Category: Minnen

Tio år senare

May 6th, 2011

Ibland förstår jag inte att jag skrivit det jag skrivit.

Måndagen den 14 maj 2001
Vi män måste ha något att läsa när vi sitter på toaletten och skiter. Ja, ursäkta uttrycket "skiter" men det verkar gå lättare att skriva om saker när man använder sig av dess rätta namn. Det lät fjantigt att säga latrinera, bajsa eller lägga kablar. För att återgå till skitandet. Jag vet inte varför det är så, men det går utmärkt att läsa vad som helst. Busstabellen, telefonkatalogen, den finska innehållsdeklarationen på schampoflaskan. Allt underlättar en mans peristaltik (tarmfunktion). Att det nu så ofta blir just typ telefonkatalogen, kan bara förklaras av att det ofta är så bråttom att man inte hinner gå via bokhyllan och välja ut någon diktsamling med Kristina Lugn eller senaste Harry Potter-boken. Det är också därför vi män är så obildade.

Själv finner jag ett stort nöje i att läsa telefonkatalogen. Tyvärr kan jag inte släpa med mig göteborgskatalogen eftersom den är betydligt tyngre än lilla toa-anpassade kristianstadskatalogen. Jag brukar ta med mig senaste reklambladet från Thorn då deras avbetalningar får mig att... precis. Skita ut hela innanmätet.

Ibland händer det att jag sätter mig tillrätta i soffan bara för att läsa telefonkatalogen. Igår gick jag över till att läsa FASS. Tyvärr är också den för tung att ta med in på toaletten. FASS är en intressant och bra bok, även om jag råkade hamna på en medicin som vi män borde vara lyckligt ovetande om. Inget är känsligare för en man än att läsa om det som är oss kärast. Vår snopp. Helst inte i sammanhanget "erektil dysfunktion". Innan Viagras genombrott fick vi snällt ta hjälp av sprutor som man satte i snoppen för att stolt kunna uppvisa den i sitt gladaste tillstånd.

Mentalt gjorde det väldigt ont att läsa om Rigidur. Ja, den heter så. Rigid som i stel. Tänk, vilket fiffigt namn. Nå, men det var just detta att sätta sprutan i vårt känsligaste organ som fick mig att blekna under min solbränna blekhet. Enligt texten skulle man sedan vara ståndaktig i en timme, men det kunde vara upp till fyra timmar. Efter fyra timmar utan tillbakagång till ursprungsläge, skulle man uppsöka akuten. Det finns motmedel för att då sänka erektionen men det är inte alla gånger det fungerar. Då måste man enligt FASS "aspiration av blod från corpus cavernosum". Ick! Blodtappa snoppen! Ofta brukar det leda till en i evighet slak penis som inte längre kan ta hjälp av läkemedel som ovan, d.v.s. typ Viagra eller Rigidur.

Biverkningarna var inte heller så trevliga. Smärttillstånd i penis vid erektion pga injektionsteknik, blödningar och blåmärken vid injektionsstället och svullnad. En mindre vanlig biverkning är krökning av penis. Vadå? Den girar till höger och punkterar en njure?

Varningar var bland annat att använda kondom om partnern var gravid eftersom läkemedlet gick över i spermierna.

Men det värsta av allt... "Första injektionen bör ges i närvaro av sjukvårdspersonal och det bör därvid säkerställas att patienten har fått utbildning i injektionsteknik". Utbildning? Får man en prinskorv att träna på? Förvandlas den då till en Bratwurst? Och sedan då? Stå där och stå... inför sjukvårdspersonalen. Nej, tacka vet jag Viagra...

Jag måste ha känt mig väldigt inspirerad den 14 maj 2001.

Bemärkelsedag

February 15th, 2011

Nu börjar det bli svårt att räkna.

1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011

Bloggen (tidigare nätdagboken) fyller år i dag. Tolv år om jag räknat rätt. Den ursprungliga tanken var "ett par månader", som sedan ändrades till "över sommaren", som i sin tur ständigt skjutits framför mig. I dag säger jag att jag kommer att blogga så länge jag kan och får. Det är inget beroende, men en vana. En stund till reflektion över dagen där jag tvingas till eftertanke och summering. Nästan terapeutiskt. Vad som sedan kommer på pränt är en helt annan sak. För varje inlägg jag publicerar rederar jag uppåt fyra texter som jag inte tycker är publiceringsbara av olika skäl.

Min blogg är nu nästan tonåring. Och jag minns inte mycket av förskoleåldern.

Inledningen 1999-02-15:

Jaha... Så har jag då äntligen blivit någon. I dagens samhälle måste man ha en hemsida på nätet för att räknas, verkar det som.

Fem år

January 29th, 2011

Det var inte så jobbigt som jag befarade.

I dag är det fem år sedan min far dog*. Vi hade ett on/off-förhållande - han var väldigt on och jag var väldigt off. Av många anledningar. När han drabbades av lung- och levercancer (samt perforerad tarm plus stopp i halskärlen, allt på en gång) försökte jag vara närvarande, vilket inte var så lätt**. Det blev mycket telefon, både med honom men också med diverse läkare (som ringde mig eftersom de kände mig då jag jobbat med dem). Jag var inte närvarande när han dog. Det kom oväntat snabbt, prognosen var tre månader från diagnostik men det tog bara två månader. Om den där månaden gjorde någon skillnad? Nej, inte egentligen. Men det är stor skillnad på två och tre månader när tiden är så begränsad.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vad jag tänker vet jag inte riktigt. Det handlar inte om minnen, saker som vi gjort eller sagt. Jag tror istället att jag tänker på hans bakgrund som finskt krigsbarn och hans uppväxt samt den enorma kunskapslucka jag har av hans vuxna liv från tiden innan jag föddes.

Vårt sista samtal. Det är märkligt, för jag kom tänka på det först nu. Att jag egentligen inte minns så mycket. Han blev hastigt och lustigt utskriven från sjukhuset ett par veckor innan han dog, till ett palliativt boende. Då fick jag kasta mig på tåget, åka ner och flytta en del möbler och personliga saker från bostaden till det palliativa boendet. När sjuktransporten kom med honom väntade jag i hans iordningställda rum. Han var trött och medtagen och vi pratade. Det enda jag minns var att han ställde frågan om jag hade något jag ville fråga honom innan det var för sent. Nej, jag hade ingen fråga. Det kändes meningslöst. Skulle jag skuldbelägga honom, eller rättare sagt om han skulle misstolka och få den uppfattningen? Jo, han var orolig för mig. Om jag verkligen skulle klara mig. Jag förstår hans ångest och utsträckta hand. Efter vårt samtal hade jag bråttom med tåget hem igen, eftersom jag inte kunde ta ledigt mer från jobbet. Vi tog aldrig farväl, och det låg väl inte för oss. Vi hade ingen nära känslomässig relation där vi visade omtanke genom beröring eller ord. Därför kändes vårt farväl mer som att glida ifrån varandra. Det är svårt att beskriva. Det var tafatt. Menlöst. Intetsägande. Upplöst.

Det är först nu när jag skriver detta som jag verkligen tänker i det hela.

Han dog några månader före sin 67-årsdag. Fem år har gått. Jag borde tända ett ljus.

* Han har meddelat sig.

** Avstånd 30 mil, ingen kattvakt och ett arbete att sköta.

Okänt ursprung

January 22nd, 2011

I kväll hade jag åter tänkt skanna några foton, men har inte orkat. När jag tänker på fotoalbumen så tänker jag främst på den där pojken som finns med överallt och som jag inte vet namnet på. När jag själv var liten så trodde jag lite att det var en död bror till mig. Jag tror att han dog. Åtminstone var han väldigt sjuk med ett svårt förståndshandikapp.

Mycket är fantasi. Jag känner till fakta, men jag visste inte så mycket som barn. Kanske jag inte vet så mycket mer nu heller. Det jag tror, är att jag saknade ett syskon under min uppväxt. Därför kunde jag knyta an till den där pojken i fotoalbumet. Han hade en historia, och fanns där före mig, med mina föräldrar. Men det var aldrig så. Han var inte en familjemedlem, men en pojke som hade gjort intryck och som det berättades om långt efter att jag var född.

Ibland förstår jag inte att mina föräldrar har/hade ett liv före mig. I vuxen ålder blev jag smått chockad över att min far levt ungkarlsliv i Perstorp. Varför gjorde han det? I Perstorp?! En håla utan anknytning till släkten. Arbetade han där? Hur hamnade han där? Stannade han där länge? När det gäller min far så är mycket ett stort svart hål eftersom han var 31 år när jag föddes. Han pratade alltid om sin egen uppväxt men aldrig om något därefter. Mina föräldrar lärde känna varandra när de var 26 respektive 13 år gamla. Min far var kompis med min morbror. Min farbror var finskt krigsbarn hos min mormor och morfar, men skickades hem så fort kriget var över. På ett sätt är mina föräldrars liv sammanflätade långt innan jag blev ett resultat. Man kan också säag att jag bara har en släkt.

När man blir äldre funderar man mycket på det som varit, hur det blev så. Själv har jag nog alltid funderat på det. För jag har alltid haft så många frågor men aldrig fått några bra svar. Därför får man med fantasins hjälp försöka pussla ihop en bild av sitt eget ursprung. Tänk om jag faktiskt har ett syskon? Det jag alltid saknat.

Selektivt minne

January 11th, 2011

32. 8A. 9A. 14. 14. 96. 96. 59. 12. De gatunummer jag bott på. 311029. 109375. De telefonnummer jag haft. Av någon märklig anledning glömmer jag inte siffror. Jag kommer t.ex. fortfarande ihåg alla telefonnummer och anknytningar som fanns på min tidigare arbetsplats trots att det är mer än tio år sedan samt att alla nummer i dag är utbytta. Jag är också relativt duktig på 80-talslåtar, vilket år de gavs ut.

Däremot kommer jag aldrig ihåg datum, som födelsedagar. Och jag är urusel att komma ihåg statistiska procentsatser. Ännu värre - jag kan inte räkna, behärskar inte basala kunskaper i matematik.

Paradoxalt. Duktig på siffror, men ändå inte. Samtidigt har jag nytta av att komma ihåg. Det är därför jag kan så många koder utantill. Ja, koder som kategoriserar sjukdomstillstånd inom vården.

Ibland undrar jag hur allt detta hänger ihop. Dålig på matte, minns siffror. Och varför kommer jag inte ihåg namn? Har det något att göra med höger och vänster hjärnhalva? Varför fastnar viss, närmast obetydlig, information medan annat bara är som bortblåst? Hur fungerar jag egentligen?

Vid min sida

January 10th, 2011

I går när jag tog fram de foton som jag publicerade här i bloggen, förvånades jag över att jag nog aldrig riktigt sett bilderna. Visst, jag har känt till dem, de har alltid funnits i mina fotoalbum. Men jag har aldrig studerat fotografierna mer ingående. När jag bläddrade bland sidorna förvånades jag också över att jag inte är riktigt säker på vilka fotografier som föreställer mig. Där finns många barnbilder, men det kan lika gärna vara mina kusiner. Det är först när jag är i 4-5-årsåldern som jag kan se om det föreställer mig.

Det jag också funderade lite på i går var över om jag hade några minnen från min yngre barndom. Egentliga minnen. Jo, jag har några minnen men inga nya minnen triggades av min ”fotostudie”. Jag försökte också analysera min barndom – om den var lycklig eller olycklig. Ärligt så vet jag inte. Det man minns är de traumatiska upplevelserna.

Jag brukar dela in min barndom i två delar. Del 1 var mina sex första levnadsår, del 2 nästkommande tolv år. Skillnaden är att jag första halvan av min barndom bodde på landet, utanför det lilla samhället. Några hus låg i en klunga, men i övrigt var vi omringade av åkrar, ängar, några träddungar och en å. Vi bodde i hus (alla bor väl i hus, men jag vill inte säga villa om ett så gammalt hus). Jag återkommer till huset, som är anledningen till hela detta blogginlägg. Andra halvan av min barndom växte jag upp i lägenhet, inne i det lilla samhället.

I kväll tittade jag på säsongsstarten av Det okända. Detta i kombination av fotografierna jag studerade i går, kom mig att minnas spökerierna i huset där jag växte upp. Väldigt mycket har jag fått berättat för mig (och jag har bloggat om det genom åren), men jag kommer ihåg väldigt mycket. När jag var riktigt liten påstås det att jag såg sådant som ingen annan såg, men jag kunde inte uttrycka det. Just det har jag inget minne av annat än de mardrömmar jag brukade ha. Jag kommer alltså ihåg mardrömmar genererade av det jag såg i vaket tillstånd, men jag kommer inte ihåg vad jag såg i vaket tillstånd.

Det jag minns är annars ljuden, stegen, hur låsta dörrar och fönster flög upp, taklampor som ilsket svängde av att någon gick tung på vinden, saker som flög genom luften inomhus, hur saker rörde på sig, skuggorna. Alla som vistades i huset uppfattade samma saker samtidigt. Det blev inte lugnt förrän vi flyttat. Typ. Som individer har vi även senare erfarit märkliga ting. Skuggor har jag alltid sett, eller gestalter. Men det jag erfar mest är oförklarliga ljud. Det går i perioder, men jag har alltid haft med mig väldig aktivitet vart jag än bott. Och när min far dog – jag har väl aldrig haft så mycket problem med lampor som då. Oavsett vart jag befunnit mig. Blinkande lampor, exploderande lampor och taklampor som fallit ner.

Just nu är jag inne i en period med mycket ljud inne i min lägenhet. Det första jag är att lokalisera ljudet, att det inte är grannar eller utifrån. Därefter försöker jag finna förklaringar till ljuden, men jag har ännu inte lyckats. Ljuden kommer alltid ifrån rummet bredvid, beroende på i vilket rum jag vistas.

Jag försöker avskärma mig. Även om jag inte är rädd så finns ett visst obehag. Man känner sig aldrig riktigt ensam, kan aldrig riktigt slappna av. Men det är det mer fysiska som är obehagligt. Som när en tom papperskasse plötsligt var fylld av vatten, inomhus och utan att vara i närheten av en vattenkran. Eller när kisses leksaker plötsligt ligger någon annanstans trots att hon är hos mig hela tiden.

Det är svårt att säga att jag är mottaglig för ovan fenomen. De inträffar ju. Det som är påtagligt är de fysiska fenomenen. För det är det enda man inte kan vifta bort som inbillning. Däremot så kan jag säga att det följer mig. Och att andra i min fysiska närhet också kan uppfatta dem.

Frågan jag ställer mig är om jag upplevt allt detta om jag inte hade vuxit upp i ett spökhus. Och om det erfarenhetsmässigt gjort det lättare för mig att förnimma. Eller vad det egentligen handlar om. Samtidigt är det så otroligt vanligt förekommande att folk är med om liknande saker, även om de inte vill erkänna det.

Jo, jag är nog lite nyfiken. Rent allmänt. Vad vill man? Vad är syftet? Vill jag veta?

Barndomen

January 9th, 2011

Minnen.

En g?ng i tiden hade jag h?r. En g?ng i tiden var jag blond. En g?ng i tiden var jag liten. Kan det ha varit f?r cirka 38-39 ?r sedan?

