kravlista med förutsättningar som måste uppfyllas.

Universitetsstudierna går trögt just nu. Mycket på grund av det jag skrev i går - jag har arslet fullt på jobbet. Jag väntar på att göra en omtenta (jag gjorde aldrig ordinarie tenta p.g.a. tidsbrist), om den nu blir av. Skolan är märkligt inkompetenta och jag tror inte omtenta erbjuds då de som gjorde ordinarie tenta alla klarade den. Alternativet är att jag får lästa om kursen nästa höst, för jag kommer inte att vara behörig till mitt tredje år om jag inte får göra omtentan. Samtidigt är jag inte så jättesugen på det här heller, för jag har tillräckligt omkring mig. Eftersom jag inte har något mål med studierna så behöver jag inte skynda.

Det var som sagt gnälligt från annat håll också i dag. Plötsligt var min ommöblering inte populär trots att jag själv var så enormt nöjd med den. Jag saknar glada, engagerade och positiva människor. Mer (seriöst) lättsinne åt folket!

Nåja. Jag flexade ut några timmar tidigare och är nu ledig ett par dagar. Det har jag gjort mig förtjänt av.

* Jag har varit lovad, varit utsedd efterträdare, föreslagen av andra o.s.v. Det har fallit på att jag 1) är oumbärlig med nuvarande och tidigare arbetsuppgifter, 2) inte varit sjuksköterska (vilket är en nackdel i sammanhanget) och 3) varit brutalt ärlig och inte alltid populär ja-sägare.

Söndagsgnäll efter lång vecka

January 30th, 2011

Då har man arbetat sex dagar à åtta timmar den här veckan. Det betyder att jag arbetat 18 timmar mer än vad mitt grundschema tillåter. Och i morgon börjar en ny arbetsvecka. På grund av personalbristen har jag fått stuva om rätt rejält i mitt arbete, d.v.s. fått släppa allt, och börjar nu känna panik över att mina ordinarie arbetsuppgifter ligger och jäser. Har jag tur så får jag under några timmar under morgondagen ta itu med det mest akuta. När jag kan återgå fullt till ordinarie arbetsuppgifter? Jag vet inte. Det lär dröja 4-12 månader till, om man ser till hur svårt det var att rekrytera sist. Det som kan kännas lite orättvist är att den tjänst jag ersätter får 4 000 kr mer per månad än vad jag har. Så varför söker jag inte den tjänsten? Tack, jag har fått erbjudandet, men jag föredrar mer avancerade arbetsuppgifter (mitt ordinarie arbete). Vilket i sig är konstigt - om jag har den mest avancerade tjänsten med största ansvaret och mest utbildning i bagaget, varför får jag inte bättre betalt? Det har jag frågat mig många gånger.

Min bibel:

Fem år

January 29th, 2011

Det var inte så jobbigt som jag befarade.

I dag är det fem år sedan min far dog*. Vi hade ett on/off-förhållande - han var väldigt on och jag var väldigt off. Av många anledningar. När han drabbades av lung- och levercancer (samt perforerad tarm plus stopp i halskärlen, allt på en gång) försökte jag vara närvarande, vilket inte var så lätt**. Det blev mycket telefon, både med honom men också med diverse läkare (som ringde mig eftersom de kände mig då jag jobbat med dem). Jag var inte närvarande när han dog. Det kom oväntat snabbt, prognosen var tre månader från diagnostik men det tog bara två månader. Om den där månaden gjorde någon skillnad? Nej, inte egentligen. Men det är stor skillnad på två och tre månader när tiden är så begränsad.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vad jag tänker vet jag inte riktigt. Det handlar inte om minnen, saker som vi gjort eller sagt. Jag tror istället att jag tänker på hans bakgrund som finskt krigsbarn och hans uppväxt samt den enorma kunskapslucka jag har av hans vuxna liv från tiden innan jag föddes.

Vårt sista samtal. Det är märkligt, för jag kom tänka på det först nu. Att jag egentligen inte minns så mycket. Han blev hastigt och lustigt utskriven från sjukhuset ett par veckor innan han dog, till ett palliativt boende. Då fick jag kasta mig på tåget, åka ner och flytta en del möbler och personliga saker från bostaden till det palliativa boendet. När sjuktransporten kom med honom väntade jag i hans iordningställda rum. Han var trött och medtagen och vi pratade. Det enda jag minns var att han ställde frågan om jag hade något jag ville fråga honom innan det var för sent. Nej, jag hade ingen fråga. Det kändes meningslöst. Skulle jag skuldbelägga honom, eller rättare sagt om han skulle misstolka och få den uppfattningen? Jo, han var orolig för mig. Om jag verkligen skulle klara mig. Jag förstår hans ångest och utsträckta hand. Efter vårt samtal hade jag bråttom med tåget hem igen, eftersom jag inte kunde ta ledigt mer från jobbet. Vi tog aldrig farväl, och det låg väl inte för oss. Vi hade ingen nära känslomässig relation där vi visade omtanke genom beröring eller ord. Därför kändes vårt farväl mer som att glida ifrån varandra. Det är svårt att beskriva. Det var tafatt. Menlöst. Intetsägande. Upplöst.

Det är först nu när jag skriver detta som jag verkligen tänker i det hela.

Han dog några månader före sin 67-årsdag. Fem år har gått. Jag borde tända ett ljus.

* Han har meddelat sig.

** Avstånd 30 mil, ingen kattvakt och ett arbete att sköta.

Många år blir det

January 28th, 2011

En bloggutmaning från ABolin.

1 – Hur länge har du bloggat?
Jag började den 15 februari 1999. I bloggosfären är jag seglivad.

2- Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Numera skippar jag att besöka bloggar, jag läser endast de som finns i mitt rss-flöde. Det är 43 stycken.

3 – Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
Alla är dagboksbloggar förutom 5 % (2 av 43). En om ms och en om amerikansk politik.

4 – Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
De senaste tio år har ingen sagt något, men i början fick jag höra att skillnaden var väldigt stor.

5 – har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
I början var dagboken väldigt intern eftersom jag hade få läsare och jag visste vilka de var. Numera är jag väldigt privat om det rör relationer till andra som inte figurerar på nätet.

6 – I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Inte alls. Däremot ger jag mig själv bekräftelse genom att formulera tankar som annars skulle förbli osorterade. Jag får lite insikter av att både skriva och läsa mig själv.

7 – Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, hinkvis. URL-folket har blivit IRL-folk och kontakten sköts i dag genom Facebook.

8 – Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Det är skadligt. Folk har förlorat i förtroende (t.ex. fått sparken) genom att skriva sanningar andra tolkar som lögn (förtal). Till viss del tär det också mentalt om man inte kan handskas med respons från okända.

9 – Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Jag skulle vilja vara mer öppen och uppriktig. Jag har begränsat mig vilket inte var mitt ursprungliga syfte. Men jag har lovet eftersom det funnits oönskade effekter av det jag skrivit.

10 – Tror du au fortfaranade bloggar om två år?
Konstigt vore det väl annars, med tanke på att jag är inne på mitt tolfte år. Dessutom har jag mitt domännamn registrerat till 21 november 2014.

Jag tvingar ingen till att besvara ovan utmaning.

En daglig kamp

January 28th, 2011

Dagbok 2001-06-23:

Mitt nya skrivbord har äntligen kommit på jobbet. Ett elektriskt höj- och sänkbart.