Måluppfyllelse, II

January 2nd, 2011

F?r n?gra dagar sedan skrev jag om de m?l jag b?rjade f?rverkliga f?r tio ?r sedan, d?r jag mer eller mindre n?tt m?lsn?ret.

Jag har haft m?l tidigare ocks?. N?r jag var tolv ?r gammal var det dags att v?lja inriktning p? h?gstadiet. Ni vet, ekonomi, teknik, tyska, franska eller estetisk inriktning. Det var ?tminstone de fem inriktningar som stod till buds. Ganska sj?lvklart valde jag estetisk inriktning. Jag hade i flera ?r h?llit p? med teater, gick kv?llskurs under m?nga ?r d?r jag spelade elorgel samt tecknade och m?lade konstant. Men f?r f? anm?lde sig och man drog tillbaka estetisk inriktning. Trots mina f?r?ldrars starka protester valde jag d? franska. De kunde inte f?rst? hur jag kunde v?lja spr?k som hade s? sv?rt f?r engelska p? mellanstadiet (jag var ofta sjuk och missade m?nga grammatiklektioner, s? jag f?rstod inte uppbyggnad och sammans?ttning). Men vad var alternativet? Ekonomi? Matematik ?r det ?mne jag absolut varit s?mst p?. Teknik? N?got s?dant intresse hade jag inte. En g?ng i tiden hade jag det men min far avskydde at t jag var i n?rheten n?r han mekade med bilen eller h?ll p? med n?got annat tekniskt.

S? jag l?ste franska. I sammanlagt 13 terminer. F?r jag fortsatte (med inte under gymnasiet, det gick inte att v?lja d?r s? jag fick paradoxalt nog v?lja forts?ttning matematik).

Jag inser att de m?l jag beskriver nu enbart handlar om studier. Mitt behov av fortbildning har alltid varit stark. D?rf?r har jag p? diverse kv?llskursar bl.a. m?lat akvarell, l?st engelsk konversation, g?tt tarotutbildning, nosat p? finska, spanska och tyska, l?rt franska, g?tt HTML-utbildning och Windowsutbildning. F?rmodligen ?r d?r mer som jag inte kommer ih?g.

Det forts?tter med val som jag gjort. M?l som jag haft. N?r jag skulle praktisera p? gymnasiet skiftade jag fr?n handel till kontor, trots att det var f?rbjudet under p?g?ende utbildning. Vilket j?kla liv studierektorn f?rde kring detta. Skolan v?grade hj?lpa mig med den praktikplats jag beh?vde, s? den fixade jag sj?lv. Och fick sedermera tj?nst p? min praktikplats efter avslutade studier. Ett tag. I slutet av 80-talet kom den stora kontorskrisen d?r i princip alla kontorister f?rsvann ?ver en natt d? man ist?llet skulle satsa p? datorer. S?kte jag jobb? St?mplade jag? Nej, efter att ha arbetat i ett ?r, och med tanke p? att min kontorsutbildning pl?tsligt inte l?ngre ledde till jobb, s? k?nde jag mig starkt motiverad till att b?rja l?sa igen. N?r jag slutat grundskolan var betygen inte s?rskilt starka och jag kunde aldrig s?ka de gymnasieutbildningar jag ville, utan jag fick v?lja det betygen r?ckte till. S? nu s?g jag pl?tsligt chansen i samband med min upps?gning ? jag l?ste in tre?rigt gymnasium och med den inriktning jag alltid ?nskat ? humanistisk/samh?llsvetenskaplig inriktning. Och kunde ?ter ta upp mina franskastudier.

Komvux var nog det b?sta jag gjort. Inga st?kiga klasser, m?nniskor med olika bakgrund och som var motiverade. Det var nog nu jag blev sj?lvst?ndig p? riktigt, blev vuxen (jag var 21 ?r n?r jag var klar). Mitt nya m?l var att g? vidare till h?gskolestudier. Jag s?kte det mesta, kom in p? det mesta. D?r var bara en hake. Jag k?nde inte riktigt f?r att l?sa i ytterligare minst tre ?r. Och kontorsarbetet kunde jag inte g? tillbaka till, f?r d?r fanns ju inte l?ngre n?gra kontorsjobb. Kanske jag kunde ha st?mplat och l?tit Arbetsf?rmedlingen best?mma ?ver min framtid, men jag har alltid haft ett kontrollbeh?v ?ver valen jag g?r ? ingen annan f?r g?ra dem ?t mig. Det var d? jag kom t?nka p? yrket l?karsekreterare. Jag visste inte vad det innebar annat ?n att utbildning var p? ett ?r. En snabbutbildning till ett yrke. Vilket skulle ge mig chansen att fundera vidare p? h?gskolestudier. Samt att l?karsekreterare m?ste vara n?got liknande ett kontorsarbete, n?got jag beh?rskade men inte kunde arbeta som.

Ett ?r senare blev jag klar l?karsekreterare. Eftersom detta var 1992 betyder det svensk ekonomisk kris d?r s?rskilt landstingsv?rlden fick dra i handbromsen och s?ga upp personal f?r f?rsta g?ngen i modern tid. Och d?r var jag. I en klass av 30 elever var vid 2-3 stycken som fick arbete. De flesta fick g? till Arbetsf?rmedlingen d?r de sedan fick omskola sig till n?got annat. Men jag fick jobb. Vikariat som f?rl?ngdes om och om igen i sex ?r innan jag fick fast anst?llning. Nu 19 ?r senare ?r jag kvar inom yrket men det har ?ndrats otroligt mycket ett flertal g?nger om ?ver ?rens lopp. Organisation och struktur har ?ndrats. Arbetets inneh?ll har ?ndrats. Tekniken har ?ndrats. Men det ?r fortfarande lika givande som dag ett. Av den anledningen har jag stannat kvar. Medicin g?r fram?t och jag ?r fascinerad och fast. Parallellt med att jag fortfarande ?r intresserad av att vidareutbilda mig. Vilket jag gjort, vilket jag g?r. Kanske mina arbetsuppgifter forts?tter att f?r?ndras och kanske jag skaffar mig annan/ny kompetens som leder till annan yrkestitel, men jag vill fortfarande vara kvar inom sjukv?rden. Jag har arbetat i privat f?retag men d?r finns inte samma givande dynamik. Jag m?ste f? vara d?r det h?nder saker. D?r inget stagnerar.

I allt detta m?ste jag tyv?rr meddela att mitt privatliv stagnerade i samma stund som min fascination ?ver jobbet i sjukv?rden tog ?ver. Tog ?ver allt. Jag kan f?rst? att man f?rr i tiden blev nunna, skolfr?ken och sjuksk?terska genom att k?nna ett kall. ?ven om jag f?rv?ntar mig l?n och inte fick n?got gudomligt kall.

Jag har bara en stark vilja. Jag g?r medvetna val och s?tter upp egna m?l.

Måluppfyllelse

December 29th, 2010

Den 12 juni 2000 skrev jag om mina framtidsplaner:

Få tag i lägenhet i Göteborg från den 1 september.
Säga upp nuvarande lägenhet från den 1 juli.
Ta tjänstledigt från jobbet från september/oktober.
Finna sysselsättning i Göteborg från 1 oktober.
Högskola från januari 2001.

Några dagar tidigare hade jag bloggat om att jag hade en plan, men ville inte skriva om den. I det inlägget skrev jag om att jag pratat med facket, arbetskamrater, chefen och mina vänner. Att jag inte var så tydlig i detta första blogginlägg berodde på att jag ännu inte pratat med min far och ville inte att någon skulle hinna före efter att ha läst det online. För jag befarade att han skulle explodera (som han brukade göra). Vilket han faktiskt inte gjorde. Han tyckte det var rätt okej. Kanske för att han kanske inte trodde att jag skulle genomföra min plan eller snabbt ändra mig och flytta tillbaka. För när jag skrev ovan bodde och arbetade jag fortfarande i Kristianstad. Så hur gick det hela till?

Få tag i lägenhet i Göteborg från den 1 september
Jag klarade av det. Dock gick inte flyttlasset förrän i mitten av september, men jag hade fått lägenhet och blivit av med dåvarande bostad. Det är lite roligt att tio år senare tänka tillbaka på det hela även om jag skrivit om det hela förr här i bloggen. För att se hur minnet fungerar efter så lång tid. Ingen trodde att jag skulle hitta en lägenhet i Göteborg då bostadsmarknaden redan då var obefintlig. Jag hade helt enkelt tur. Jag råkade ringa en uthyrare som lät mig gå förbi i kön eftersom hon tyckte att det var ett sådant sammanträffande - jag skulle flytta från Kristianstad till Göteborg. Hon skulle flytta från Göteborg till Kristianstad.

Säga upp nuvarande lägenhet från den 1 juli
Och det gjorde jag. Innan jag ens fått tag i ny lägenhet i Göteborg. Minns jag inte fel så gjorde jag en deal med killen som skulle ta över min lägenhet. Han ville flytta in tidigare, så jag behövde inte betala för hela uppsägningsperioden.

Ta tjänstledigt från jobbet från september/oktober
Jag hade massor av semester och övertid att ta ut. Därför var jag ledig i några månader innan jag flyttade i september 2000 och tog tjänstledig från 1 oktober (och sade upp mig helt 1 april 2001). Jag sågs som väldigt otacksam då jag försvann på tvåårsdagen från då jag fick fast anställning. Jag hade varit vikarie i sex år non-stop och många hade kämpat för att jag skulle få min fasta anstälning. Som jag så snart som efter 2½ år helt sa upp.

Finna sysselsättning i Göteborg från 1 oktober
Det lyckades jag också med. Trots att jag hela sommaren skickat intresseanmälningar och sökt lediga tjänster, så fick jag aldrig komma på någo intervju. Jag behövde fast inkomst från 1 oktober och veckan innan ringde jag en chef. Det var på en torsdag. På fredagen fick jag komma på anställningsintervju. På måndagen började jag.

Ibland går det väldigt snabbt. Jag tror att det handlar om att man tar ett initiativ utan att tänka alltför mycket, att allt sedan bara... fungerar. Där fanns inget utrymme för att det inte skulle fungera.

Däremot...

Högskola från januari 2001
Nej, jag fick ju jobb istället. När jag ovan skriver att jag sökte en sysselsättning så hoppades jag bara på ett vikariat. Men jag fick fast anställning. Inte direkt, även om jag erbjöds det. Jag ville ha sex månaders provanställning, mest med tanke på att jag bara var tjänstledig från jobbet i Kristianstad. Jag ville ha handlingsutrymmet. Särskilt med tanke på att jag funderade på universitetsstudier. Hade jag inte flyttat till Göteborg så hade jag en plats på högskolan i Kristianstad som stod och väntade på mig. Jag kom in 1999 på PA-programmet, men fick ett superskov i ms, vilket gjorde att jag fick behålla min plats i ytterligare ett år. Men som sagt - jag flyttade och jobb kom "i vägen". Dock gav jag aldrig upp tankarna på att studera. Det har gått att göra parallellt med jobbet, sjukskrivning, förtidspensionering med mera. Åtminstone sedan regelverken ändrades och jag inte längre behöver slåss mot Försäkringskassan. Lite överdrivet så går jag nu mitt fjärde läsår på universitetet. Inte på heltid och inte hela program, men ändock!

Så då kan man ställa sig frågan - om jag nu uppfyllt allt ovan, vad har nu för mål? Jodå, de finns men det är inget jag skriver om här, nu, än... Kanske i morgon?

Never ending story

October 9th, 2010

F?r elva ?r sedan skrev jag f?ljande h?r:

Hur l?nge ska man forts?tta skriva dagbok p? n?tet? N?nstans borde det v?l komma till ett slut? Jag k?nner att jag inte vill sluta skriva. F?rdelarna ?verv?ger nackdelarna. Och min skrivarlust f?r sitt utlopp (h?ll p? att skriva upplopp - och det ?r det emellan?t). *ler* I stort har jag skrivit en m?nad i taget. L?ngre har jag inte planerat. Nu har jag satt m?let den 15 februari tjugohundra (2000) Tv? anledningar; d? har jag skrivit dagbok ett ?r och dagen efter fyller jag 30. Vad det nu har med saken att g?ra, men l?ter som en fin avrundning. Fast vad vet jag idag? Kanske dagboken skrotas redan i morgon (troligen inte) eller s? forts?tter jag efter mitt m?ldatum. Who knows? Livet best?r av nya m?l och utmaningar. N?n g?ng m?ste man g? vidare...

Visst, jag forts?tter och jag har dessutom passerat 40. Men just i dag k?nns det inte (heller) som om jag har n?got att s?ga. Men sluta skriva? N?...

Tio år, del 2

October 4th, 2010

Som bekant flyttade jag till G?teborg utan att ha varken bostad eller jobb. Jo, jag lyckades f? tag i en bostad i tid med tanke p? att jag sa upp l?genheten i Kristianstad och d?rmed hade tre m?nader p? mig att hitta n?got nytt. D?remot s? var jag inte lika lyckosam vad g?ller att finna ett nytt arbete. Det fanns lediga tj?nster men jag fick aldrig n?got svar p? de ans?kningar jag skickade in. Till sist ringde jag den st?rsta arbetsgivaren, som jag dessutom hade skickat in X antal ans?kningar till, och fr?gade om d?r inte fanns n?got jobb n?gonstans? Detta var veckan innan jag verkligen beh?vde en inkomst. Jag hamnade hos en personalsekreterare som sa att hon hade h?rt ett rykte om att d?r fanns en ledig tj?nst inom en verksamhet. Jag fick ett telefonnummer att ringa till ber?rd chef. Jag ringde dit p? onsdagen, fick komma p? intervju p? torsdagen, fick veta att tj?nsten var min p? fredagen och b?rjade arbeta p? m?ndagen. M?ndagen den 2 oktober 2000. Och tio ?r senare ?r jag kvar. Jag har aldrig haft en s? l?ng anst?llning tidigare.

Fr?gan ?r vad som h?nder nu? N?got ?r p? g?ng. Jag riskerar att bli tv?ngsomplacerad (liksom alla mina kollegor).

Oj, jag h?r h?sthovar utanf?r mitt f?nster? Det ?r v?l den ridande polisen igen. H?stspillning brukar vara bevis f?r det. Jag vet inte riktigt syftet med ridande polis p? ett ?de torg mitt inne i en storstad. ?r det A-lagarna man hetsar med h?starna?

Tio år

September 16th, 2010

I dag firar jag 10 ?r i G?teborg!

2000-09-16
Kl 05:45 ringde klockan. Dagen innan hade jag slitit s? h?rt att jag hade kraftiga pseudoskov. Trots f?r f? timmar natts?mn (sov utslagen) s? k?ndes det bra. Jag skulle ju flytta! Lille Far med flytthj?lp kom redan halv sju men lastbilen kom inte f?rr?n en timme senare. Det hade blivit fel med lastbil varf?r den dr?jde. Tyv?rr fanns det inte plats f?r tre i f?rarhytten, s? det best?mdes att Lille Far inte skulle f?lja med. Synd, f?r han har aldrig varit med mig i G?teborg och vet inte vart jag flyttat. Ist?llet f?r han komma och h?lsa p? vid ett senare tillf?lle. Men det gick fort att fylla lastbilen och klockan elva bar det iv?g till G?tet... Strax efter kockan tv? befann vi oss p? ?lvsborgsbron och fick via Snusans sambo k?rdirektiv via mobilen s? vi kom r?tt p? en g?ng. V?l framme var det bara att inv?nta n?sta omg?ng av b?rare. Det var r2 med sambo, Snusan med sambo och Antin (som jag fick tr?ffa f?r f?rsta g?ngen! Enormt kul!).
[...]
Det blev en l?ng dag men jag kom i s?ng vid midnatt. Mer eller mindre medvetsl?s. Min f?rsta natt i G?teborg... hemma...

Tio ?r g?r v?ldigt snabbt. Fortfarande f?r jag fr?gor om jag saknar Sk?ne, om jag verkligen k?nner mig hemma i G?teborg. Enklast ?r att svara nej p? fr?ga ett, ja p? fr?ga tv?. Men jag t?nker egentligen inte i dessa termer. Jag saknar inte landskapet Sk?ne, det k?ndes aldrig som hemma ?ven om jag i dag kan sakna vissa personer d?rifr?n. G?teborg ?r v?l det n?rmaste jag kan komma till "hemk?nsla", men jag k?nner mig inte rotad. Jag har inte st?ngt n?gra d?rrar, m?jligheter finns fortfarande, kanske jag inte ?r hemma ?n.

M?nga f?rknippar mig med att jag kommer fr?n Kristianstad. Ni ska veta att jag nu bott l?ngre tid i G?teborg ?n i Kristianstad. I byh?la utan f?r Kristianstad bodde jag dock i 20 ?r. En plats jag verkligen skyr som pesten.

Om jag ska knyta an till mitt utdrag ur bloggen f?r tio ?r sedan - min far kom aldrig tlll G?teborg. Han h?lsade aldrig p? mig. Sedan drygt fyra ?r ?r den m?jligheten borta. Det var mest f?r hans skull jag ville att han skulle se vart jag tagit v?gen. Att f? honom att skapa sig en bild av hur jag bodde och levde. Personligen tror jag samtidigt att det var bra att han aldrig bes?kte mig d? jag vet att han bara skulle tycka att det var jobbigt och p?frestande (ryggskada gjorde det sv?rt f?r honom att g? p.g.a. sm?rtorna). ?nd? blev det lite fel att han aldrig fick f?lja med vid flytten. En besvikelse fr?n hans sida d?r han faktiskt ville hj?lpa till, inte enbart vid sj?lva utflyttningen.

Tio ?r. Det k?nns varken stort eller m?rkv?rdigt. Mycket ?r tio?rsjubileum. Senare i h?st ?r det tio ?r p? arbetsplatsen, tio ?r med Gazzy, tio ?r som snusare och mycket mer. Men jag kan s?kert skriva n?got d? ocks?. Det tio ?r g?r ?r att man minns, ser tillbaka p? det som varit. Funderar p? orsak och verkan, hur det kunde bli som det blev.

Ja, hur kom det sig att jag flyttade till G?teborg? Ekvationen inneh?ller m?nga komponenter. Men man kommer v?l f?rr eller senare i livet till en punkt d?r man k?nner att man m?ste g?ra n?got drastiskt f?r att komma vidare. I mitt fall utmynnade det i att jag sade upp l?genhet och jobb innan jag hade dito i G?teborg. Och det l?ste sig utan problem. Jag hade flyt. Universum ville samma sak som jag.

Och en sak vill jag klarg?ra - jag ?ngrar ingenting! Jag f?ljde min ?vertygelse och det var r?tt, blev r?tt, ?r r?tt.

25 år senare

August 4th, 2010

N?sta ?r ?r det 25 ?r sedan jag gick ut grundskolan. Av n?gon anledning har man i en tr?d hos mig p? Facebook b?rjat planera en ?tertr?ff till n?sta v?r. Jag vet inte ens om jag kommer att ta p? den tr?ffen. Det ?r sv?rt att planera n?got s? h?r l?ngt innan. Av tv? k?nda anledningar. Brist p? kattvakt. Of?ruts?gbar ms. I vilket fall som helst har jag kunnat bist? i planeringen genom att l?gga ut klassfoton (v?cker minnen hos m?nga) och delge en klasslista med allas v?ra personnummer. Det ?r nog d?rf?r jag sparat klasslistan, f?r att kunna komma i kontakt med de andra via personnummer vid typ ?tertr?ff. Vi ?r verkligen skingrade f?r vinden. Inte m?nga bor kvar i h?lan. Inte m?nga har kvar sina ursprungliga efternamn (jag ?r ett exempel).

?ven om det ?r kul att h?lla kontakt med dem som man umgicks med dagligen under minst nio ?r (plus lekskola, plus gymnasium), s? har det inte blivit s?. Delvis har vi kontakt via Facebook. Det jag kan k?nna mig tveksam till ?r detta att tr?ffas efter s? m?nga ?r. I dag har vi inte mycket gemensamt mer ?n v?r bakgrund och skoltid. N?r vi tr?ffades efter tio ?r (jag var inte med efter 20 ?r) k?nde jag efter?t en saknad samtidigt som jag blev lite uppr?rd ?ver mitt eget beteende. D?r jag f?ll tillbaka till den person jag var under skoltiden. Kanske den risken inte f?rligger nu n?r jag lagt ?nnu mera tid mellan mig och skoltiden? Jag vet inte. Det ?r med blandade k?nslor jag f?rs?ker komma fram till om jag p? n?got vis kan n?rvara p? tr?ffen n?sta ?r.

Elva

July 20th, 2010

Det är tisdag i dag. För elva år sedan var det också en tisdag. Och precis som i dag bloggade jag för elva år sedan. Då beskrev jag min dag som långtidssjukskriven, vilket i sig kanske påminner om hur det är att ha semester i dag. Eller?

Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Man hinner ju inte gnugga sig i ögonen på morgonen (kl 10.30), förrän det är kväll och dags att lägga sig (kl 02.00). Av någon anledning så trodde jag att det var drygt att gå långtidssjukskriven. Men icke! Trots att jag inte orkar så mycket fysiskt så går tiden. Pular med datorn, kollar teven (CNN), kollar datorn, spanar in TV3 (Våra bästa år), läser mejlen, läser text-TV, skickar mejl, tittar på Nyhetstecken (teckenspråk - fascinerande), uppdaterar dagboken, följer Rapport, ICQ:ar osv... :-) Min dag i ett nötskal? Nja, inte riktigt... Jag är ofta ute hos lilla mor som har villa och trädgård.

Nej, jag har backat dygnet två timmar jämfört med för elva år sedan. Natt är det hos mig mellan midnatt och kl. 08.

Fixar med datorn gör jag aldrig. Jag surfar nätet, läser rss-flöden, följer vad som händer på Facebook och bloggar. ICQ har jag inte installerat och använder inte ens Messenger. Mejl skickar jag inga då jag inte får något mejlprogram att fungera. Jo, programmen fungerar säkert men Telias och webbhotellets mejlinställningar fungerar inte för utsändande mejl.

CNN hade jag gärna tittat på om jag hade haft det i mitt kabelutbud, men kanalen blev jag av med i och med flytten till Göteborg för tio år sedan. Våra bästa år följer jag fortfarande men ligger någon vecka back så jag inte slaviskt tittar på det dagligen (spelar in cirka tre veckor för att sedan snabbspola igenom). Över huvud taget tittar jag väldigt lite på tv - jag spelar in på dvd som jag sedan tittar på vid tillfälle (sena kvällar/nätter). Däremot så brukar jag läsa på text-tv.

Även om min dag inte riktigt ser ut som för elva år sedan, så är sig det mesta likt. Dator och tv finns kvar i mitt liv, men inte i samma utsträckning. Men jag tror att det var då, för elva år sedan, som jag integrerade tv och dator i mitt liv. Då väldigt intensivt, numera... en del i allt annat.

En sak ger mig ångest. Jag har inte varit hemma hos ömma modern på över fyra år. Anledningen är att jag inte får kattvakt. Jag har fiskat rejält efter detta utan framgång. I princip har jag frågat alla jag stött ihop med under åren, men ingen är intresserad. Och märkligt många är kattallergiker?

På tal om katt. Gazzy har mått dåligt i värmen under ett par veckors tid. Hon är sjuklig av sig och vi lider båda av värmen. Som hon mår nu kan jag inte lämna henne även om en kattvakt mirakulöst nog skulle uppenbara sig.

Peking 10 år

June 3rd, 2010

N?tdagboken blev en blogg. Typ dagbok blev Fl?rdskrivaren. Det ursprungliga m?let med att jag startade upp en n?tdagbok berodde p? att jag beh?vde ett tidsf?rdriv. I januari 1999 fick jag en synnervsinflammation vilket gjorde att jag inte kunde se s?rskilt mycket. F?rutom det som en bakgrundsupplyst bildsk?rm kunde visa.

Anledningen till att jag fortsatte med dagboken/bloggen beror p? alla de jag l?rt k?nna via n?tet. Det ?r helt enkelt ett socialt forum. Men det som gjort den enskilt st?rsta skillnaden ?r dagbokstr?ffen 2000. Det som h?ller mig kvar i bloggosf?ren ?r att jag ocks? i verkliga livet tr?ffat andra bloggare och f?tt v?nner som jag annars aldrig skulle m?tt p.g.a. geografiska avst?nd.

Just i dag ?r det tio ?r sedan vi hade den f?rsta dagbokstr?ffen. Den 3-4 juni 2000 sammanstr?lade vi i Norrk?ping. D?rf?r publicerar jag i dag den text jag d? skrev som sammanfattade mina intryck fr?n de b?da dagarna. Jag l?nkar inte till personerna i texten (n?gra finns kvar i min blogroll eller ?terfinns numera enbart p? Facebook).

Jag var inte nerv?s inf?r dagbokstr?ffen i Norrk?ping. Varf?r skulle jag vara det? Detta ?r ett g?ng som jag k?nner mig trygg hos sedan tidigare. Jag kunde inte f?rest?lla mig att det skulle vara s? stor skillnad p? IRL och URL... och det var det inte heller. Alla var precis lika underbara som jag f?rest?llt mig. S? jag fick egentligen det bara bekr?ftat.

Vilka var d?r? Okej, d? r?knar jag bort Richard Herrey, Charlotte Nilsson, Christer Bj?rkman och n?gra tusen norrk?pingsbor. Ist?llet var det Arto (r2), Birgitta, Fredrik, Klas (kolas), Linda (lorei), Louise, Maria (smulmia), Johan (nahoj), Pia, Susanne (sajbersus), Tiina, Tobbe, Ulrika (Uje), Ulrika (Rosentaggen). Gl?mde jag n?gon nu tro? Hoppas inte... Men nu ?r det kul att se hur lika/olika vi skrivit om denna stora h?ndelse - n?r IRL och URL integrerades en g?ng f?r alla.

I l?rdags kl 09.55 ?kte jag fr?n H?ssleholms t?gstation och efter en dryg halvtimme var jag i Alvesta d?r Ulrika (Rosentaggen) steg p? tillsammans med Ronny och Paula. S? f?r mig blev det en liten mjukstart p? tr?ffen. I Norrk?ping gick vi r?tt direkt och hamnade p? hotellet d?r vi skulle tr?ffas och bo. Det var samling i foajén d?r alla fick gissa vem som var vem. Tv? k?nde jag inte igen trots att jag sett foton av alla. Ack, ja... men alla gissningar var kul och m?rkligt nog kunde ingen missta sig p? mig.

Efter att ha checkat in och dumpat packningen drog vi ut p? picknick och hamnade p? en tr?brygga ute i str?mmen. Det var d?r jag br?nde flinten. Vad kan jag annars s?ga? Vi hade kul! F?r sedan fortsatte vi till ?lt?ltet p? torget d?r det var artistupptr?de p? en scen. D?r fick mina schlagerlustar utlopp n?r d?r var ett schlagermedly. Blev ju n?stan alls?ng... s? det ?r nog fler ?n jag som ?r schlagerfr?lst.

Sedan var det dags att g?ra sig vackra inf?r kv?llens middag som var p? en pub. Vissa fick mat i tid, andra fick v?nta. Och v?nta. Och v?nta. Och Tobbe har r?tt. Fl?skkarré heter i Sk?ne grishals och det st?r faktiskt s? p? f?rpackningarna. Allt var trevligt om man bortser fr?n ett par saker. JAG HAR FORTFARANDE INTE F?TT TILLBAKS MINA 13 KRONOR. Servitrisen skulle ge mig tillbaks lite pengar men gl?mde (?) mig och var sedan bara f?rsvunnen. Men hon hann ?tminstone spilla ut saltet p? mig och s?ga "?h, j?vlar" innan hon f?rsvann. Ja, allts?... hon gjorde inget, bara konstaterade med en svordom att hon gjort n?got mindre lyckat. Att jag sedan h?llde ut min ?l p? byxorna och blev bl?t nere i skorna, t?nker jag inte n?mna h?r...

Och efter middagen f?rsvann jag och r2 och hade en liten minifest privat. (Haha! Vill bara retas! Utvecklar det inte n?rmare.)

?ter p? puben fick jag en mycket trevlig ?verraskning. Jag fick tr?ffa mina norrk?pingsgroupies! Med det menar jag att jag fick tr?ffa n?gra av mina l?sare som aldrig tidigare h?rt av sig. V?ldigt, v?ldigt kul eftersom jag ?r nyfiken p? vilka som l?ser h?r.

Som ni m?rker b?rjar jag nu sv?va ut lite... pub... dricka... osv... *blackout* ?sch, vi tr?ttnade p? den skr?niga puben och drog ut p? stan till n?sta pub som var lika h?gljudd. Ganska snart ins?g vi att om vi ?ver huvudtaget skulle kunna f?ra en diskussion s? fick vi nog s?ka upp en lugn plats. Den platsen r?kade bli i en dubbels?ng. Och med "vi" menar jag... ?hum... tja... kanske bildbevis kommer n?gon annanstans, i n?gon annans dagbok. Vem vet?

I min egen s?ng hamnade jag vid tretiden. Kunde jag sova? N?h?, d?! F?r m?nga tankar och intryck att sm?lta. Men jag slocknade av utmattning efter en stund.

Efter en gemensam frukost b?rjade folket dra sig hem?t. Vissa mer stressade ?n andra. Ulrika & Co fick springa med barnvagn f?r att hinna med t?get. Arto fick springa till bussen med andan i halsen. Men s? fanns d?r undantaget. Man b?r checka ut f?re kl 12.

Jag ?r elak. Jag skriver inte ut s? mycket om vad som h?nde i Norrk?ping. Jag vet inte ens om jag l?gger ut n?gra av de fotografier jag tog. Det ?r sv?rt att skriva objektivt n?r det hela ligger s? n?ra i tiden. Intrycken var som sagt m?nga. Enbart positiva intryck.

Jag var den siste dagboksn?rden som l?mnade Norrk?ping. Tiina vinkade av mig! Det var en kanonhelg och jag ?ngrar inte f?r ett ?gonblick att jag deltog. Jag undrar, jag undrar... om det blir fler s?dana h?r dagbokstr?ffar? Jag hoppas.

F?r att besvara sista fr?gan: Jo, det blev fler dagbokstr?ffar. Och v?ldigt m?nga enskilda m?ten. Internet ?r fantastiskt!