Det är lite kul. Skrivbordet har jag släpat runt och står nu på sin femte plats. Jag har varit noga med att se till att ha med mig skrivbordet vart jag än placerats. Varför vet jag inte riktigt, eftersom där alltid funnits elektiska höj- och sänkbara skrivbord där jag placerats. Skillnaden är kanske att mitt skrivbord är stort och jag behöver avlastningsyta i motsats till kollegorna som enbart använder sina datorer. Det klagas en del. Som över att jag har så fruktansvärt många pärmar. Och böcker. Och pappershögar. Tja, jag kan inte hjälpa det. Hade de haft samma arbetsuppgifter som jag, hade de också drunknat i pärmar, böcker och papper.

Det är tröttsamt med alla kommentarerna. Eller pikarna. Eller avundsjukan. Eller vad det nu handlar om. Ännu mer tröttsamt är det att jag inte har ett eget rum och att jag inte har tillräckligt med förvaringsutrymmen. Eller att jag inte kan få sitta själv och ostörd. Eller att jag bara har en besöksstol.

I tio år har jag varit lovad eget rum. Det lär aldrig hända. Motiveringen är att jag inte arbetar heltid och då ska man inte ha eget rum. Jag har nog aldrig hört något så dumt. Någonsin.

Jag får väl vara nöjd och tacksam över mitt skrivbord.

Närsynt

January 27th, 2011

Heldag med statistik i Excel och sammanställning i PowerPoint. Jag var så inne i detta att jag vid flera tillfällen (tre gånger) fått hälla ut kaffet som blivit kallt. Det har aldrig hänt tidigare. Att jag varit så engagerad att jag glömt kaffet. Några raster har jag inte hunnit med i fikarummet, för där hade jag kanske hunnit få i mig lite hett kaffe.

I morgon har jag veckans enda fridag. Det är lite trist, för hela dagen är uppbokad och jag vill så gärna få sova ut. Nåja, kanske på tisdag. Eller onsdag. Eller söndagen efter det. Någonstans ska jag få in en sovdag. Det kändes lite lätt depressivt i morse då jag gick och Gazzy inte ens orkade lyfta huvudet från sängen när jag sa hej då.

Jag tror Gazzy har lärt sig ett ord. Vatten. Säger jag vatten springer hon till sin vattenskål. Okej, hon kan ordet slampa också. Säger jag det till henne slår hon ilsket med svansen. Eller ännu oftare, svänger lite kokett på svansen och går sin väg.

Snart halvvägs i första halvlek

January 26th, 2011

Tredje arbetsdagen. Redan nu börjar det kännas drygt att jobba de där 7 av 8 dagarna. Kanske för att jag har för mycket att göra. Inte blir det bättre sedan, för då tar mitt schema en annan vändning. Den där jag arbetar varannan dag och är ledig varannan dag, under en veckas tid.

Jag saknar kontinuitet. Jag vill ha en jämnare fördelning av arbetsdagar kontra vilodagar. Mitt grundschema, och tillika rehabiliteringsåtgärd, säger att jag ska arbeta tre dagar, sedan vara ledig ett par dagar. Det, är kontinuitet. Som fungerar och som jag mår bra av.

Vems är du skulden till schemaändringen? Jag själv. En nödlösning som är en konsekvens av att jag för ett par veckor sedan fick vinterkräksjukan. Den förlorade arbetstiden ska nu tas igen. Jo, jag var sjukskriven och det är inte arbetstid jag ska jobba ifatt. Det är utförandet av arbetsuppgifter som jag ska försöka komma ifatt.

En annan sak. En förfrågan kom ut i dag om en ledig arbetsuppgift. Något som jag i flera år anmält mig till men alltid fått avslag på. Motiveringen är lite oklar till mina ständiga avslag. Jag har hört olika varianter. Som att jag redan har tillräckligt med specialuppdrag och andra måste få chansen. Nu har den fjärde avsagt sig uppgiften, så hur många chanser ska andra få? Jag har visat intresse och varit utsedd efterträdare av de som avsagt sig uppgiften. Men den här gången kommer jag inte att flagga för mitt intresse. Man borde vid det här laget förstått att jag är bäst lämpad och har alltid så varit. Om jag skulle få direkt fråga - skulle jag acceptera? Jag är lite trött på alltid bli förbigången och jag är inte desperat. Får jag frågan år är jag väl den sista tänkbara. Jag vill vara ett förstahandsval.

Normalpresterande

January 25th, 2011

Självskryt är inte riktigt innebörden när jag berättar om att jag får beröm för att jag skriver diktat så snabbt. När jag säger så är det med förvåning jag återger något som sagts och som gör mig förvirrad. Ett sätt att bearbeta och kanske också göra det till en sanning för mig. För jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Mitt yrkesliv delar jag in i två delar. De första åtta åren i Kristianstad, de (hittills) efterföljande tio åren i Göteborg. I min grundprofession ingår att skriva journaler som läkare dikterat (tidigare kassetter, numera digitalt). Under mina första åtta år fick jag ständigt höra hur långsam jag var. Jag kan förstå det. Problemet var att jag skulle sköta diktafonen med fötterna och med mina 47:or sparkade jag ständigt undan pedalen. Sedan hörde jag dåligt också - ljudkvaliteten på banden var inte den bästa.

Så flyttade jag. Plötsligt var det annorlunda. En annan typ av diktafon med bättre funktioner. Jag skaffade handreglage istället för pedal. Och så kom skiftet till digital diktering med bättre ljudkvalitet. Plötsligt kände också jag att det gick undan när jag skrev. Men inget märkvärdigt. Snarare en normalprestation.

Därför blir jag så förvånad att jag från så många håll ständigt - över årens lopp - numera istället får höra vilken snabbskrivare jag är. Det rasslar till, säger de. Jag gör kollegor sysslolösa. Läkare hinner inte diktera förrän jag redan skrivit och sitter och rullar tummarna. Tydligen hade detta kommit upp på ett möte i går där jag inte var närvarande. Att man inte förstår hur jag hinner. Folk hade chockartat beskrivit hur jag drar fram och lämnar ödemark efter mig. Och jag som bara tycker att jag arbetar normalt.

Visst, jag tror att jag imponerar (men inte i egna ögon). Samtidigt kanske det är lite tufft, för jag är själv väldigt kritisk till om inte andra också är "normalpresterande". Hinner jag, så hinner andra. Men det är kanske inte det de gör? Kanske de har rätt i att jag är snabb? Om inte annat så är jag snabb att döma de som inte hänger med. Trots allt är det bara en normalprestation.

Misslyckande

January 24th, 2011

Mitt "vanliga" apotek behöll sitt monopol i området och såldes aldrig ut till någon annan apotekskedja. Därmed borde allt vara som vanligt. Men så är det inte.

Hyllorna gapar tomma och man har få varor hemma. En del varor är dessutom visningsexemplar där man ska stå och vänta på en expedit som då ska förklara att 1) varan finns i kassan, eller 2) vi har slutat sälja den varan. Till exempel har de slutat sälja tandkräm av ett visst (rekommenderat apoteksmärke) samt tandborstar till eltandborstar. Jag förstår inte det här. För samtidigt har de alla de där varorna på apoteket.se vilket är samma kedja. Inte blir det mer begripligt när apoteket.se alltid haft enhetligt pris med butikerna, utom just mitt apotek som lägger på 100 % på rekommenderat försäljningspris.