Dryga resan

June 2nd, 2010

I morgon den 3 juni är det tio år sedan vi hade den första (för mig kända) officiella dagboksträffen (dagbok = kallas i dag för blogg). Som ett minne av den händelsen tänker jag i morgon publicera det jag skrev för tio år sedan, om hur denna träff gick.

När jag sökte i mitt arkiv fann jag hemresan från nämnda dagboksträff. Det var en historia i sig...

Fy, så trist! X2000 hem från Norrköping tidigare i dag var ingen höjdare. Jag och tåg... Jag hittade min förbokade plats, bara det att jag befann mig i fel vagn. I och för sig ingen jättekatastrof, men när jag väl hittade rätt vagn så började det gå fel. Jag hade fått fönsterplatsen, men en vietnamesisk kvinna satt på ytterplatsen med sitt bagage vid fötterna. Inte kunde jag kommer förbi henne! Hon satt och pratade oavbrutet när jag försökte uppmärksamma henne på att jag vill sätta mig. Ingen reaktion alls. Kunde inte förstå vem hon pratade med eftersom hon tittade förbi mig. Då vänder sig en annan passagerare mot mig och säger att "hon har betett sig märkligt här hela tiden". Jo, tack! Det vill jag lova. Jag trodde ju fortfarande att hon pratade med någon annan, men si... Det gjorde hon inte. Jag tog det stora klivet över henne till min plats samtidigt som jag sparkade undan hennes bagage. Nu reagerade hon. Förutom att hon fortsatte att prata oavbrutet på vietnamesiska så började hon sparka på sätet framför hej vilt. Inte heller det brydde jag mig om. Istället föll jag väldigt fort i "sömn" och ignorerade henne totalt. Hon fortsatte prata. Oavbrutet. Plötsligt hade hon börjat prata engelska och det var då jag började förstå vad det var jag hade bredvid mig - en kvinna med långt gången syfilis, förmodligen i slutstadiet, för jag har aldrig hört någon värre rappakalja.

Hon satt och dömde ut alla passagerarna. Att de var oanständiga som inte var gifta... att detta tåget (X2000 till Malmö) var "one way ticket to heaven"... om vi kunde finna vägen till himlen själva... om vi kunde finna vägen till hennes hjärta... Just det där med "one way ticket to heaven" upprepade hon säkert några hundra gånger. Inte för att hon vände sig till någon särskild, hon bara satt och pratade rakt ut i luften. Hon pendlade hela tiden mellan engelska och vietnamesiska. När tågmästaren frågade efter nypåstinga i Linköping högg hon tag i tågmästarens arm och skrek "have you seen the lions"? Tågmästaren stirrade lite och slet sig sedan loss och gick skyndsamt sin väg. Då hör jag kvinnan muttra något om "she couldn't see the sign...." Och där satt jag... fortfarande lika "sovandes". I en och en halv timme höll denna märkliga kvinna igång. Sedan hände något. Hon skrek rakt ut, tog sitt pick och pack och sprang iväg. Var vet jag inte, förmodligen till restaurangvagnen. Så sista timmen var lugn i vagnen. Folk började röra på sig, prata med varandra och stämningen blev väldigt lättad. Min enkla och självklara förklaring måste vara syfilis... kan inte komma på något annat... Antingen har jag rätt eller också så är jag väldigt elak. Förmodligen är jag väldigt elak. Och grinig. Jag har ju världens huvudvärk efter begivenheterna i går/i natt/i dag...

Vintersaknad

April 18th, 2010

Det har faktiskt hänt att jag stått på ett skidor. För drygt 35 år sedan.

Visst hade jag en snygg mössa och fräsig polkagrisrandig halsduk?

Följeslagaren

March 23rd, 2010

Ibland funderar jag på bloggens framtid. Fem scenarier finns:

1. Jag slutar blogga! Raderar hela skiten!
2. Jag fortsätter som i dag. Daglig prestationsångest.
3. Jag lägger ut mitt kompletta bloggarkiv från 1999 och framåt.
4. Jag raderar alla tidigare inlägg och börjar om från början. Fräscht!
5. Jag behåller bloggen som den är men låtsas att jag börjat om från början och aldrig bloggat.

Alternativ nr 2 verkar mest självklar eftersom jag inte har tålamod att tänka i nya banor. Som vanemänniska lär jag köra på som vanligt.

Ibland glömmer jag hur mycket bloggen varit med om. Den har följt mig och jag har skrivit om allt. Sedan februari 1999 har jag:

- Fått diagnosen ms.
- Sagt upp mig från mitt arbete.
- Fått nytt arbete.
- Flyttat två gånger (tre bostäder).
- Flyttat från Skåne till Göteborg.
- Blivit med katt.
- Nu börjat på min tredje högskolekurs/-utbildning.
- Läst finska.
- Gått sångkurs.
- Varit på minst tre dagboks-/bloggträffar.
- Haft fem par glasögon.
- Förbrukat två tv- och en dvd-apparat/-er.
- Haft sju datorer, från Windows 95 till Windows 7 (ett OS jag får i nästa vecka).
- Varit med i tidningar minst 3-4 gånger.
- Intervjuats i radio.
- Tagit cirka 2 000 sprutor.
- Begravit min far (nåja, kyrkvaktmästaren tog hand om askan).
- Börjat snusa, slutat snusa, börjat snusa.
- Gjort studiebesök och deltagit i konferenser riket runt.
- Fått diagnosen bältros.

Jag glömmer allt det här. Visst, ibland känns det som om livet stod still, men så är inte fallet. Det jag inte nämnt ovan är min berg-och-dalbana till kärleksliv. Dels är det väl relativt lugnt på den fronten, men det är också något som jag har valt att aldrig skiva om i min blogg. Däremot har jag ofta skrivit om alla de gånger jag träffat url-vänner som blivit irl-vänner. Det som fått mig att fortsätta skriva denna meningslösa blogg.

Begränsad telefoni

March 6th, 2010

Det är mycket man glömmer. Plötsligt kom jag ihåg hur det var för tio år sedan när telefontaxan varierade beroende på om man ringde lokalsamtal eller rikssamtal. På jobbet fick man ringa sjukhusväxeln och begära öppen linje för rikssamtal. Samtidigt fick man motivera för få ett godkännande. Typ "jag ska ringa en anhörig till en patient". Var det ett privatsamtal drogs det på lönen. Skulle man ringa ett utlandssamtal var det lite värre. Inget motiverade att ringa utlandet om man inte var doktor.

Dock kunde man komma runt ovan på ett ganska enkelt sätt. Fax med telefonlur. Faxen hade alltid öppen linje.

Varför ter sig vissa saker märkliga i efterhand, där man aldrig ifrågasätter det när det pågår? Lite nazivarning.

En dagbok på nätet

February 15th, 2010

Ja, då var det elva år sedan i dag som jag började blogga. Och nej, jag vet inte längre om där finns något syfte med det. Det har blivit en daglig rutin. Jag bara gör det utan att ifrågasätta varför. Däremot ifrågasätter jag ofta vad jag skriver (eller inte skriver), men inte varför jag fortsätter skriva. Det känns viktigt att skriva. Rutinen känns viktig.

En tanke som slog mig nu är att jag skriver mest och personligt när jag är långtidssjukskriven. Det var så det såg ut för elva år sedan. Dagboken blev min enda kontakt med omvärlden. Kanske jag klänger mig fast här för att ha nödlinan intakt om jag en dag skulle behöva den?

In på tredje decenniet

February 14th, 2010

Det har i dag gått elva år.

Det var 1999-02-14 som jag publicerade min hemsida. Jag har fortfarande hemsidan kvar, men jag har inte varit där på 1½ år. Det som händer, det händer här i bloggen. Trots allt är bloggen bara en del av min hemsida.

Varför håller man på så här? Egentligen? Fortsättning följer i morgon...

Angående rubriken: Började med hemsidan 1990-talet, fortsatte 2000-talet och nu inne på 2010-talet. Det sträcker sig över tre decennier.

En pippifågel

January 24th, 2010

Helt säker är jag inte, men jag har nog inte direkt nämnt Pippi.

Pippi, nymfparakiten jag en gång i tiden hade. Jo, hon hette Pippi. Jag minns inte så mycket men tror vi delade rum när jag gick på låg-/mellanstadiet. Vi köpte henne av en uppfödare i byn. Hon var lika egensinnig som vad Gazzy är. Och med lika stark integritet. Pippi gillade mig aldrig riktigt. Jag var hennes andrahandsval när ömma modern inte var hemma. Ensamma kunde vi gosa och busa lite. Det jag inte uppskattade var att hon tuggad på precis allt. Som mina fina Okej-planscher med Kiss och Boy George.

Nej, det finns inte så mycket att säga. Pippi dog redan efter ett par år och vi vet inte riktigt varför. Hon kunde sista dygnen inte behålla någon mat. Förmodligen dog hon av uttorkning och viktförlust.

Jag har några sparade stjärtfjädrar som minne. Några foton finns, men de börjar blekna. Precis som minnet.

All of me

January 23rd, 2010

I dag blir det lite egofoton igen. Egentligen beror det på att Kim efterfrågade helkroppsfoton på mig. Jag gillar verkligen inte att visa upp mig i helfigur av förklarliga skäl. Därför fick jag gräva en del i fotoalbumen och det är inte särskilt aktuella fotografier. Samtidigt fann jag några andra som jag också kastar ut här.


Tidigt 90-tal. Jag var den ständiga vikarien och var inskriven hos Arbetsförmedlingen. Trots att jag hade pågående vikariat så tvingades jag gå jobbsökarkurs. Det var här jag för första gången stiftade bekantskap med Windows. Redan då var jag klåfingrig och ändrade alla inställningar till allas fasa. Notera luggen. Alltså - jag hade lugg! Varför tänker jag Lennart Swahn?


Klassträff 1996. Det var tio år efter vi slutade grundskolan. Öh, jag blev full. Det var inte det jag ville ha sagt, utan jag fascinerades åter av frisyren. Precis som på förra fotot var jag blond (ej blonderad). Det har ändrats, kan man säga.


Jag är inte säker, men tror att foto är från 1998. Året före ms. Tror fotot togs av min far då han ville skicka bild av mig till släkten i Finland. Jag ser verkligen butter ut. Ändå har jag i dag kontakt med några kusiner på Facebook, så de måtte inte ha sett det avskräckande fotografiet. Det märkliga är - förutom att luggen fallit bort - att jag här har väldigt mörkt hår. Vad hände med det blonda? Nåja. Ett av få helkroppsfotografier. Säkert därför jag surar, för jag gillar inte helkropp.


Ännu en gång var min far i farten med kameran och tog ett helkroppsfoto. Från 2001 när jag besökte Skåne (flyttade 2000). Jag noterar här att kepsen får dölja mitt icke-existerande hår.


Samma år som fotografiet ovan. Samma skjorta som ovan. Självklart gillar jag inte se min vikt, men det är värre att se mig nyrakad. Jag ska ha stubb eller någon annan typ av ansiktsbehåring. Men, nästan helkroppsavbildning. Hoppas Kim är nöjd.

Som ett bullerbybarn

December 1st, 2009

Jo, säkert. Jag har haft hår på huvudet. Och det var blont.

Det lustiga är att när jag nu tittar på fotot så blir jag tveksam. Föreställer det mig eller min far? Jag vet att det är jag, för jag minns när fotot togs*. Jag lekte på gården, hoppade mellan stenarna. Hur gammal kan jag vara på bilden? Fyra?

Lite skrämmande är det att inse hur mycket jag liknade min far utseendemässigt vid den här åldern. Okej, jag ser ännu i dag många drag av honom i mitt ansikte, men också inslag av min morfar/morbror/kusin.

Jag måste erkänna att jag är inne i en period där jag tänker mycket på min far. Det gör jag varje år så fort adventsbelysningen kommer upp. Det var i december 2005 han var så dålig och nyinsjuknad i lung- och levercancer. Många nattliga samtal, både från honom och från läkare. Jag var alltid så desorienterad av att väckas i natten då det var mörkt att jag alltid hade adventsbelysningen tänd i sovrummet. Det är väl därför jag i år inte riktigt känt för att hänga upp någon belysning. Jag lär göra det, men inte än.

När jag fann ovan foto kom jag tänka på ett annat som jag hade på bloggen 2001. Samma plats, samma fotograf. Mindre hår (under kepsen) och inte fullt lika blond. Sista gången jag besökte platsen.

Varför envisas jag med att ha kortbyxor på mig varje gång jag fotograferas på den här platsen?

* Fotot togs hos min fars fosterbror. När min far var i den åldern var min farbror i 15-årsåldern och kan självklart inte ha köpt och bott i huset som finns på bilden.

Gamla goda tiden

November 5th, 2009

Om vi backar klockan lite till tiden före alla modebloggar, internetbank och ipredlagar. Hur såg nätet då ut? Hur såg det ut på nätdagbokens tid när allmänheten så smått började skaffa Internet? Mycket har hänt på dessa tio år. Det är lätt att glömma historiken kring vad som var viktigt på nätet då.

Jag måste erkänna att jag inte var först ut med en egen hemsida. Ändå känns det lite som om jag tillhör första generationen från slutet av 90-talet.

Personliga hemsidor var ofta hemska, men man imponerades ändå över kreativiteten i form av hemska färgkombinationer, bakgrundmusik i form av midi-filer och blinkande animerade gif:ar. Jag var själv med i den svängen även om jag redan då insåg att för många irritationsmoment tog fokus från det textmässiga innehållet. I dag är jag ganska tacksam över min insikt, för jag behöver inte känna för mycket skam när jag tittar på det som varit. För jag har sparat alla sidorna. Mina egenhändigt gjorda html-filer. Första hemsidan skapade jag på hårddisken hösten 1998 när jag gick kvällskurs i html-design. Först i februari 1999 offentliggjorde jag en reviderad hemsida. Dagen efter hemsidans födelse (1999-02-14) bestämde jag mig för att utöka med en nätdagbok då jag ville ha mer innehåll som inte var statisk. Vem kunde väl då tro att 1) nätdagboken några år senare fick stort genomslag som blogg (via omvägen webblogg), 2) att de flesta bloggar eller har bloggat, eller 3) att jag snart bloggat i elva år?

En skärmdump av min första nätdagbok:

Min första hemsida låg på Geocities och jag tror man fick 2 MB i utrymme, vilket senare utökades och som var reklamfinansierat. Någon egen webbadress fick man egentligen inte annat än en anonym delsida. När utrymmet tog slut gick jag över till Passagen (först 7 MB tror jag, men som senare utökades). Därför var nästa steg Telia som jag tror gav 10 MB (som utökades). Men sedan 2001 har jag webbhotell och eget domännamn och detta har inte ändrats. Jo, jag bytte webbhotell då hotell nr 1 bestämde sig för att inte längre vara webbhotell.

Men så mycket mer var annorlunda då. I dag surfar man via mobilen, trådlöst, adsl-modem, usb-modem och så vidare. För tio år sedan hade man uppringande modem som lät tjöt och pep innan koppling med nätet skett. Det var dyrt och spärrade telefonledningen.

Det som gav mig något personligen var dock alla kontakter vilket berodde på att jag var med på Dagbok på Nätet (oj, jag är visst medlemsadministratör där i dag). Vi var inte fler än att vi hann läsa varandra och dessutom kommentera via gästböckerna. Eftersom bloggverktygen ännu inte var riktigt utvecklade hade man gästböcker. Vanligast var gratistjänsterna man kunde koppla till sin hemsida. Axlbook var den största och kanske enda innan vi upptäckte Erimax. Axlbook hade möjlighet till 200 inlägg, därefter raderades äldsta inlägget. Senare utökades detta till 400 inlägg. Och här hände det saker i gästböckerna. Det var inte bara så att man kommenterade det som hände på hemsidan, utan här fanns chatten. Vad hade vi för chatt annars? Jo, Aftonbladets kontaktchatt (som jag besökte för första och sista gången den 16 februari 2000 (min 30-årsdag)). Våra gästbokschattar var betydligt intressantare. Man bjöd in till chatt i gästboken någon sen kväll. Väldigt personligt. Och väldigt oanständigt. Samt fruktansvärt kul. Dock hade jag alltid panik när inläggsgränsen började närma sig, för då gällde det att snabbt byta ut mot en ny gästbok. Jag tror visst att jag sparat någon gästbokschatt.

Ganska snart kom dock Partychat:

Det är märkligt. Vart tog vissa av våra mest aktiva ”dagbokare” vägen? Annars är de flesta av oss kvar fortfarande även om vi uppdaterat våra nätdagböcker till bloggar. De som slutat blogga skriver dock på Facebook

Ändå måste jag säga att vi gick ytterligare ett steg genom att vi lämnade datorerna för att sammanstråla i dagboksträff. Många var vi som på första dagboksträffen 2000 sammanstrålade i Norrköping. Uppföljande träff hade vi sedan i Göteborg. Och på Finlandsfärjan. Sedan har det varit många mindre bloggträffar runt om i landet med nytillkomna bloggare men också med oss gamlingar.

Jag tror att vi var med och startade något. En rörelse. Vi var grunden i bloggosfärens uppkomst. Kanske vi inte borde få cred för det, men ovan är lite av en redogörelse för landets näthistorik. Hur det var och hur det ledde fram till det vi ser i dag.

Varför skriver jag allt detta? Jo, jag kastade ut frågan på Facebook vad dagens bloggtext skulle handla om.

Jag tycker att du ska reflektera över hur det var på den gamla goda tiden när vi alla hade uppringda internetuppkopplingar, spammade varandras gästböcker och partychattade på lördagskvällarna. Det var tider, det! :-)

Tack för förslaget, Susanne!

Förresten – en sak nämnde jag inte. Webbkamerorna som sattes på vid partychat. Där vi klädde av oss. Bäst att låta det falla i glömska... åtminstone bilderna.

Här är mitt skrivbord

October 31st, 2009

Det finns inte så mycket att säga eller göra. Jag är helgledig. Ändå måste jag ju som vanligt kasta ut något här, typ en uppstötning. Grävde lite i arkivet och fann "här är mitt skrivbord". Man tar ett foto av sin datorplats och räknar upp vad man har på skrivbordet. Detta gjorde jag senast 2001 och det inlägget har jag lagt ut som en bild längst ner. Och det är den sidan jag har på bildskärmen.

Från vänster till höger:

  • Skrivbordslampa
  • Extern hårddisk
  • Den ENORMA transformatorn till högtalarna
  • Pennställ med pennor och sax
  • Högtalarna
  • Två tomma snusdosor
  • Bildskärm med några år på nacken, bland de första platta 17-tummarna som kom
  • Trådlöst tangentbord med dito mus
  • Bankdosan
  • Mobiltelefonen (LG K900)
  • USB-kabel till mobilen
  • USB-hub
  • Ännu en skrivbordslampa
  • Sist men inte minst - en skrivbordsslampa. Hon hoppas på att jag missar musen och greppar hennes bak istället

Datorn då? Den står på annat bord bredvid till höger. Jag har den bärbara datorn som hårddisk där jag kopplat in bildskärm, högtalare och övrig utrustning.

Jämför jag de båda fotografierna måste jag säga att väldigt mycket är utbytt. Inte ens skrivbordet är det samma även om det är vitt. Ändå är allt en kopia, eller uppdaterad version, av hur jag hade det för åtta år sedan. Allt har ändrats, men ändå inte.

Rak översättning

October 30th, 2009

Är du helt slut i huvudet eller?
Are you totally finished in your head or?

Pussgurka.
Kisscucumber.

Hajar du?
Do you shark?

Kan och kan, kan kan du.
Can and can, can can you.

Får får får? Nej, får får lamm.
Sheep sheep sheep? No, sheep sheep lamb.

Jag måste slå en sjua.
I must strike a seven.

Påfågel.
Onbird.

Kom inte in här och dammsug när jag är bakfull.
Don?t come in here and dustsuck when I?m backdrunk.

Ursäkta, jag har fått en tupp i halsen.
Excuse me, I?ve got a cock in my throat.

Symbios

October 29th, 2009

I dag har vi levt tillsammans i nio år.

Januari 2000 - klädnypedrogen

July 29th, 2009

Ett minne blott...

Följande är ett hjärnsläpp från 2000. Hela händelseförloppet finns på dagens.jontas.com/nypor/nypor.html.

Ett livsöde
Efter den senaste tidens rapporter om det utökade användandet av klädnypor fann jag mannen som blev rikskänd tidigare i år. På ett behandlingshem någonstans i landet sitter nu Jontas V. Rickadh. Jag fick som enda reporter en intervju med honom i veckan.

Hur började det hela?
Så här i efterhand vet jag inte så noga. Mycket har jag fått berättat för mig. Det var en januarikväll, men så mycket mer minns jag inte. Någon slog larm då man sett mig genom köksfönstret. Tydligen hade jag klädnypor i hela huvudet. I vanliga fall, vid festliga tillfällen, brukar jag sätta en klädnypa i öronsnibben, men det är också allt. Vad som gjorde att jag överdoserade så kraftigt kan jag bara spekulera i. Kanske det var ett uttryck för min besvikelse då jag på dagen blev bortglömd av Färdtjänst.

Du hamnade initialt på akuten?
Ja. Det var där man fick amputera min överläpp. Jag fick kallbrand i den.

Jag måste få gå tillbaks i tiden och fråga dig; när upptäckte du din böjelse för klädnypor?
Jag tror jag alltid vetat om det. Redan som sexåring fann man mig lekandes med en klädnypa. Mor grät förtvivlat och trodde inte att hennes ende son "var sådan". Då lärde jag mig att dölja mitt verkliga jag. För att inte någon skulle komma på mig och tycka att jag var "konstig" så snusade och rökte jag när jag kom upp i tonåren. Men det var bara en fasad.

När kom du ut?
Jag tog steget ut ur garderoben, där jag hade gömt två klädnypor, när jag var 17 år. Det var inte jag själv som gick ut och berättade sanningen. Jag blev "outad" av en kompis som hade samma läggning som jag. Inget blev sig likt hemma efter det. Året senare fick jag ge mig av hemifrån. Jag var en skam för familjen, sa far.

Hur har man reagerat på jobbet efter avslöjandet?
Naturligtvis har jag varit mycket noga med att inte visa mitt intresse för klädnypor. För något år sedan höll man på att komma på mig med en pappersklämma på näsan. Men jag lyckades slingra mig ur frågorna. Jag blev en mästare på att dölja sanningen. När jag köpte klädnypor, så gjorde jag det i olika affärer. Ibland kunde jag åka flera mil till någon affär där jag visste ingen kände mig. Men nu sedan jag avslöjats med mitt tunga klädnypeberoende har jobbet stöttat mig mycket. Man säger att man ser fram mot den dag då jag kommer åter.

Hur har det senaste året varit?
Tufft. Jag har bl a genomgått en plastikoperation. Den blev ganska lyckad. Jag kom på ett sätt att gå förbi de tradionella vårdköerna. Jag fick i och för sig betala ur egen ficka, men jag kom till omedelbart. Djursjukhuset i Helsingborg har varit fantastiska. De har återskapat mitt ansikte och ingen märker längre att jag tidigare förlorat min överläpp.

Och behandlingshemmet?
Jo, jag har kommit till rätta. Nästa år kanske jag får permission. Den första månaden rymde jag ofta. Varje gång hittade man mig vid ett klädstreck i någons trädgård.

Jag hörde ett rykte som sa att någon köpt optionsrätten för historien om ditt liv?
Ja. Andrew Lloyd Webber har köpt den rätten. Han har tre år på sig att göra något innan rättigheten går förlorad. Senast igår var han i kontakt med mig och han har redan gjort två låtar till musikalen "Clothes-peg", som arbetsnamnet är.

Det går bra för dig märker jag. Då får jag avslutningsvis önska dig lycka till i framtiden
Tack.

Efter att ha gjort denna intervjun tidigare i veckan har tyvärr Jontas fått ett svårt återfall. Man fann 392 klädnypor insmugglat på behandlingshemmet. Föreståndare Knut-Göran Wrang kan inte förklara hur detta gått till. Som en konsekvens är nu Jontas förflyttad till S:t Börjes mentalsjukhus. Troligtvis kommer det att krävas Tingsrättens godkännande för ett frisläppande i framtiden. Hur det blir med musikalen är idag inte känt.

Bertha Lindskog-Borre, journalist

Texter

July 26th, 2009

Sitter som vanligt och läser i mitt enorma bloggarkiv. Fann slumpmässigt följande, antecknad för drygt fem år sedan:

Dessutom tog det på krafterna att skriva riktigt tragiska och hjärteskärande journaler med mycket sorgligheter. En ljuspunkt var en anhörig som kom in till mig och var lite nyfiken på mitt jobb.

Jag vet exakt. Jag vet exakt vad jag skrev om. Jag vet exakt vad det var som var så tragiskt. Ganska märkligt. För hur många journalanteckningar har jag egentligen skrivit under 17 år? Räknar jag väldigt grovt skulle jag gissa 90 000 anteckningar. Faktiskt, jag minns det mesta. Däremot minns jag aldrig namn eller personnummer. Jag minns händelseförlopp, allt från familjeförhållanden, tidigare sjukdomar och vad man kom fram till som det aktuella besväret. Därför att jag lever mig in i det jag skriver. Okej, jag minns inte allt, men mycket. Särskilt om något sticker ut i det jag skriver.

På ett sätt tär det på krafterna att ryckas med i det man skriver. Dock jag kan lägga det bakom mig direkt, för då kommer nästa livsöde som ska tecknas ner. Men någonstans i bakhuvudet lever mycket kvar. Värst var det dock på den tiden då jag också hade ansikte på den jag skrev om. Numera är det sällan jag ser något annan än arbetskamrater. Ganska skönt - för mina nerver.

Frågan är hur annan personal uppfattar det hela, de som befinner sig i det direkta vårdarbetet. Jo, de minns också, det vet jag. Vi är också människor, som möter andra människor som är i en utsatt situation. Man minns sina medmänniskor. Ibland endast fragment, ibland mer än vad man vill.

Ändå. Jag tycker det är kul att skriva. Det ger mig något. Tror visst att jag i tidningsintervjun för fem år sedan förklarade det hela med att jag utifrån beskrivna symtom kan beskriva vilken sjukdom det är innan doktorn kommit till det i journalen. Man lär sig saker. Och det omfattar också ett livsöde. Skulle det bli betungande skulle jag nog övergett yrket för flera år sedan.

Det är väl därför jag ofta inte har ork att läsa skönlitteratur på min fritid. Jag läser väldigt mycket.

Åldrandet

July 24th, 2009

Tio år på nätet. Jag sitter ofta och läser igenom mitt arkiv och måste säga att min topp (peak) hade jag 2001. Åtminstone förundras jag över det jag då skrev. Den elaka humorn. Kanske den inte lyser igenom lika ofta nu i det jag skriver.

Där i arkiven fann jag det första fotot jag lade ut av mig själv 1999. Jag hade en skanner men inget aktuellt foto på mig själv, så jag tog bussen till Domus och fotoautomaten där.

Jag blev nyfiken. Hur illa har jag åldrats på tio år? Tja, jag vet inte. Inte så värst, tror jag. Fett är bra att spänna ut rynkor med. Mina jämnåriga ser absolut äldre ut. :>

29 versus 39 år.

Min plats i universum

July 19th, 2009

Där är något rogivande över det. Därför brukar jag nattetid gilla att titta på trafikkamerorna över Göteborg. Kanske lite märkligt. Och jag gillar att höra nattrafiken genom sovrumsfönstret.

Jag har nog alltid gillat nätter p.g.a. mörkret. Där ljud färdas över långa avstånd. Där man känner sig inbäddad av mörkret. Universum känns då oändligt. Och vardagen obetydlig och avlägsen.

Fortfarande minns jag nätterna på landet då jag som liten kunde stå timmar ute på gården i mörkret. Jag har alltid haft mörkret med mig. Det inger en trygghetskänsla.

Millennium

June 19th, 2009

För tio år sedan fanns det en undertryckt panik. Då var vi så nära millennieskiftet och man kände spänningen. Det var något märkvärdigt vi skulle få uppleva. Jag förstod väl själv aldrig hypen riktigt, men just ordet millennium förekom överallt. Ofta var det dessutom felstavat i media (millenium). I dag är det väl inte många som tänker på millennieskiftet, nästan tio år har gått. Hur märkvärdigt var det egentligen då på nyårsafton? Och inträffade allt det där som profetian förtäljde? Jorden undergång. Rymdvarelser skulle göra sig synliga för oss. Eller vad man nu i vissa kretsar trodde.

Vad associerar jag till millennium i dag? Två saker. Låten med Robbie Williams samt tv-serien med Lance Henriksen. Tv-serien skrev namnet MillenniuM. Två stora M. Romerska siffror för 2000. Det tyckte jag var lite underfundigt.

I övrigt betydde millennieskiftet ingenting för mig. Varken före eller efter. När jag var liten brukade jag fasa lite inför år 2000 eftersom det skulle innebära att jag var 30 (kändes avlägset - lika avlägset nu bakåt känns det som). Och all den teknologi vi skulle ha i form av flygande bilar och kolonier på månen eller andra himlakroppar.

Men en sak undrar jag. Hur löste man millenniebuggen? Den som skulle få alla kärnkraftverk att explodera och flygplan att falla ner från himlen? Uppgraderade man datorernas årtal från två till fyra siffror? Struntade man i det och inget hände? Eller exploderade några kärnkraftverk och flygplan föll ner från himlen som jag inte hört något om? Rent konspiratoriskt kan det väl vara så att rymdvarelserna skyddat oss alternativt dolt dessa katastrofer för att inte skapa panik? Hm.

Och nytt millennium blev det först 1 januari 2001. Det var då vi gick in på tredje* årtusendet. Som vi själva markerat genom att hitta på en tidpunkt som vi satt till år 0 för Jesu födelse. Trots att det inte stämmer. Samt, varför skulle allt magiskt kretsa kring hans födelse och händelseutveckling några tusen år senare? Och om man nu var så orolig för år 2000 - vad händer år 1000 som var så märkvärdigt och omvälvande?

Tänk så mycket år 2000 gav upphov till. I form av spekulationer.

* Markoolio hade fel som sjöng om millennium 2. Den 1 januari 2000 var 999 år efter millennium 2.