Här finns ingen konkurrens. Så varför saknas varor, alternativt ockerpris? Bristen på konkurrens? Eller bara inkompetent apotek?

Övervägande gott

January 23rd, 2011

Inget får rubba mina cirklar under kommande vecka. Det klarar jag inte av. Det är illa nog att jag ska arbeta över 18 timmar. Inget får gå mig emot.

Så här inledningsvis är jag positivt inställd. Jag har haft en långledig helg och känner mig energisk (hm, detta borde jag läsa om en vecka), redo att ta mig an what may come. I fredags var jag lite orolig eftersom jag inte hade någon plan för veckan. Jag måste veta i förväg som väntar så att jag kan planera. Dock kom jag på att jag hade ett mejl med strukturen för veckan, och genast kändes det mycket bättre.

Jag satt tidigare under kvällen och läste igenom min mejlreload för tio år sedan. Den där "hemliga" som under några månader helt ersatte min blogg. Där beskrev jag att jag på 75 % utförde tre heltidstjänster p.g.a. personalbrist. Inte mycket har ändrats på tio år. Skillnaden är att personalbristen beror på indragna tjänster i kombination med vakanta tjänster. Märkligt nog så fungerar det, men inte tillfredsställande. Jag känner mig åtminstone inte tillfreds med arrangemanget. Okej, under en tid, men inte som en permanent lösning. Mitt eget arbete ligger just nu vilande och det är inte bra. Även om situationen förbättras så får jag aldrig utrymme till att arbeta ikapp. Det är frustrerande. Kanske jag hade kunnat arbeta lite ideellt hemifrån på min fritid, men som sagt - kommande vecka ska jag arbeta 18 timmar utöver mitt schema. Där är många ändar som ska gå ihop.

Jag saknar en lösning på problemet. Vilken tur då att jag känner mig redo att kasta mig in i en ny, och mycket tuff, arbetsvecka.

Okänt ursprung

January 22nd, 2011

I kväll hade jag åter tänkt skanna några foton, men har inte orkat. När jag tänker på fotoalbumen så tänker jag främst på den där pojken som finns med överallt och som jag inte vet namnet på. När jag själv var liten så trodde jag lite att det var en död bror till mig. Jag tror att han dog. Åtminstone var han väldigt sjuk med ett svårt förståndshandikapp.

Mycket är fantasi. Jag känner till fakta, men jag visste inte så mycket som barn. Kanske jag inte vet så mycket mer nu heller. Det jag tror, är att jag saknade ett syskon under min uppväxt. Därför kunde jag knyta an till den där pojken i fotoalbumet. Han hade en historia, och fanns där före mig, med mina föräldrar. Men det var aldrig så. Han var inte en familjemedlem, men en pojke som hade gjort intryck och som det berättades om långt efter att jag var född.

Ibland förstår jag inte att mina föräldrar har/hade ett liv före mig. I vuxen ålder blev jag smått chockad över att min far levt ungkarlsliv i Perstorp. Varför gjorde han det? I Perstorp?! En håla utan anknytning till släkten. Arbetade han där? Hur hamnade han där? Stannade han där länge? När det gäller min far så är mycket ett stort svart hål eftersom han var 31 år när jag föddes. Han pratade alltid om sin egen uppväxt men aldrig om något därefter. Mina föräldrar lärde känna varandra när de var 26 respektive 13 år gamla. Min far var kompis med min morbror. Min farbror var finskt krigsbarn hos min mormor och morfar, men skickades hem så fort kriget var över. På ett sätt är mina föräldrars liv sammanflätade långt innan jag blev ett resultat. Man kan också säag att jag bara har en släkt.

När man blir äldre funderar man mycket på det som varit, hur det blev så. Själv har jag nog alltid funderat på det. För jag har alltid haft så många frågor men aldrig fått några bra svar. Därför får man med fantasins hjälp försöka pussla ihop en bild av sitt eget ursprung. Tänk om jag faktiskt har ett syskon? Det jag alltid saknat.

Bakvänt

January 21st, 2011

Långsamhetens helg är vad jag hoppas på, samtidigt som det känns som något plågsamt. Jag har glömt vad man kan göra när man är långledig trots att jag varit ledig mer än jobbat sista månaden. Åtminstone är det så att jag har en långledig helg utan något på agendan. Jag bör vila och utnyttja tiden väl för att få ut maximal återhämtning. Men det blir så konstigt. Hur återhämtar man sig i förväg? På måndag börjar det djävulska arbetspasset med sju arbetsdagar av åtta. Naturligtvis skulle återhämtningsfasen kommit först därefter, men det är inte möjligt. Så det känns lite bakvänt.

Jag är dålig på att planera mina långledigheter. Plötsligt är de bara där. Jag brukar ha en reservplan för att inte bli sysslolös - dvd. Dock har jag varit dålig på att planera på den fronten också, så jag har inget dvd-maraton i sikte. Dumt, för jag borde köpa lite mer dvd-boxar nu när jag har ett mecenatkort med bra rabatter. Men jag känner mig inte sugen på något speciellt, alltså får jag skylla mig själv. Det blir en långsam helg.

Blir inte helgen lång då? Nej, tiden är konstant. Men den kan bli långsam om jag inte finner på något att göra och som samtidigt erbjuder mig förtida återhämtning.

Kanske jag borde börja teckna i helgen?

En lång dag följt av en kort kväll

January 20th, 2011

Ett outtalat (inte längre) nyårslöfte som jag försöker uppfylla, är att skriva lite personligare och lite utförligare. Jag är inne på mitt trettonde år som bloggare och är medveten om att jag sista åren slutit mig mer och mer. Inlägget har inte bara varit intetsägande, utan också blivit kortare och kortare. Det sätter lite press på mig att prestera vilket inte alla gånger är så lätt. Vad nytt har jag egentligen att komma med efter tretton år? Är inte allt en upprepning av ett begränsat tema i form av arbete, studier och ms? Jo, men det går att förpacka och presentera på nya sätt. Utöka det jag skriver om? Nja, jag är tveksam. Där finns saker jag inte skriver om, som sådant som går att läsa i tidningar eller i andra bloggar. Därmed är nog min blogg mer än nätdagbok, vilket i och för sig är ursprunget till bloggosfären.

Hur har min dag varit? Slitsam men för den dle inte stressig. Jag är fortfarande trött och matt efter min kortare sjukdomsperiod, men börjar återfå krafterna. Även om det inte känns så när man arbetar. Efter jobbet slocknade jag utslagen på sängen i ett par timmar. Därmed har jag inte fått någon stimuli av min kväll som kan inspirera till en bloggtext. Och på jobbet är allt som vanligt - mer ett inre kaos än ett yttre. Nåja, jag delgav ju mitt nyårslöfte här, vilket jag vågade skriva eftersom jag ändå tycker att jag presterat i bloggen (mer än vanligt) de sista veckorna.

Reprissoppa i ny tappning

January 19th, 2011

Under kvällen har jag förberett morgondagens medhavda lunch. Det blev linssoppa, närmare bestämt unge herr Kims linssoppa. En variant utifrån vad jag hade hemma. Man springer inte till affären halv tio på kvällen i onödan.