[youtube]bx5dCD90vB8[/youtube]

Observera att Markoolios låt stavas Millenium 2. Ett n... för lite.

Till mitt försvar

June 16th, 2009

Om detta har jag skrivit tidigare. Nu råkade det bli aktuellt i dag igen via medias rapportering. Samt att jag raderat mitt bloggarkiv för 1999-2007.

Jag har aldrig gjort lumpen. I dag kan många svenska män säga det, men kanske inte de av min årgång. I kanske fem år innan jag mönstrade våndades jag väldigt över detta med lumpen. Skulle jag inte få vapenfri tjänst skulle jag helt vapenvägra med fängelse som följd. Vad som helst, men inte göra vapentjänstgöring. Jag var med i Svenska freds och kände andra som gjort vapenfri tjänst, så jag hade stöd. Men jag mådde dåligt av att veta att jag skulle mönstra och eventuellt tvingas lumpen.

Egentligen våndades jag i onödan. Men kanske hellre det än om jag vetat vad som skulle komma.

Jo, jag mönstrade. I april 1988. Också detta var något jag inte ville, men var tvungen. Jag var på helspänn även om det inte var så illa när jag väl var där. Två dagar skulle jag vara där. Det började med någon form av intelligenstest där man skulle besvara frågor skriftligen. I pauserna visades MTV, första gången för min del som varken hade satellit eller kabel.

Det gick bra fram tills läkrens fysiska undersökning. Det var precis innan jag skulle kliva på testcyklingen. Det var då de upptäckte knölen i testikeln. Remiss skickades akut till sjukhuset och jag skickades hem. Mönstringen var avbruten, efter en halv dag.

Jag kom ganska snart till kirurgen som beslutade för att operera mig, vilket gjordes. Ett par dagar efter att mormor dött hemma hos oss på ett kalas. Om knölen var god- eller elakartad visste man inte vid operationstillfället.

En månad senare gick jag ut gymnasiet, fick komplikationer till operationen, gick ner 40 kg, började jobba, mina föräldrar separerade, jag flyttade hemifrån, började gå upp i vikt igen. Ett kaosartat år som inleddes med mönstringen. Därför blev jag lite förvånad över att ett år efter den avbrutna mönstringen bli kallad tillbaka. Jag skulle göra om mönstringen. Dock skulle jag först prata med en psykolog. Som skickade hem mig direkt och sa att jag inte skulle göra lumpen. Jag var frikallad. Förmodligen p.g.a. att jag hade för mycket kaos i mitt liv. Jag var oförberedd på detta, trodde att jag skulle mönstra mina två dagar och åter behöva kämpa för vapenfri tjänst eller vapenvägra. Men det kändes skönt att slippa, jag hade som sagt andra problem att tampas med.

Däremot vet jag fortfarande inte vilken den officiella grunden till att frikalla mig var. Tjugo år har gått men jag vet faktiskt inte om det kanske handlade om att neddragningarna inom militären, om mitt kaosartade liv eller att jag inte var i gott fysiskt skick.

Och jo, jag fick också med tiden ett brev från sjukhuset där knölen diagnostiserats. Dock – det dröjde tio år innan jag öppnade brevet. Det kunde slutat illa med tanke på att där kanske fanns något elakartat där jag själv också skulle ta kontakt med vården som glömt mig. Men det var en godartad fettknöl/bråck/tumör (svårt att avgöra – min tolkning efter att jag lärt mig medicinsk terminologi). Och jag vet vad som utlöste knöltillväxten. Tre år tidigare hade jag voltat med cykeln och ramen hade träffat lite smärtsamt.

Och kirurgen som opererade mig. En gång i tiden Sveriges bästa kirurg på könsoperationer från man till kvinna. Jag är fortfarande man. Jag lova. Och båda testiklarna har jag på plats.

Så vad ville jag ha sagt med denna utläggning? Jo, allmän värnplikt avskaffas nu efter ett riksdagsbeslut i dag. Det är jag väldigt glad för. Tvång är något jag är allergisk mot. Hellre ett professionellt insatsförsvar, hur nu det ska se ut. Förhoppningsvis kan man då sålla bättre bland sökande. Både för att bli av med de labila främlingsfientliga personerna, men också då frivillig basis ger bättre engagemang. Det blir kostnadseffektivt, hoppas jag. Men jag lägger ingen värdering i om försvaret behöver mer eller mindre pengar. Trots allt är jag vapenvägrare in heart and soul.

Raderat

May 21st, 2009

Logiken brister för vad man minns eller glömt bort. Jag minns att jag för knappt tio år sedan här i bloggen (nätdagboken) skrev om att jag inte har något minne för 1985-1988. Minnesfragmenten är väldigt få från dessa år och jag tror det beror på att jag då levde ett kaotiskt liv. Jag var ständigt på helspänn. Mellan tonårsliv och vuxenliv. Den ångest (blandad med glädje) jag då upplevde har nog gjort att mycket halkat ut ur mitt minne.

Det finns en annan period jag inte minns. 1992-1998. Jo, lite. Jag håller på att försöka framkalla minnen, för jag är nyfiken på hur jag levde och vem jag var innan jag fick ms. För jag vill kunna göra en jämförelse mellan hur mitt liv förändrats av en diagnos och om det blivit bättre, sämre eller bara annorlunda.

Generellt tror jag att där hände två saker 1992-1998. Jag avskärmade mig känslomässigt samtidigt som jag sökte andlighet. Det slog knut på mig och kanske är det därför jag inte minns vem jag var, vilka åsikter jag hade, hur mitt fritidsliv såg ut, vilka jag umgicks med och så vidare. Knuten löstes upp 1999/2000 i och med ms-diagnosen. Jag tvingades se över mitt liv på alla plan. Känslomässigt. Mentalt. Fysiskt. Rubbet. Så någonstans är jag nog trots allt väldigt tacksam över de erfarenheter jag skaffade mig genom ms:en. Nja, inte erfarenheter. Snarare de insikter jag fick om mig själv. Det var befriande. Är befriande. Jag tror att jag mår bättre i dag än före ms:ens tid. Sjukdomen i sig är begränsande, men jag utvecklades som människa. Jag har inga direkta rädslor kvar. Jag har alltid varit stark mentalt, men det är först nu jag inser det och kan ta det till mig.

I kväll råkade jag se Existens (teologiprogrammet på SVT). Ännu en insikt. Trots att jag har ett komplicerat förhållande till kristendomen och sökte andlighet på annat vis under 90-talet, så finns mitt intresse för teologi kvar. Existentiella frågor intresserar mig på det teologiska planet. Mest som diskussion, inte som rättesnöre. Jag har min identitet klar. Jag vet vem jag är och vad jag vill.

Frågan är varför jag varit så rädd under så stora delar av mitt liv? Jo, jag vet förmodligen både orsak och verkan. Men inte varför jag förträngt det.

Dock. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag jämfört med 90-talet före ms. Framförallt är panikkänslan borta. Jag är trygg.

Exhibitionisten

May 18th, 2009

Allt som jag någonsin publicerat på nätet finns i otaliga upplagor på diverse datorers hårddiskar här hemma. Undrar hur många som också laddat ner det som jag lagt ut? Nåja.

När jag tittar igenom mina egentagna bilder så inser jag att idén verkade god den dag jag lade ut dem. Men kanske jag lärt mig något. Att inte vara fullt lika pinsam som jag varit förr om åren. Och jag förstår varför jag inte använder webbkamera längre. Jag beter mig så märkligt så fort jag hamnar framför en lins.

Ack ja, ungdomligt oförstånd. Men jag saknar den tiden. Vi hade skoj på nätet före bloggboomen.

I det mörkaste mörker

May 5th, 2009

I dag svartnade det totalt för ögonen på mig. Hjärnblödning, tänkte jag. Sedan kom jag i håg att det var första tisdagen i månaden och klockan var 07. Då svartnar det alltid. Skillnaden för dagen var att jag inte hunnit till mitt skrivbord, utan stod avklädd i skyddsrummet på jobbet. Det som också används som omklädningsrum. Det blir väldigt mörkt i ett fönsterlöst skyddsrum. Jo, strömmen stängs av varje månad under några minuter för att man ska testa reservkraften.

Vilket påminner mig om en annan gång då det svartnade för mig på jobbet:

Blogg 2004-12-07
Jag hade precis kommit till jobbet och hunnit börja arbeta när strömmen gick. Den enda som kunde fortsätta jobba var jag, eftersom jag hade kopplat in min dator i reservkraften. Jag satt i totalt (nästan) mörker och jobbade framför datorn innan det åter blev normalt omkring mig, efter cirka 10 minuter.

Under förmiddagen blev jag... ähum... väldigt... nödig. Vad hände då? Japp. Strömmen gick en gång till och där... satt jag. Becksvart, inga fönster, ingen reservkraft som gick in. Så vad kunde jag göra? Mer än sitta där i mörkret? Förr eller senare skulle strömmen gå igång igen. Dock blev jag redan efter några minuter paranoid och funderade på om jag fått någon liten blodpropp i bakhuvudet som gjort mig blind (mycket kan hända vid en krystning - barn kan poppa fram för att nämna en sak). Efter att ha stressat upp mig några minuter kring denna frågeställning, kom jag på att jag kunde titta på mitt självlysande armbandsur. Jag var inte blind.

Efter ytterligare en stund, närmare en kvart, tyckte jag det började bli drygt. Nej, så kunde jag ju inte sitta i mörkret. Dessutom behövde jag ta min spruta, så jag behövde verkligen komma ut i dagsljuset. Lite besvärligt var det där i mörkret (jag går inte in på vad jag gjorde). Min balans är inte den bästa heller i mörker.

Mycket möda och mycket besvär (som sagt, jag går inte in på vad jag behövde göra på toaletten innan jag var... färdig). Jag slår upp dörren. Och bländas av korridorernas skarpa (nåja) lysrörsljus. Det var inget strömavbrott. Glödlampan hade gått sönder på skithuset. Så där kunde ju jag sitta och vänta på att "strömmen" skulle komma tillbaka. (Kommer osökt att tänka på tjuren Ferdinand. "Och så vitt jag vet så sitter han där än och luktar på...").

Märkligt att ingen saknade mig under min frånvaro. Eller tur...

Jag råkar ut för så mycket! Ibland något självförvållat, men det tar vi inte nu.

70

May 1st, 2009

I dag skulle min far ha fyllt 70 år. För tio år sedan skrev jag följande här i bloggen (dagboken, då'rå):

Ingen kan väl ha undgått att jag i går gratulerade lille far som fyllde 60 år. Han ville inte bli gratulerad, utan flydde hem till mig. Så vad gjorde vi då? Jo, vi körde drygt fem mil* ner till Andrarum som ligger på Österlen. Där åt vi middag på Klockaregården, en fin restaurang som ligger i ett korsvirkeshus från 1700-talet.

Samma sak gjorde vi då han fyllde 50, det blev en tradition.

Känslomässigt har jag väldigt svårt för att tillåta mig minnas. Trots att det gått drygt tre år sedan han dog i lungcancer, har jag svårt att närma mig honom och allt det som hände runt hans dödsfall. Men i dag är det svårt att inte komma ihåg. Hur han kom hit till Sverige som finskt krigsbarn. Hurdan han var som person. Vår relation. Hans liv i allmänhet. Och särskilt hans död. Det berör mig. Särskilt i dag.

Och med tanke på vad jag skrev för ett år sedan, kan jag konstatera att jag tagit ett steg tillbaka.

I dag skulle min far fyllt 69 år om han fortfarande varit i livet. Det har gått mer än två år nu. Om han inte var särskilt närvarande i min barndom, får jag väl säga att jag sedan inte var tillgänglig när han sökte min kontakt som vuxen. Men kanske vi har närmat oss varandra nu. Jag vill tro det. Åtminstone sörjer jag för hans skull. Kan tänka mig in i och känna det han måste ha saknat under sin uppväxt och alla besvikelser som sedan kom samt de sjukdomar som sedan tog hans liv. Livet är väl inte rättvist och man skapar sina egna förutsättningar i mångt och mycket. Men ändå. Jag har börjat få förståelse för hans liv och öde. Det är väl min tilltagande empati som gjort att jag kan förstå och närma mig. Kanske tråkigt att det kommit först nu, när han inte längre finns att tillgå.

Vi har nog fortfarande ett komplicerat förhållande.

* Då bodde jag i Kristianstad, Skåne.

Varianter

April 8th, 2009

De senaste tio åren har jag haft väääldigt många hemsidor, eller rättare sagt väldigt många olika utseende på hemsidan. Här är sjutton av dem. Någon som känns igen? Kanske jag lägger ut fler dumpar i framtiden. Efter hand som jag hittar dem på olika brända cd-skivor.

Bild 2 var min första hemsida 1999. Bild 15 (tredje från slutet) är den senast använda (på dagens.jontas.com)

Trist

April 6th, 2009

Att Tollarparn dött kom väl lite som en chock. Nästan dagligen, till och från skolan, under min uppväxttid såg jag honom utanför sitt hus. Och så såg jag honom ständigt i Här är ditt liv på tv.

Själv kallades jag för mini-Tollarparn* eftersom jag var 30 år yngre och också spelade klaviaturinstrument, om än inte i närheten av originalet. Så på ett sätt finns där ett samband ? smeknamnet.

Han hälsade alltid, vinkade alltid glatt, när jag cyklade förbi hans hus. Men det var många år sedan jag såg honom, men det känns ändå lite märkligt att höra att han inte finns längre. Och nej, ingen kallar mig för mini-Tollarparn längre. Jag spelar inte och bor inte längre i Tollarp**.

* Släkten och familjen kallade mig för det. Jag kände mig nog lite stolt att ändå jämföras med honom.
** Där bodde jag från det jag föddes fram till 1990, d.v.s. tjugo år.

Minns

April 3rd, 2009

Av någon anledning minns jag mycket tydligt påsken 1999. Jag var lycklig trots det pågående kaoset med att vara förlamad i ms. En diagnos jag ännu inte då fått men som jag själv kommit fram till. Vid påsken 1999 jobbade jag och hade fått en ny kollega. Det var väldigt varmt och vi köpte glass som vi åt på patientbalkongen på 11:e våningen. Solen gassade. Vi tog det lugnt. Tror det var askonsdagen.

Jag minns inte vad vi pratade om, bara att jag trivdes. Det kan jag säga om hela 1999. Jag var avslappnad (första gången någonsin?) och allt var så ljust. Jag menar verkligen ljust. Soligt.

Minnet gör mig glad. Kanske jag minns de lyckliga stunderna (även om de var jordnära och intetsägande) i en tid av svårigheter.

Skanning

March 10th, 2009

I dag när jag tittade igenom gamla urklipp fick jag för mig att skanna in dem. Några har jag nog tidigare lagt ut här på bloggen. Men jag gör det igen.

1999 fick jag en journalgroda publicerad i Dagens medicin. Förmodligen är jag partisk, men jag tycker fortfarande att detta är den bästa jag läst. Bästa syftningsfelet. Jo, den är sann. Jag har själv skrivit den. Dock tror jag att jag ändrade ordföljden något i journalen. Trots allt så skriver jag allting med min signatur.