Mitt recept (halverad och animalisk):

1 gul lök (hackas/rivs)
1½ dl röda linser (vad jag hade kvar hemma)
1½ msk buljongpulver (kött, hade varken "grönsaks" eller tärning)
1 msk curry
½ tsk svartpeppar (yes, starkt!)
7,5 dl vatten
1 dl Crème fraiche med franska örtkryddor (hittade en halv burk med bäst före i morgon)
1 chorizo (skivas och steks)

Salt är onödigt, buljongen är salt samt att där är kryddor tillräckligt. Morötter hade jag inga hemma. I övrigt följde jag ursprungsreceptet gällande själva tillagningen.

Som ni förstår var detta extremt starkt och inget för svagsinta. Och väldigt gott.

Nu väntar jag bara på att soppan ska svalna något så jag kan sätta in den i kylskåpet över natten. Hoppas jag inte vaknar med magkatarr om någon timme, för jag kunde inte låta bli att äta en liten skål med soppa kl. 22 på kvällen. Min ursäkt är att jag inte ätit något i kväll. Jag var hungrig. Om det bara kunde bli lunch snart, så jag får äta lite till...

12 år

January 19th, 2011

Matt och tagen, dock gick allt över förväntan. Jag uthärdade en hel dag (plus övertid) på jobbet efter min uttorkningsperiod som uppstod som en konsekvens av höga flöden.

Jag har lite ångest. Det känns inte bra att ha ett sådant inrutat arbetsschema som jag har just nu. Det är inte flexibelt trots att jag måste improvisera dagligen för att få in allt som tillkommer utöver. Egentligen hade jag behövt åka till en grannstad i nästa vecka för att ge några föreläsningar, men jag har ingen möjlighet. Åtminstone inte nu.

Semester låter lockande. Trots långledig jul och senaste veckans sjukfrånvaro, så skulle det vara skönt med semester. Kanske för att det varit en jobbig period. Men jag har inte tid. Jo, tid att ta ut har jag, men inte möjligheten. Kanske det blir en kortsemester i maj och sedan fem veckor i juli/augusti. Det är den ledighet jag har att se fram emot. Men det är jobbet som styr.

Och så har jag ångest över att jag haft magsjuka. Ganska omgående märkte jag att infektionen påverkade min bältros. Jag känner av bältrosen. den syns inte och har inte flammat upp, men den känns. När jag hade vinterkräksjuka för två år sedan var jag matt, trött och tagen under ganska många månader som sedan avslutades med ett ms-skov. Jag vill inte ha något skov. Jag har inte tid. Inte förrän jag får semester.

På tal om ms: I dag är det 12 år sedan jag fick mitt första ms-skov i form av synnervsinflammation. Skadan är bestående på vänster öga med synbortfall, men man vänjer sig. Efter så här många år, och efter så många skov, får jag väl ändå säga att jag är tacksam över att jag haft så lindrig ms. Medicinerar inte mot några symtom, utan enbart med bromsmedicinen i form av dagliga sprutor. Hämndtjänst, flärdtjänst och delpension gör att jag inte upplever något handikapp. Visst, alla stödåtgärder begränsar mig (främst mentalt), men jag lever ett fullt normalt liv. Jag har en sjukdom som jag inte är sjuk i. Åtminstone så länge jag slipper skov. Det har gått 1½ år sedan jag hade ett skov sist. Gott så.

Gôtt mos

January 18th, 2011

Allt handlar just nu om mat. Vad kan jag äta? Vad kan jag inte äta? Vad har jag hemma? Vad kan jag ta med mig till jobbet i morgon? Måste jag ta med mig mat till jobbet? Är restaurangerna öppna när jag är klar med mitt möte?

Morgondagens lunch är enkel och billig. Jag inventerade mina skåp och fann frysta köttbullar och minimotrötter. Pulvermos fanns också. Liksom lingsylt. Så på tio minuter har jag svept ihop en full måltid - som sagt en mycket enkel lunch som jag tror min ömma mage klarar av.

Frågan är hur jag ska orka en heldag på jobbet? Fortfarande är jag väldigt matt. Nåja, kommande helg måste jag återhämta mig i styrka, för sedan följer ett pass med sju arbetsdagar (à 8 timmar) av åtta. Nej, det är knappast 75 %, men man får se över helåret. Är man schemalagd, så är man.

Vinterkräksjukan - final word

January 17th, 2011

Sedan midnatt kan jag räkna 48 timmar. Därefter är jag välkommen tillbaka till jobbet. Det är märkligt det där med avstängning från jobbet p.g.a. vinterkräksjuka. Min personalkategori får inte lön under avstängningen då vi inte befinner oss i ett vårdande yrke trots att vi har exakt samma arbetsplats och umgås med "smittorna" (bland läkare, övrig vårdpesonal och patienter). Lite sinnessvagt.

På grund av det tänker jag inte upplysa någon om att jag mycket väl kan vara smittsam lång tid efter de 48 symtomfria timmarna eftersom jag har nedsatt immunförsvar genom mina ms-sprutor. För hur gör man en sådan bedömning, om jag fortfarande är smittsam? Även om man inte är smittsam, så får man positiva provtagningar efter en vinterkräksjuka under en tid.

Den stora skillnaden i dag, jämfört med de senaste fyra dagarna, är att jag tycker att mat smakar gott. Dessutom får jag behålla maten och jag kan behöva återhämta krafterna inför onsdagens förmodade arbetsåterkomst.

Jag har inte vägt mig under senaste veckan. Det jag vet är att jag från i går tills i dag gått ner 3 kg. För två år sedan, när jag senast hade vinterkräksjukan, gick jag ner 10 kg på tre dagar. Jag tror att jag gått ner 9 kg senaste veckan.

Beach 2011 - here I come!

Utveckling

January 16th, 2011

Förvirringen har slagit till. Vad är det för magsjuka jag egentligen har? Jag har förutsatt att det är vinterkräksjukan och att jag dragit den med mig hem från jobbet. Det som varit annorlunda är 1) jag har inte haft nu-kolar-jag-vippen-upplevelse, 2) inte kräkts, 3)jag har haft magsjukan mer än de "upp till 60 timmar" som litteraturen beskriver.

När det gäller "vanlig" magsjuka så kan man vara dålig i magen betydligt längre än 2½ dygn. Efter sex dagar av diarréer ska man uppsöka sjukvård. Jag är inne på fjärde dygnet.

Så kom då jokern in i leken. Plötsligt så kräktes jag. Varför? Varför nu? Ärligt så vet jag ännu inte om kräkningen ingår i magsjukebilden, eftersom jag mådde illa och då behöver jag bara tänka "kräkas", så gör jag det. Så kanske jag själv framkallat kräkningen indirekt.

Det jobbiga är att jag inte förstår vad det hela rör sig om, varför det inte ger med sig. Jag kan gå ut. Det händer inga "olyckor". Jag kan äta och dricka (även om jag valt att köra skonsam kost p.g.a. magen).

Jag är utmattad.

Superstitieux

January 15th, 2011

I år har tre lampor slocknat för mig. Trasiga. Det är lite anmärkningsvärt att det inträffar under loppet av två veckor. Jag har hört att det är vanligt att glödlampor går sönder samtidigt eftersom man en gång bytt ut dem samtidigt. Så är inte fallet för min del.

Kanske jag inte ska vara förvånad? Samma sak hände för fem år sedan. Med mina och andras lampor, det räckte med att jag var i närheten. De slocknade, exploderade eller blinkade. Japp, det börjar närma sig min fars dödsdag. Fem år sedan.

...förr eller senare.

January 14th, 2011

Status quo jämfört med i går. Feber, frossa och magsjuk.

Det där med vinterkräksjuka. Jag har förväntat mig att den åter skulle drabba mig. Immunförsvaret är neddraget genom mina ms-hämmande sprutor. Inom vården är det högsäsong för vinterkräksjuka. Chansen skulle vara väldigt låg för att inte drabbas. Det går inte att värja sig hur mycket man än följer hygienrutinerna med tvål/vatten och handsprit. Möjligtvis att det blir lindrigare när man väl får smittan. Är det därför jag slipper kräkkaskaderna?

Fredag. Ledig dag. Ledig helg. Frågan är om jag får arbeta på måndag. Efter sista symtomet dröjer det ytterligare 48 timmar innan man kan friskförklaras. Alltså är detta sista dagen jag får vara sjuk om jag ska kunna arbeta på måndag. Svårt det här. För jag behövs verkligen på jobbet på måndag och vinterkräkssjuka brukar vara i tre dagar. Samtidigt borde jag redan ha smittat alla på jobbet eftersom man är smittsam innan eländet bryter ut. Men jag har inte fått några rapporter om att jag smittat arbetskamraterna. Samtidigt så borde vi blivit smittade samtidigt. Om inte, om jag smittat, så är inkubationstiden mellan 12-48 timmar, så där finns fortfarande en chans att ett utbrott kommer i kväll.

Nåja. Där är inte mycket man kan göra. Vi följer hygienrutinerna, mer kan man inte göra.

Vi ska alla den vägen vandra

January 13th, 2011

Vilken lycka det är att 46 månader senare återfå vinterkräksjukan. Ironi. Det var ironiskt menat. Men det är ganska okej jämfört med senast, det verkar vara av lindrigare karaktär. Även om det fortfarande är vinterkräksjuka. Dock är jag så matt att jag inte orkar skriva något mer i dag.

Frihet

January 12th, 2011

Kanske kollegorna undrar. Först är jag julledig i tre veckor, och efter årsskiftet har jag slutat varje dag strax efter kl. 14. De tycker att jag är väldigt mycket ledig. Tja.

Tre veckor julledigt? Nej, en vecka var jag på utbildning och det var i tjänsten. Andra och tredje veckan tog jag ut tre semesterdagar totalt, allt annat var dagar som jag arbetat in tidigare under hösten då där var mycket obligatorisk närvaro på mina fridagar samtidigt som jag inte kunde byta dagar med mig själv. Att jag nu slutar så tidigt om dagarna beror på att jag har flex att ta ut, jag får inte ha sparad flex p.g.a. förtidspension och får inte ta ut heldagar som flex. När sedan alla andra är lediga och jag arbetar ensam enligt schema så blir det övertid just p.g.a. att jag är ensam tjänsteutövare i en akutverksamhet.

Det som också gör att jag kan gå så tidigt om dagarna beror på att jag ringer och beställer flärdtjänst precis innan jag ska sluta istället för att förboka två veckor i förväg. Därmed kan jag anpassa arbetstiden då jag vet hur tidigt jag började på dagen. Vilket jag inte vet i förväg.

Samtidigt är det väldigt skönt att ha den här flexibiliteten. Jag har inga fasta arbetstider vilket är tacksamt eftersom jag får anpassa mig i stor utsträckning efter flärdtjänsten. Dessutom är jag väldigt trött. Riktigt trött. Ännu så länge är jag osäker på om det är efterdyningar efter arbetshelg eller om jag håller på att drabbas av sjukdom. Just nu misstänker jag alla männsikor för vandrande smitthärdar. Säsongsinfluensa, förkylning, svininfluensa och vinterkräksjuka slåss om utrymmet just nu. Jag är vaccinerad mot det som går att vaccinera mot. Jag spritar händerna ungefär var tionde minut på jobbet. Jag undviker att träffa människor som jag inte måste träffa.

Sedan kan väl också säga att det är en mjukstart för Gazzy att vänja sig av vid att jag varit hemma så mycket. Hon vrålar glatt från angränsande rum när jag kliver innanför ytterdörren och kommer sedan galloperande, för att sedan inte vika från min sida resten av dygnet.

På tal om Gazzy. I morse när jag klev ur duschen stod hon på kattlådan och sträckte sig efter mina nytvättade kläder för dagen. Hon ville väl "pälsa" ner dem.
- Lillan?
- Mjaaa?
- Vad gör du?
- Mjinget.

Och så tittar hon på mig med stora oskyldigt gröna ögon.

I mer än tio år har vi sovit tillsammans i sängen nu. I höstas hände något märkligt. Plötsligt rullar hon över på rygg om nätterna. Det har aldrig hänt tidigare även om hon alltid vill bli kliad på magen. Jag tolkar detta som att hon börjar bli trygg med mig, inte behöver skydda sig då hon vet att jag inte vill henne något ont. Jag är tredje, eller fjärde, ägaren till henne, så hon har alltid varit misstänksam. Nu väntar jag bara på att få lov klippa klorna på henne. I förra vecka fick jag lyfta henne utan protest för första gången någonsin. Det går framåt. Hon håller inte så hårt på sig nu på ålderns höst. Jag är nog bra att ha. Hoppas hon inser det.

En annan Gazzyhistoria: I förra veckan skrek hon "hjälp, hjälp, jag har fastnat". Man hör sånt på rösten. Men hon lurades bara, var busig och ville att vi skulle jaga varandra.

Selektivt minne

January 11th, 2011

32. 8A. 9A. 14. 14. 96. 96. 59. 12. De gatunummer jag bott på. 311029. 109375. De telefonnummer jag haft. Av någon märklig anledning glömmer jag inte siffror. Jag kommer t.ex. fortfarande ihåg alla telefonnummer och anknytningar som fanns på min tidigare arbetsplats trots att det är mer än tio år sedan samt att alla nummer i dag är utbytta. Jag är också relativt duktig på 80-talslåtar, vilket år de gavs ut.

Däremot kommer jag aldrig ihåg datum, som födelsedagar. Och jag är urusel att komma ihåg statistiska procentsatser. Ännu värre - jag kan inte räkna, behärskar inte basala kunskaper i matematik.

Paradoxalt. Duktig på siffror, men ändå inte. Samtidigt har jag nytta av att komma ihåg. Det är därför jag kan så många koder utantill. Ja, koder som kategoriserar sjukdomstillstånd inom vården.

Ibland undrar jag hur allt detta hänger ihop. Dålig på matte, minns siffror. Och varför kommer jag inte ihåg namn? Har det något att göra med höger och vänster hjärnhalva? Varför fastnar viss, närmast obetydlig, information medan annat bara är som bortblåst? Hur fungerar jag egentligen?