Sedan såg jag bilder tagna på jobbet för olika tidningar. Jag har åldrats. En gång i tiden var jag ung. Bilden i menyn till höger är sju år gammal. Efter det vill jag inte synas på bild.

För tolv år sedan på jobbet (SKTF):

Året efter, på en konferens i Stockholm. Också Dagens medicin.

De gemensamma reaktionerna efter alla gånger jag varit med i tidningen: ilska, avundsjuka, kritik. Kollegor är inte alla gånger stöttande.

Okej, detta är bara ett urval. Jag tänker inte lägga ut alla andra gångerna jag figurerat i media.

PS! För den som undrar. Skägget har jag haft sedan 1996.

Skriva en kommentar? Klicka på rubriken!

2009-02-24

February 24th, 2009

Ett märkligt uppvaknande. Två saker ekar i huvudet på mig.

Det första är BWO:s värdelösa ballad från melodifestivalen i lördags. Jag visste inte ens att jag kom ihåg den, men där är den nu 2½ dygn senare - i min skalle! Aaargh!

Det andra är ett ord (två då), nämligen Dresslers syndrom. Jag tycker mig känna igen det. Så jag sökte på nätet och fann att mina ögon passerat namnet i söndags när jag läste en lista över sjukdomar. Men jag vet att jag inte reagerade då eller stannade upp vid begreppet. Då. Nu när jag ser en svensk synonym på begreppet vet jag faktiskt exakt vad det är. Men varför har jag det i huvudet nu 1½ dygn efter att jag läst ordet?

Ovan är något som bara fanns där nu när jag vaknade. Något som måste ha legat i bakgrunden och plötsligt bestämt sig för att poppa upp till ytan. Så... fjantigt!

Nåja. I dag är det dags för semlan. Fettisdagen.

Musikhistorik

February 10th, 2009

Det är 23 år sedan jag var på en konsert. Jag menar riktig konsert. Internationellt turnérande. Året vaf 1986 och jag såg Eurythmics i Malmö. När jag tänker efter så är det också den enda konsert jag varit på. För jag tycker egentligen bara att det är enbart jobbigt med alla människor, den höga ljudvolymen och den dåliga sikten. Av den anledningen är jag inte så intresserad av konserter trots att jag inte har en kilometer till Ullevi.

Självklart har jag varit på andra mindre konserter, men jag har varit ditsläpad. Det hände ganska ofta när jag var minderårig. Hasse Andersson. Glenmarks. Svenne & Lotta (enda jag gillar). Kikki Danielsson (Wisex?). Bröderna Djup.

Vad har jag förhållningssätt till musik? I dag är det svårt att säga något. Musik tröttar ut mig mentalt även om jag periodvis lyssnar en del. Det måste vara begränsat i små portioner. Ljud är jobbigt.

En gång i tiden testade min morbror mig genom att sätta olika instrument i handen på mig. Jag spelade på gehör (allt utom sträng), det vill säga jag kunde ta ut låtar direkt utan att följa noter. Instrumentet lärde jag mig direkt. Men så spelade jag ju elorgel* också under ganska många år som barn. Så jag kan noter. Numera kan jag inte spela något alls på grund av min dåliga motorik.** Min morbror tyckte att jag, liksom han, borde bli musiker på riktigt. Jag var inte intresserad. Att spela till husbehov är en sak, inför publik något annat.

För några år sedan tog jag sånglektioner, men imponerades inte. Jag tar mig inte ton i onödan (undviker helt) även om jag kan hålla ton (är inte tondöv åtminstone). Ett mål var att börja sjunga i någon kör, men inser att också där har jag fysiska begränsningar (kan inte stå rakt upp och ner i timmar). Nåja. Det finns en del filer på nätet där jag sjunger solo och a capella. Men jag vet inte hur jag hittar dem (annat än om jag laddar ner allt från mina tre olika servrar med filer).

Musik har varit mig väldigt nära större delen av mitt liv. Så är det inte längre. Dock fortsätter jag med min schlagermassaker. För det är verkligen bedrövligt, det som presenteras i form av låtar och framförande. Även om jag själv inte är någon stjärna som precis vill stå i strålkastarljuset på en scen, så gör det mig väldigt ont att höra bidragen varje år. Så falskt. Så dåliga låtar. Så accepterat som något bra.

Den enda konsert jag just nu skulle kunna tänka mig närvara vid är en opera. Madame Butterfly skulle jag gärna vilja se. För med ålder och mognad intresserar jag mig mer och mer för klassisk musik och opera. Och blues och jazz. Jag har alltid lyssnat till sådant, men det blir oftare och oftare. Eller så är jag bara trött på hysterisk populärmusik.

* Elorgel. Tja. De enda noter vi fick spela efter på kurserna var vals och tango. Men jag köpte andra noter själv som jag spelade efter hemma. Eller så slog jag på radion och spelade till vad som än dök upp på radion.
** Sorg! Och jag som gillade att teckna också, klarar inte längre det på grund av motoriken.

Fassläsning

January 9th, 2009

Ibland kan jag inte förstå att jag skrivit det jag skrivit. Följande fann jag i mitt arkiv från 2001-05-14.

Inget är känsligare för en man än att läsa om det som är oss kärast. Vår snopp. Helst inte i sammanhanget "erektil dysfunktion". Innan Viagras genombrott fick vi snällt ta hjälp av sprutor som man satte i snoppen för att stolt kunna uppvisa den i sitt gladaste tillstånd.

Mentalt gjorde det väldigt ont att läsa om Rigidur. Ja, den heter så. Rigid som i stel. Tänk vilket fiffigt namn! Nå, men det var just detta att sätta sprutan i vårt känsligaste organ som fick mig att blekna under min solbränna blekhet. Enligt texten skulle man sedan vara ståndaktig i en timme, men det kunde vara upp till fyra timmar. Efter fyra timmar utan tillbakagång till ursprungsläge, skulle man uppsöka akuten. Det finns motmedel för att då sänka erektionen men det är inte alla gånger det fungerar. Då måste man enligt Fass "aspiration av blod från corpus cavernosum". Ick! Blodtappa snoppen! Ofta brukar det leda till en i evighet slak penis som inte längre kan ta hjälp av läkemedel som ovan, d.v.s. typ Viagra eller Rigidur.

Biverkningarna var inte heller så trevliga. Smärttillstånd i penis vid erektion p.g.a. injektionsteknik, blödningar och blåmärken vid injektionsstället och svullnad. En mindre vanlig biverkning är krökning av penis. Vadå? Den girar till höger och punkterar en njure?

Varningar var bland annat att använda kondom om partnern var gravid eftersom läkemedlet gick över i spermierna.

Men det värsta av allt... "Första injektionen bör ges i närvaro av sjukvårdspersonal och det bör därvid säkerställas att patienten har fått utbildning i injektionsteknik". Utbildning? Får man en prinskorv att träna på? Förvandlas den då till en Bratwurst? Och sedan då? Stå där och stå... inför sjukvårdspersonalen. Nej, tack för Viagra, säger jag bara...

Vad jag kan se i dag så har Rigidur utgått. Tack och lov! Men det finns ju andra läkemedel...

Ett eko

December 28th, 2008

Ibland tvekar jag. Har jag haft en frigörelse? Kanske. I dag är det exakt tjugo år sedan jag flyttade hemifrån med buller och bång. Det var inte planerat, utan kom väldigt hastigt. Ofrivilligt ställningstagande som jag kom över först för ett par år sedan. Hur jag än vänder på det, så hade jag aldrig ett val. Alternativ fanns, men jag kände att jag inte hade något val. Jag hade bara min egen väg att gå. Konsekvensen är att jag alltid känt mig rotlös.

Bimbo

December 3rd, 2008

Jämför bilden i detta inlägg med bilden i förrförra inlägget. Det skiljer ungefär tio år. Hårfärgen. På båda fotografierna är det min naturliga hårfärg. Det har alltid varit så att jag pendlat i hårfärg även om jag i 15-årsåldern gärna färgade det i olika kulörer. Jag kan inte förklara det.

Finns det en historia kring fotografiet ovan? Nja. Kanske. Det är taget i mitten av 90-talet. Jag står på kyrkängen i byhåla. Min far tog fotot. Vi brukade ha endagsutflykter där han valde resmål. Oftast kyrkor runt om i Skåne. Det är väl därför jag inte ser alltför glad ut.

Update
För rättvisans skull. Ett självporträtt från i dag. Se mig åldras. Och få mindre hår.

Gud! Jag ser ut som ett ollon... ägg...

Det var en gång, för länge sedan...

December 3rd, 2008

Jontas 1986/1987Sweet sixteen, ett populärt uttryck i USA. Men hur var det när jag var 16 år? Kommer jag ens ihåg hur det var?

Året var 1986. Jag gick ut nian på våren. Märkligt nog kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag längtade till att få gå ut grundskolan. Nio djävulska år var till ända. För att markera gick jag inte på avslutningsfesten med avgångsklasserna. Samtidigt var det lite vemodigt att känna att vi alla skulle skingras för vinden. Redan då visste jag att där inte fanns någon jag skulle hålla kontakt med. Visst, jag hade vänner, vi umgicks på fritiden (mer än i skolan), men jag lämnade alla bakom mig. Tror visst att jag gjorde samma sak 14 år senare när jag flyttade till Göteborg. Det är ingen flykt, utan snarare så att jag känner att jag måste gå vidare och lämna "samhällen" (communities) bakom mig när jag känna att det inte utvecklar mig samt att jag inte har mer att ge. Fast det var ett sidospår.

Sommaren 1986 hade jag ett sommarjobb som inte var alltför roligt. För första gången började jag pendla från byhåla till stan, vilket var en försmak inför gymnasietiden. Jobbet vill jag inte gå in så mycket på, men det innebar bl.a. att jag fick ta del av - inte hemligstämplat, men - dokument som inte är allmänna. Som fotografier och brev från tiden då vi hade dödsstraff. En historieskatt som forskare få ta del av men som inte får reproduceras eller visas upp. Det var väl inte många kronor jag tjänade, men för pengarna köpte jag en telefon. Televerket hade precis godkänt att telefoner fick säljas av andra företag och av andra märken, så länge de var godkända av Televerket. Kommer ni ihåg Televerkets telefoner? Oftast ljusgrå men det fanns också ljusgula och mörkgröna. Så jag var bara tvungen att köpa en ljusblå telefon, för det var inte en färg Televerket hade.

Till min besvikelse blev jag antagen till gymnastiets 2-åriga Handels- och kontorslinje. Själv hade jag drömmar om att bli frisör (tja, det är därför jag ser ut som en kärring på fotot ovan) men visste att jag inte hade betyg till det. Grundskolan gav mig dåliga betyg (i motsats till vad jag fick när jag gick ut gymnasiet). Första året på gymnasiet gjorde mig övertygad om att jag skulle bli affärsbiträde, men en urusel praktikplats gjorde att jag slog om till kontorsinriktningen (mitt öde). Gymnasietiden var motiverande även om jag första tiden var skräckslagen. Från lilla byhålas grundskola till den stora, stora skolan i stan. Där jag också till min förskräckelse upptäckte att grundskolans plågoande hamnat i min klass. Den enda från min grundskoleklass. Men något hände. Om det var uppbrottet från de gamla grupperingarna eller om det berodde på mognad, så blev vi vänner (okej, man kanske inte ska överdriva).

Vad minns jag mer? Skolläkaren, skolsköterskan och skolkuratorn. Tre viktiga personer i mitt liv. För jag var klen. Eller mina vrister var klena, jag var överviktig och höll fortfarande på att växa. Ingen bra kombination. Det svåra var väl att motiver mig att röra på mig eftersom jag hade smärtor som bara sågs som lathet p.g.a. övervikt. Märkligt nog var det sköterskan som fick mig att intressera mig för politik (inget jag bloggar om).

Hur var jag då som 16-åring? Betydligt mer social på hösten än på våren. Jag fick många nya vänner. Självkänslan stärktes. Jag tvingades ut i världen (byhåla var väldigt... slutet). Det känns verkligen som om jag gick från barndom till... självständighet. Vuxen blev jag abrupt som 18-åring, men det är en annan historia. Men jag var glad och lycklig - något som jag aldrig var under min grundskoletid.

Jo, ett minne till. Jag och en tjejkompis hoppade alltid över lunchen på gymnasiet (skränigt, mycket folk) då vi istället gick till Åhléns. Dagens lunch: Käck (alternativt Mellanmål) och en banan. Varje dag under ett år. Året efter tog jag alltid med mig smörgåsar med tonfisk. Också det en annan historia.

Nej, jag saknar inte den jag var som 16-åring, men kanske jag mådde som bäst då. Livet var bekymmerslöst.

Värsta skitjobbet

September 20th, 2008

Det finns sådant jag har väldigt svårt att minnas. Som hände för 15 år sedan, vilket är lite märkligt. Jag råkade halka in på en lista jag besvarat tidigare i somras.

Värsta jobbet du haft? Kasta röntgenbilder. De väger ton!

Som nyutbildad läkarsekreterare var det svårt att finna jobb. Efter två vikariat gick jag ut i arbetslöshet men fick någon åtgärd via arbetsförmedlingen. Jag fick fortsätta arbeta men AF stod för lönen. Halvtid fick jag vara där jag tidigare haft mina vikariat, och halvtid hamnade jag i ett arkiv. De sistnämnda hade en märklig uppfattning. Eftersom jag var man fick jag inte utföra de administrativa uppgifter som yrket innebär, för man förutsatte att jag inte klarade av det. Så de skickade mig till nedlagt sjukhus där jag i kulvert fick sortera gamla röntgenplåtar som skulle kastas. "Ja, vi brukar låta vaktmästaren göra det, men de kostar ju pengar". Jag var en billig (gratis) arbetskraft som skulle utföra skitgöra. Ganska snart klagade jag hos högre ort eftersom detta verkligen var att utnyttja på ett felaktigt sätt.

Men jag kommer inte ihåg så mycket kring detta med röntgenplåtarna. Den enda minnesbild jag har är att där var trångt i kulverten, lågt i tak, röntgenplåtar överallt, dammigt och dålig belysning. Och att ragatan (chefen, pensionerad sedan många år, förhoppnigsvis också död nu) ofta kom för att kontrollera att jag inte flytt. Men jag kände mig verkligen nedvärderad. Och det blev värre.

Egentligen började det hela innan jag fick denna märkliga AF-åtgärd. Då jag blev kallad till personalkontoret och fick höra "är man manlig sekreterare kan man inte vara seriös och vi ska se till att du aldrig får ett jobb hos oss". Vilket jag fick ändå men inte tack vare personalkontoret. Men redan här var jag upprörd. Om jag aktivt går en utbildning, börjar arbeta i yrket och söker tjänster - är man då inte seriös? Vad har kön med saken att göra? Bara för att jag är underrepresenterat kön?

Nå, men arkivet. Jag behövde inte fortsätta med röntgenbilderna. Istället fick jag komma in i arkivet med övrig personal. Men. Det primära fick jag inte göra och det var att sortera in patientjournaler enligt personnummer i rätt ordning i hyllorna. "För inte kan man lita på att en karl gör rätt". Jo, efter ett tag fick jag lov att göra det, men inte föra in journalerna helt i hyllan. De skulle sticka ut så ragatan kunde gå efter mig och kontrollera att jag sorterat rätt. Hon fann inga fel. Däremot satte de andra in journalerna fel och då var jag en tillgång. För jag hittade lätt felinsatta journaler. Slarvar man är det lätt att kasta runt några siffror eller läsa siffror fel. Då kunde jag gissa mig till "feltänket".