Vid min sida

January 10th, 2011

I går när jag tog fram de foton som jag publicerade här i bloggen, förvånades jag över att jag nog aldrig riktigt sett bilderna. Visst, jag har känt till dem, de har alltid funnits i mina fotoalbum. Men jag har aldrig studerat fotografierna mer ingående. När jag bläddrade bland sidorna förvånades jag också över att jag inte är riktigt säker på vilka fotografier som föreställer mig. Där finns många barnbilder, men det kan lika gärna vara mina kusiner. Det är först när jag är i 4-5-årsåldern som jag kan se om det föreställer mig.

Det jag också funderade lite på i går var över om jag hade några minnen från min yngre barndom. Egentliga minnen. Jo, jag har några minnen men inga nya minnen triggades av min ”fotostudie”. Jag försökte också analysera min barndom – om den var lycklig eller olycklig. Ärligt så vet jag inte. Det man minns är de traumatiska upplevelserna.

Jag brukar dela in min barndom i två delar. Del 1 var mina sex första levnadsår, del 2 nästkommande tolv år. Skillnaden är att jag första halvan av min barndom bodde på landet, utanför det lilla samhället. Några hus låg i en klunga, men i övrigt var vi omringade av åkrar, ängar, några träddungar och en å. Vi bodde i hus (alla bor väl i hus, men jag vill inte säga villa om ett så gammalt hus). Jag återkommer till huset, som är anledningen till hela detta blogginlägg. Andra halvan av min barndom växte jag upp i lägenhet, inne i det lilla samhället.

I kväll tittade jag på säsongsstarten av Det okända. Detta i kombination av fotografierna jag studerade i går, kom mig att minnas spökerierna i huset där jag växte upp. Väldigt mycket har jag fått berättat för mig (och jag har bloggat om det genom åren), men jag kommer ihåg väldigt mycket. När jag var riktigt liten påstås det att jag såg sådant som ingen annan såg, men jag kunde inte uttrycka det. Just det har jag inget minne av annat än de mardrömmar jag brukade ha. Jag kommer alltså ihåg mardrömmar genererade av det jag såg i vaket tillstånd, men jag kommer inte ihåg vad jag såg i vaket tillstånd.

Det jag minns är annars ljuden, stegen, hur låsta dörrar och fönster flög upp, taklampor som ilsket svängde av att någon gick tung på vinden, saker som flög genom luften inomhus, hur saker rörde på sig, skuggorna. Alla som vistades i huset uppfattade samma saker samtidigt. Det blev inte lugnt förrän vi flyttat. Typ. Som individer har vi även senare erfarit märkliga ting. Skuggor har jag alltid sett, eller gestalter. Men det jag erfar mest är oförklarliga ljud. Det går i perioder, men jag har alltid haft med mig väldig aktivitet vart jag än bott. Och när min far dog – jag har väl aldrig haft så mycket problem med lampor som då. Oavsett vart jag befunnit mig. Blinkande lampor, exploderande lampor och taklampor som fallit ner.

Just nu är jag inne i en period med mycket ljud inne i min lägenhet. Det första jag är att lokalisera ljudet, att det inte är grannar eller utifrån. Därefter försöker jag finna förklaringar till ljuden, men jag har ännu inte lyckats. Ljuden kommer alltid ifrån rummet bredvid, beroende på i vilket rum jag vistas.

Jag försöker avskärma mig. Även om jag inte är rädd så finns ett visst obehag. Man känner sig aldrig riktigt ensam, kan aldrig riktigt slappna av. Men det är det mer fysiska som är obehagligt. Som när en tom papperskasse plötsligt var fylld av vatten, inomhus och utan att vara i närheten av en vattenkran. Eller när kisses leksaker plötsligt ligger någon annanstans trots att hon är hos mig hela tiden.

Det är svårt att säga att jag är mottaglig för ovan fenomen. De inträffar ju. Det som är påtagligt är de fysiska fenomenen. För det är det enda man inte kan vifta bort som inbillning. Däremot så kan jag säga att det följer mig. Och att andra i min fysiska närhet också kan uppfatta dem.

Frågan jag ställer mig är om jag upplevt allt detta om jag inte hade vuxit upp i ett spökhus. Och om det erfarenhetsmässigt gjort det lättare för mig att förnimma. Eller vad det egentligen handlar om. Samtidigt är det så otroligt vanligt förekommande att folk är med om liknande saker, även om de inte vill erkänna det.

Jo, jag är nog lite nyfiken. Rent allmänt. Vad vill man? Vad är syftet? Vill jag veta?

Barndomen

January 9th, 2011

Minnen.

En g?ng i tiden hade jag h?r. En g?ng i tiden var jag blond. En g?ng i tiden var jag liten. Kan det ha varit f?r cirka 38-39 ?r sedan?

Jontas goes modeblogg

January 8th, 2011

R?vlapp har f?tt en helt ny inneb?rd. Mina nya fina kalsonger, som jag ?r mycket f?rtjust i, har ett tv?ttr?d baktill i form av en v?ldigt, v?ldigt l?ng lapp. Okej, jag borde klippa av den - men orka d?! Problemet ?r att denna r?vlapp g?r sk?l f?r sin ben?mning. Lappen ?ker upp. Den f?r i princip dras loss - som en tampong alternativt en butt plug.

Som modebloggare borde jag nu haft en bild av de fina kalsongerna och en bild som demonstrerar problemet jag r?kat ut f?r. Dock k?nns bilder inte n?dv?ndiga. Min beskrivning ?r m?lande nog. Tusen ord s?ger mer ?n en bild!

Det har varit en h?rd arbetsdag som tagit ut sin r?tt. Jag visste inte vad jag skulle blogga om, men fick hj?lp av Kim. N?jd s?? Jag k?nner ?tminstone mig v?ldigt n?jd.

Hej, vardag!

January 7th, 2011

Nu är helgerna äntligen över. Allt återgår till det normala. Skitfilmerna som gått på tv under jul-, nyårs- och trettonhelgen är ett minne blott. Man kan också shoppa utan att där är märkliga öppettider. Vidare kommer man i kontakt med folk på jobbet istället för att mötas av meddelande typ "träffas åter efter".

Själv har jag fått den stora äran att få arbeta i helgen. Jaja, enligt schema då. Och allt ska åter vara normalt efter alla neddragningar och stängningar. Jag gillar rutiner, inte för att jag är en vanemänniska, utan snarare p.g.a. att det blir mindre friktion och anpassningar av situationer. Trots allt så lever man ständigt med potentiella kaossituationer där man måste vara flexibel och anpassa sig efter nya behov som uppstår. Då är det bra att något åtminstone går som på räls. Så, jag är väldigt tacksam över att storhelgerna är ett minne blott.

Liten störning som stör

January 6th, 2011

Eftersom jag ?r omt?nksam har jag k?pt batteridrivna v?rmeljus s? inte morrh?r f?rkolnar efter att ha kommit f?r n?ra l?gorna. Trots det ?r jag ett nervvrak. Jag kan inte f?rklara hur jag fungerar mentalt, men jag ?r l?tt sk?rrad ?ver att ha de batteridrivna v?rmeljusen t?nda. Rent psykologiskt reagerar jag som om det vore brinnande v?rmeljus. Jag blir orolig n?r Gazzy g?r f?r n?ra och jag v?gar knappt l?mna rummet med ljusen, f?r t?nk om jag gl?mmer dem?

Jag beh?ver g? i terapi. KBT, kanske?

Saltsnö

January 5th, 2011

Efter tre m?nader med sn? blev det i dag ?ter kaos p? gatorna. F?rsta g?ngen var 16 december n?r det r?dde blixthalka. Andra g?ngen var i dag efter att det kommit (ytterligare) 1 dm med sn?. Pl?tsligt har man slutat ploga gator n?r det sn?at, nu saltar man direkt p? sn?n. Resultat: Slirig saltmodd, bilar och kollektivtrafik som k?r av v?gen eller blockerar varandra, samt stora folkvandringar p? gatorna d? kollektivtrafiken inte g?r och inga trottoarer ?r synliga under sn?massorna.

Det ?r vinter. Jag f?rst?r (och gillar) sn? och kyla. D?remot f?rst?r jag inte varf?r man inte plogar. Eftersom temperaturen ?r omkring noll borde det vara idealiskt att f?rst ploga, sedan salta. Men det ?r v?l s? efter 25 sn?fria ?r - ingen f?rst?r sig p? sn?n. ?r tj?nstem?nnen som tar beslut om sn?r?jning inkompetenta, eller bara onda?

Målande

January 4th, 2011

När jag fick ms slutade jag med något som var ett stort fritidsintresse - måla, teckna, rita och så vidare. Bland det första som slogs ut hos mig var min motorik i händerna. Nu när det gått 12 år har jag lärt mig att det där med motoriken går i vågor och att det just i dag är ganska okej även om jag har känselstörningar i händerna.

Jag fick bara sådan lust att åter börja teckna. Den känslan kom över mig för ett par dagar sedan. Visst, den känslan har jag haft ett flertal gånger under de senaste tio åren, men antingen har inte händerna fungerat, eller så har jag varit rädd att möta motgången av att inte ha full kontroll över motoriken. Men just i dag är känslan väldigt stark men jag har varken block eller pennor. Borde jag satsa på att återuppta tecknandet? Har jag tiden? Har jag förmågan?

Frågan är hur stark driften blir och vad den leder till. Jag får nog fundera lite på nästa steg.

Och här kom jag i lätt chock. Jag skrev ovan att det är 12 år sedan jag fick ms. Ja, den 19 januari är det tolv år sedan jag fick mitt första symtom i form av synnervsinflammation. Den 19 januari ska jag på ett möte där min närvaro är obligatorik eftersom vi ska göra en omfattande förändring av en hemsida på jobbet. På tolvårsdagen. Jämför jag hur det var den 19 januari 1999 och var jag befinner mig den 19 januari 2011 blir jag lätt chockad. Så mycket har hänt samtidigt som ingenting förändrats. Det som dock är lite småkul är att trots skillnaden på tolv år ska jag göra samma sak - hålla på med Internet, eller rättare sagt ett intranät.

Även om min kreativitet förflyttats från att teckna till att hålla till på Internet, så ersättre det ena aldrig det andra. Jag vill teckna.

Första arbetsdagen på nya året

January 3rd, 2011

Det k?nns i hela kroppen att vardagen ?r h?r. Man kan v?l s?ga att jag har ett g?ende kontorsjobb. M?rkligt hur mycket man kan g? och st? trots att man ska vara kedjad vid ett skrivbord. Och alla dessa m?rkliga telefonsamtal som jag f?tt. En person ringde flera g?nger d? han f?rs?kte n? en Andreas p? mitt telefonnummer. Jag f?rklarade att det var mitt telefonnummer han ringt. "Men det st?r ju p? hemsidan att han har ditt telefonnummer". Tja, det kan ju inte jag hj?lpa. Att n?gon skrivit fel telefonnummer p? en hemsida. Jag mejlade ansvarig f?r hemsidan men fick ett autosvar att m?nniskan var mammaledig i ytterligare tre m?nader. Hoppas n?gon annan ?ndrar felet, f?r jag vill inte ha Andreas telefonsamtal. Ack, dessa v?rldsliga problem s? tar s? mycket tid och energi!

Och s? har det h?nt en massa andra saker. Som jag inte kan skriva om. Datainspektionen skulle inte bli glada.

Kanske man inte ska klaga ?ver att vardagen ?r h?r. Jag ?r ju ledig i morgon. Lite mjukstart efter julledigheten. Det ger mig en chans att inskola Gazzy i att vara sj?lv hemma om dagarna. Hon ?r ?verlycklig nu n?r jag kommit hem.

Lycklig var jag inte natt n?r jag beh?vde sova. D? jag ?r tr?tt p? att st?ndigt ta Treo f?r min huvudv?rk, s? valde jag att badda pannan i Oleum Basileum. B?ttre ?n kattmynta enligt Gazzy. Som hela natten f?rs?kt str?cka sig ?ver mitt ansikte f?r att komma ?t att slicka min panna. Det var en l?ng kamp hela natten att komma undan den d?r str?va tungan fr?n pannen. Eller de d?r framtassarna som stod i mitt ansikte. Som sagt: Ack, dessa v?rldsliga problem som tar s? mycket tid och energi!

Måluppfyllelse, II

January 2nd, 2011

F?r n?gra dagar sedan skrev jag om de m?l jag b?rjade f?rverkliga f?r tio ?r sedan, d?r jag mer eller mindre n?tt m?lsn?ret.

Jag har haft m?l tidigare ocks?. N?r jag var tolv ?r gammal var det dags att v?lja inriktning p? h?gstadiet. Ni vet, ekonomi, teknik, tyska, franska eller estetisk inriktning. Det var ?tminstone de fem inriktningar som stod till buds. Ganska sj?lvklart valde jag estetisk inriktning. Jag hade i flera ?r h?llit p? med teater, gick kv?llskurs under m?nga ?r d?r jag spelade elorgel samt tecknade och m?lade konstant. Men f?r f? anm?lde sig och man drog tillbaka estetisk inriktning. Trots mina f?r?ldrars starka protester valde jag d? franska. De kunde inte f?rst? hur jag kunde v?lja spr?k som hade s? sv?rt f?r engelska p? mellanstadiet (jag var ofta sjuk och missade m?nga grammatiklektioner, s? jag f?rstod inte uppbyggnad och sammans?ttning). Men vad var alternativet? Ekonomi? Matematik ?r det ?mne jag absolut varit s?mst p?. Teknik? N?got s?dant intresse hade jag inte. En g?ng i tiden hade jag det men min far avskydde at t jag var i n?rheten n?r han mekade med bilen eller h?ll p? med n?got annat tekniskt.

S? jag l?ste franska. I sammanlagt 13 terminer. F?r jag fortsatte (med inte under gymnasiet, det gick inte att v?lja d?r s? jag fick paradoxalt nog v?lja forts?ttning matematik).

Jag inser att de m?l jag beskriver nu enbart handlar om studier. Mitt behov av fortbildning har alltid varit stark. D?rf?r har jag p? diverse kv?llskursar bl.a. m?lat akvarell, l?st engelsk konversation, g?tt tarotutbildning, nosat p? finska, spanska och tyska, l?rt franska, g?tt HTML-utbildning och Windowsutbildning. F?rmodligen ?r d?r mer som jag inte kommer ih?g.