Där var väldigt mycket skitsnack i arkivet. Nästan alla var omplaceringsfall då ingen sökte tjänst där. Alla skulle fika samtidigt. Ringde telefonen fick en i taget lämna fikabordet för att gå och svara. Då passade ragatan på att ta upp till allmän diskussion om hur hemsk personen var som precis gått och svarat i telefon. När personen sedan kom åter var det antingen allmän mobbning eller väldigt falskt sockersött med pikar. Detta var ett ställe jag verkligen avskydde.

En anställd blev jag vän med. Då jag bara var där varannan vecka, blev jag förvånad när en gång kom tillbaka och kollegan var borta. Ingen vill säga vad som hänt. Några veckor senare sprang jag på kollegan. Jo, hon hade blivit uppsagt med omedelbar verkan då ragatan påstått att jag uppviglat kollegan till att protestera mot sina arbetsuppgifter. Que? En ursäkt som gick hem i förhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Que, igen?

Hur jag än bar mig åt så kom jag inte ifrån detta eländiga ställe. Men lyckligtvis fick jag ett riktigt vikariat efter ett halvår och kunde äntligen lämna helveteshålet. I jobbet hade jag fortsatt kontakt med dem under ytterligare några år och jag tror det grämde dem. Deras arbete var att serva mig.

Trots allt kommer jag nog ihåg en hel del. För mycket. Detta är en period jag försöker förtränga.

En dag man inte glömmer

September 11th, 2008

För sju år sedan.

World Trade Center finns inte längre och det samma gäller andra byggnader och väldigt många liv.

Plötsligt förstår jag nattens dröm om den exploderande byggnaden.

Det är svårt att säga något vettigt om det inträffade. Jag har följt nyhetssändningarna allt sedan första planet kraschade in i South Tower. Jag är skakad, upprörd och i chock. Det som skrämmer mest är nu hämndaktioner från USA:s sida.

Självklart är detta ett terrordåd. Ett i detalj planerat och genomfört. Egentligen var det bara en tidsfråga.

Det är omöjligt att komma in på många hemsidor just nu för vidare information. Inte ens Hotmail fungerar. Allt är överbelastat.

Jag är bestört.

* * * * *
Kl 17:39

Man tror att terrorattacken är en hämndaktion. Så vad händer nu? En hämndaktion på en hämnd som i sin tur ska hämnas?

Nyhetssändningarna på teve har varit bra. Vinnare är TV4 i sin nyhetsrapportering. När man inte legat i sändning har man istället låtit CNN gå in.

Bottennappet står SVT för. Förutom deras kommentator "jag vet bäst" så var deras extrasändning märklig. I slutet: Och så blir det en väderrapport". Vem tusan bryr sig?

Jag mår illa. Av det inträffade.

* * * * *
Kl 23:20

Och på den amerikanske MS-mailinglistan som jag är med på:

My good friend was on th 89th floor of building 2. Her husband heard from her last at 1000am. It's 345 now.

Det känns väldigt nära. Alltihop. Fysiskt nära. Mentalt nära. Jag ska försöka sova nu. Frågan är om det blir någon sömn.

Hur lång tid tar det att röja upp? Hur lång tid tar det att finna alla levande och döda? Hur ska man identifiera de döda?

Landssorg? I morgon kommer större delen av världen att flagga på halv stång. Internationell sorg. Nja, förutom de där fundapuckolisterna som sätter religion framför människoliv.

Och vad sa nu profetian som skulle gå i uppfyllelse? Västvärlden i krig mot syd (muslimer). Vi håller andan. Och hoppas inte.

Redan dagen efter skrev jag följande som med facit i hand visade sig vara så nära sanningen man kan komma.

Liksom många andra tror jag också att världsordningen nu kommer att ändras. Kanske inte märkbart men jag tror att man blir lite mer misstänksam, lite mer reserverad. USA:s president sa idag att gårdagens terrorattack var en krigsförklaring. Och alla västvärldens ledare har hakat på och säger det samma. Det gör mig väldigt rädd. Det vi kallar för vedergällningar är också att se som en terrorattack om det drabbar oskyldiga, precis som det drabbade oskyldiga i New York och Washington DC. Alla dessa USA-attacker som skett mot så kallade militäriska mål i Irak de senaste åren, har också drabbat civilbefolkningen. Samma skrot och korn, tycker jag då. Om oskyldiga drabbas i någon form av "försvarsåtgärder".

"Demokratins huvudfiende nummer ett är terrorismen" fick man också höra. Tänk, jag trodde det var diktaturen vilket i såfall skulle vara Kina eller Kuba. Finns det andra diktaturer? Sydvietnam? På den tiden diktatur var demokratins fiende var allt så mycket lättare - då hade man en stat som motståndare. Terrorism är inget land, ingen stat. Terrorism är fanatiker med en ideologi som säger sig grundas på religion. Märkligt nog nästan alltid islam, vilket är mycket beklagligt eftersom ingenting i islam säger att man ska hämnas på det här sättet. I och för sig är jag inte insatt i muslimers religion, men jag vägrar tro att islam eller muslimer är västvärldens fiende. Det farliga är att sätta likhetstecken mellan islam och terrorism. Terrorism är en liten grupp människors verk som ser ett helt samhälle, med civilbefolkning, som deras fiende. Oklahoma-bombaren var en vanlig amerikan som inte hade mycket till övers för FBI och hämnades FBI:s aktion med en religiös sekt. Den religiösa sekten bestod inte av muslimer, men åter stod religionen som någon sorts ursäkt för ett accepterande av terrorism. Jag förstår inte. Att ha en stark religiös övertygelse verkar farligt. Man blir terrorist?

Eftersom terrorism inte är en stat, och förekommer överallt - hur garderar man sig? Det går aldrig att gardera sig eftersom man inte kan förebygga. Vill man kasta en gräddtårta i kungens nylle, så går det att komma förbi alla säkerhetsanordningar. Det är bara så. Det är först efter ett attentat man kan jaga ifatt förövaren, kasta sig över honom och sedan ställa honom till svars. Men då är olyckan redan skedd. Tårtan är kastad. Gatstenarna har redan farit genom luften. Och plan har kapats och kraschat in i civila byggnader.

Det låter kanske drastiskt men jag ser ingen skillnad på Göteborgs-upploppet med gatstenar och attentaten i USA. Båda visar på samma respektlöshet mot demokrati. Vad händer nu? Hjärnan bakom USA-attacken kommer att intervjuas av GP och gråtande säga "Jag skulle bara ut och dansa"? Och så är allt glömt och förlåtit... Nej, kanske inte i USA. Hade det varit Kaknästornet och Sverige, hade det förmodligen blivit så. USA kommer istället att förinta de som inte bara dödat oskyldiga, utan även träffat den amerikanska själen. Frågan är bara hur långt en demokrati kan röra sig i gråzonen innan man beter sig som en diktatur där man i samhällets namn agerar bödel?

Varför är alla så berörda över hela världen idag? Kanske för att vi lever i en liten värld där nyheter kan ses i direktsändning på teve och över Internet. Vi kan relatera när vi ser människor dödas och skadas. Vi kan relatera när vi direkt ser skräcken, paniken och ångesten hos de som drabbas. I och med attacken blev världen ännu lite mindre och vi kom varandra närmare. Inom västvärlden har idag nästan gränserna utplånats. Västvärldens ledare håller varandra bak ryggen och det skrämmer mig också. Plötsligt har det blivit "vi och dem". Demokrati mot den diffusa terrorismen. Jag vet inte om jag gillar vart utvecklingen är på väg. Att den är på väg är klart.

Är detta det närmsta jag kan komma en värld i kris? Hittills är det så. Det största hotet under mitt 31-åriga liv har varit Irak-krisen för tio år sedan. Där var några veckor då vi inte visste hur stort det skulle bli, hur det skulle utvidgas eller vilka som skulle bli indragna. Men gårdagen är förmodligen den enskilda händelse som redan nu påverkat mig mest. Och som kommer att påverka mig...

Olustkänsla känner jag idag. Chocken från igår har lagt sig även om jag fortfarande är ledsen. För mig blev det också så personligt påtagligt eftersom en MS-bekantskap i USA fortfarande inte vet om väninnan överlevt som befann sig i World Trade Center när flygplanen gjorde sin sista färd.

Radio Jontas

August 3rd, 2008

I veckan skrev jag om att jag fört över exbloggarens radiodagbok från kassett till mp3. (Jo, Carina - jag har skrivit 2002 på kassetten).

Nu är bara frågan. Ska jag föra över resten också? Det är inget jag kan publicera på nätet p.g.a. upphovsrätten. Dels intervjun med mig och Eva, där vi berättar om varför vi skriver dagbok på nätet. (Märkligt, vi håller fortfarande på och intervjun är från 2000). Och dels när jag var hos berömd tarottolkare som läste in sin tarotläggning på band åt mig.

Jag var kassettoman när jag var liten. Spelade in, spelade över. Banden är nu väldigt slitna och jag vet inte vad som finns på dem. Men jag har kvar alla band jag någonsin spelat in på. Jag misstänker att jag har pratat in en del som barn (hm, måste lyssna) samt att jag spelade in min far. Har jag nu detta kvar borde jag föra över dem till mp3 för affektionsvärdet och då kassetterna inte blir bättre.

Men jag är särskilt nyfiken på vad jag egentligen sa vid radiointervjun 2000. Jag kommer ihåg att reportern plötsligt kastade fram ett urdrag från min dagbok och bad mig läsa. Ett avsnitt som jag egentligen inte tyckte var jag eller egentligen stod bakom åsiktsmässigt. Kan det ha handlat om landstingspolitiker? Och så frågade han något om min ms och dess betydelse i perspektivet "börja skriva dagbok". Det jag försöker förtränga är hur jag hängde upp mig på att säga multipel skleros. Betoningen hamnade fel (jag var väl smått skärrad av att vara i radion), på u istället för i (hm, kanske ändå för att jag skrivit termen på engelska och därför var mer van att tänka/säga det på engelska? Vid den här tidpunkten var jag väldigt aktiv på ms-mailinglistor i USA). Vad Eva sa? Jag minns absolut inte. Det har trots allt gått 8½ år och jag tänker inte särskilt ofta på min radiomedverkan.

19 hundra 70

August 3rd, 2008

Året jag föddes, 1970, skriver Wikipedia bl.a.:

1 januari
Utomäktenskapliga barn med svenskt medborgarskap får samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet.

Där hade jag tur, tror jag. Trots allt så är jag en bastard och då har lagändringen ingen betydelse.

12 mars
Elransonering, vilken kommer att vara i en månad, införs i Sverige.

Jag minns hela 70-talet som en enda stor oljekris. Har det blivit bättre nu? Det jag särskilt minns från 70-talet var de där små klistermärkena man skulle sätta vid alla kontakter om att spara el.

1 april
Sveriges television börjar genomgående sända i färg.

Det dröjde några år innan vi köpte färg-tv.

13 maj
Den svenska riksdagen beslutar, inför krav att läkemedelsindustrin skall förstatligas, att begränsa sig till apoteken genom organisera dem i Apoteksbolaget AB. Bolaget skall gemensamt ägas av staten (majoritetsägare) och Apotekssocieteten.

Skönt att Apoteket snart är ett minne blott. Läkemedelsindustrin hade aldrig gått att förstatliga. Och nuvarande "både och" fungerar inte.

6 juli
Stockholms tingsrätt fastställer skadeståndskrav från 100 barn som drabbats av handikapp på grund av att deras mödrar använde Neurosedyn under graviditeten.

Och det skulle dröja ytterligare 35 år innan man åter betalade skadestånd. Tror jag. Eller minns jag fel? Men de har verkligen fått vänta. När jag var liten såg jag en fotoutställning med ungdomar som fötts med skadorna. Som vackra konstverk. Jag tyckte väl inte det då det blev "freakshow" istället för att belysa skadeverkningarna.

15 december
Våldsamma upplopp utbryter i Polen på grund av livsmedelsbrist.

En bra bit in på 80-talet hade de väl livsmedelsbrist? I början av 80-talet var min skolklass med i lokaltidningen då vi samlat in så mycket varor som en lastbil fraktade till Polen. Och i skolan fick vi se polska propagandefilmer i utbildningssyfte som visade hur bra de polska barnen trots allt hade det (på 60-talet, gammal film) som fick lära sig ryska och kände samhörighet med Sovjet. Jo, min fröken höll med - det var inte i avskräckande syfte vi såg filmen.

December (?)
Den svenska riksdagen bestämmer normalarbetstiden till 40 timmar per vecka.

Hur många timmar var det tidigare? Inte mer än 48, va? Men jobbade man lördagar i början av 1970? Det tycker jag inte att jag känner igen.

Fråga finner svar

July 24th, 2008

Först Witchy woman, sedan Amazing Jerka. Nu är det min tur.

1) Vad åt du till frukost?

Kellogg's Special K Red Berries med mellanmjölk.

2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.

Finns på Flärdfula bilder.

3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?

Snigel.

4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet...

Bärbar i silver.

5) När var du arg senast?

När arbetsgivaren påstod att man inte kan arbeta med ms. Märkligt uttalande då arbetsgivaren är sjukvård. Och då sköterskor och läkare finns med ms hos samma arbetsgivare och de anses kunna arbeta.

6) Ditt bästa minne från skoltiden?

Om man med skoltiden menar grundskolan så finns där inga goda minnen. Mobbad, utstött och retad i nio långa år.

7) Ditt sämsta minne från skoltiden?

Se svaret på fråga 6. Det säger väl allt?

8) Yoga eller löpning?

Jag tycker inte om att titta på någon av dem som utövar.

9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?

Inte glad i kött, föredrar fisk.

10) Vilka tidningar läser du regelbundet?

Göteborgs-Posten och Dagens Medicin. Plus nätupplagor av Sydsvenskan, Kristianstadsbladet och Aftonbladet. Orka länka!

11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film...your choice.

Deckare är den tråkigaste genren jag känner till.

12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.

Våra bä... äh, ni vet.

13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka.

Jag är avundsjuk på dem som spontant kan göra något utan planering. Själv får jag planera allt minutiöst p.g.a. hälsa och katt.

14) Din bästa revansch?

Bevisa by doing att jag visst har ett egetvärde trots ms.

15) Din bästa chef ever respektive din sämsta?

De sämsta har jag bakom mig.

16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak?

Panerad schnitzel. Mår illa bara jag tänker på det. Och sedan försöker jag undvika sådant jag inte tål.

17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?

Snack och snack. Jag skulle vilja ge vänsterpolitikerna en bitchslap för dåligt omdöme.

18) Kaffe eller te?

Kaffe, annars får jag huvudvärk. Te när jag mår illa.

19) Skostorlek?

Omkring 46-47.

20) Hur ofta är du på IKEA?

En gång vart femte år, typ.

21) Om du hade fem miljoner över....vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna...

Påminner lite om Brewsters miljoner, va? Men för så lite pengar skulle jag nog köpa en lyxrenovering av lägenheten och diverse tekniska prylar.