Det forts?tter med val som jag gjort. M?l som jag haft. N?r jag skulle praktisera p? gymnasiet skiftade jag fr?n handel till kontor, trots att det var f?rbjudet under p?g?ende utbildning. Vilket j?kla liv studierektorn f?rde kring detta. Skolan v?grade hj?lpa mig med den praktikplats jag beh?vde, s? den fixade jag sj?lv. Och fick sedermera tj?nst p? min praktikplats efter avslutade studier. Ett tag. I slutet av 80-talet kom den stora kontorskrisen d?r i princip alla kontorister f?rsvann ?ver en natt d? man ist?llet skulle satsa p? datorer. S?kte jag jobb? St?mplade jag? Nej, efter att ha arbetat i ett ?r, och med tanke p? att min kontorsutbildning pl?tsligt inte l?ngre ledde till jobb, s? k?nde jag mig starkt motiverad till att b?rja l?sa igen. N?r jag slutat grundskolan var betygen inte s?rskilt starka och jag kunde aldrig s?ka de gymnasieutbildningar jag ville, utan jag fick v?lja det betygen r?ckte till. S? nu s?g jag pl?tsligt chansen i samband med min upps?gning ? jag l?ste in tre?rigt gymnasium och med den inriktning jag alltid ?nskat ? humanistisk/samh?llsvetenskaplig inriktning. Och kunde ?ter ta upp mina franskastudier.

Komvux var nog det b?sta jag gjort. Inga st?kiga klasser, m?nniskor med olika bakgrund och som var motiverade. Det var nog nu jag blev sj?lvst?ndig p? riktigt, blev vuxen (jag var 21 ?r n?r jag var klar). Mitt nya m?l var att g? vidare till h?gskolestudier. Jag s?kte det mesta, kom in p? det mesta. D?r var bara en hake. Jag k?nde inte riktigt f?r att l?sa i ytterligare minst tre ?r. Och kontorsarbetet kunde jag inte g? tillbaka till, f?r d?r fanns ju inte l?ngre n?gra kontorsjobb. Kanske jag kunde ha st?mplat och l?tit Arbetsf?rmedlingen best?mma ?ver min framtid, men jag har alltid haft ett kontrollbeh?v ?ver valen jag g?r ? ingen annan f?r g?ra dem ?t mig. Det var d? jag kom t?nka p? yrket l?karsekreterare. Jag visste inte vad det innebar annat ?n att utbildning var p? ett ?r. En snabbutbildning till ett yrke. Vilket skulle ge mig chansen att fundera vidare p? h?gskolestudier. Samt att l?karsekreterare m?ste vara n?got liknande ett kontorsarbete, n?got jag beh?rskade men inte kunde arbeta som.

Ett ?r senare blev jag klar l?karsekreterare. Eftersom detta var 1992 betyder det svensk ekonomisk kris d?r s?rskilt landstingsv?rlden fick dra i handbromsen och s?ga upp personal f?r f?rsta g?ngen i modern tid. Och d?r var jag. I en klass av 30 elever var vid 2-3 stycken som fick arbete. De flesta fick g? till Arbetsf?rmedlingen d?r de sedan fick omskola sig till n?got annat. Men jag fick jobb. Vikariat som f?rl?ngdes om och om igen i sex ?r innan jag fick fast anst?llning. Nu 19 ?r senare ?r jag kvar inom yrket men det har ?ndrats otroligt mycket ett flertal g?nger om ?ver ?rens lopp. Organisation och struktur har ?ndrats. Arbetets inneh?ll har ?ndrats. Tekniken har ?ndrats. Men det ?r fortfarande lika givande som dag ett. Av den anledningen har jag stannat kvar. Medicin g?r fram?t och jag ?r fascinerad och fast. Parallellt med att jag fortfarande ?r intresserad av att vidareutbilda mig. Vilket jag gjort, vilket jag g?r. Kanske mina arbetsuppgifter forts?tter att f?r?ndras och kanske jag skaffar mig annan/ny kompetens som leder till annan yrkestitel, men jag vill fortfarande vara kvar inom sjukv?rden. Jag har arbetat i privat f?retag men d?r finns inte samma givande dynamik. Jag m?ste f? vara d?r det h?nder saker. D?r inget stagnerar.

I allt detta m?ste jag tyv?rr meddela att mitt privatliv stagnerade i samma stund som min fascination ?ver jobbet i sjukv?rden tog ?ver. Tog ?ver allt. Jag kan f?rst? att man f?rr i tiden blev nunna, skolfr?ken och sjuksk?terska genom att k?nna ett kall. ?ven om jag f?rv?ntar mig l?n och inte fick n?got gudomligt kall.

Jag har bara en stark vilja. Jag g?r medvetna val och s?tter upp egna m?l.

Musikalafton

January 1st, 2011

D? var vi inne i ett nytt ?rtionde, 10-talet. Ett ?rtionde d?r jag fyller 50 ?r. Det kan l?ta lite ?ngestladdat med tanke p? att jag precis fyllt 40, men jag k?nner inte s?. De flesta jag k?nner fyller 50 detta ?rtionde. F?re mig. J?mf?rt med dem kommer jag alltid att vara bebisen i g?nget.

Ny?rsafton var lika inneh?llsl?st som det brukar. Som vanligt har jag arbetat en utav dagarna i ny?rshelgen, och som vanligt har jag inte firat. Ny?rsafton inneb?r mest f?r mig att f?rs?ka skydda Gazzy, vilket ?r sv?rt. Jag f?rs?ker ?tminstone g?ra det s? dr?gligt som m?jligt f?r henne. Jag drog f?r alla gardiner, spelat musik och haft tv:n p?slagen. Men d?r finns alltid en stund runt tolvslaget som g?r henne skr?ckslagen, d?r hon g?mmer sig under soffbordet (har hon gjort alla ?r). Jag f?rs?ker tala lugnande till henne och inte sj?lv reagera s? mycket p? ny?rsraketerna. Det inneb?r ocks? att jag inte sett n?got fyrverkeri. Som vanligt. Jag kan ana att det blinkar till d?r ute, men jag vet inte om det fortfarande ?r i regnb?gens alla f?rger. Det ?r tio ?r sedan jag hade m?jlighet att sk?da upp mot den upplysta natthimlen en ny?rsafton.

Jag fastnade framf?r tv:n. A chorus line, musikalen, som f?regicks av en dokument?r. Det jag noterat under hela jul- och ny?rshelgen, ?r att minst en film per dag som visas p? tv ?r med Michael Douglas. Har det att g?ra med att han ?r s? sjuk?

N?v?l. A chorus line. Musikalfilmen f?rs?kte jag se f?r 20 ?r sedan, men tyckte att den var skittr?kig och orkade inte m?nga minuter. F?rmodligen f?r att jag inte f?rstod storyn. Men storyn har jag f?tt till mig genom ?ren ?nd?, eftersom man ofta refererar till den i andra sammanhang, i andra filmer. Att jag sedan ocks? s?g dokument?ren gjorde det ?n mer... engagerande. S? nu ?r jag nyfiken p? sj?lva musikalen efter att ha sett musikalfilmen d? den inte var n?gon h?jdare. D?remot s? gjorde dokument?ren den intressant eftersom alla de levnads?den som ?terber?ttas i musikalen ?r sanna ber?ttelser. Gripande ber?ttelse. Som f?rpackats i ett musikalformat.

Och nu... ?r det ledig helg innan jobbet ?ter ropar efter mig p? m?ndag. Det var en kort arbetsvecka.